Återupptäcker gamla cykelrundor

Det är cykelvår i Jämtland. Det vill säga torra landsvägar och härligt friska vindar. I går kväll regnade det rejält. Så där att det slog mot vardagsrumsfönstret. Det hjälpte snösmältningen på traven. Om någon vecka kanske stigcykling är möjligt men än så länge är det landsvägscykling och mtb på cykelbanor som fungerar. Det är inte fel det heller. För första gången på många år är det roligt att cykla landsväg här hemma igen och det är ett bra komplement till stigcyklingen.

Det är också roligt att återupptäcka alla vägar som jag en gång i tiden nötte. Från tidig vår fram till Vätternrundan för att samla mil. Timmar efter timmar. Hur glad och cykelsugen jag var i april efter en vinter med spinning och styrketräning. Det var det bästa som fanns då. De där första passen som ofta var ganska långsamma och en kamp i kalla vårvindar. Som sedan allt eftersom blev snabbare, mer intervalliknande och varmare i takt med att sommaren kom. Oftast var det samma rundor. En lite kortare för kvällspassen, några lite längre för distanspassen och några med mycket backar. En av dem gick över Lit, Krokom och Rödön. Runt 7.5 mil som jag ofta åkte ensam.

Den tog vi dag fast omvänt. En helt ny runda både för Hasse och Erika. Jag hade googlat fik efter rundan och hittat Fröken Olssons lilla fik. Det finns nämligen inte så stora möjligheter till spontana kaffestopp här uppe hos oss den här tiden på året innan sommarfiken öppnar i var och varannan by. Det fungerar med en mackfika men är alltid trevligt med kondis.

Vi rullade i väg i skönt distanstempo och fick parera ganska hårda byvindar i bland, kämpa i lite motvind och få skön medvindssurf innan fikastoppet. Ett kafe vi enades om att stanna till vid flera gånger för det var riktigt bra. Vi skojade lite om spanienkänsla när vi låste fast våra cyklar utanför.

Hemma stannade klockan på lite över 3 timmar och jag var knappt trött. Bara riktigt glad i själen av att få cykla så fint. Att benen faktiskt är starka och den där lågakadens-oron inte är något jag behöver tänka på. Utomhus med kadensmätare på hjulet och lite högre sadel är det som vanligt igen. Inne har jag låtit trainen mäta kadens och suttit lite för lågt.

Även om jag inte riktigt är lika stark som förra våren är formen inte så dålig. Kanske har vinterns lite mindre träningsmängd och mycket vila ändå varit bra för kroppen? Jag tror nästan det. Dessutom har jag ju hållit mig frisk i över en månad nu och fått till riktigt bra träning. Så nu vågar jag prova att köra lite hårdare. I morgon väntar backintervaller på Frösöns alla smågator. En liten gammal favorit. Jag hade tänkt att utföra dem redan i går men regnet var inte så lockande.

Har jag sagt att jag tycker om att cykla?

Bara Claes och Cissi som saknades, annars hade det varit Spanienkänsla av ännu större mått.
Det är inte bara jag som blir glad av fika!

I dag har jag varit mamma i 18 år

I dag är det ingen vanlig dag. Det är nämligen Cissis 18-årsdag.

Då 2000 var det långfredag och jag var 20 år. Jag kommer i håg att solen gick upp och reflekterades i ett fönster i ett hus vi passerade på väg in BB. Strax innan kl.3 den långfredagen blev jag mamma till ett mörkhårigt litet knyte som i dag är en ung kvinna. Jag funderade många gånger hur jag skulle klara det. Att vara förälder, hur gjorde man och hur skulle livet se ut. Ständiga funderingar genom trotsåldrar och tonår.

Det har varit en otrolig resa från den där långfredagen till i dag och den resan fortsätter. För förälder kommer jag alltid att vara. Förälder till en människa som berikar mitt liv så otroligt mycket. Som har ett stort hjärta och skänker så otroligt mycket kärlek. Som får mig att skratta så att tårarna rinner och har så mycket klokskap i sig. Som lärt mig mycket om mig själv. Det är häftigt. Riktigt häftigt!

Så stort grattis på din dag Cissi!

Vårkänslor och pigga ben

Det är vår nu. Vägarna är sopade på vissa ställen och ingen is på morgonen. Jag har kört två pass i sommarskor och dubbfritt. Än är det långt kvar till snöfria stigar men det går fint att köra cykelvägar. Bara man får cykla. I går körde vi en lugn timme runt Torvalla. Vi insåg snabbt att inga stigar bar och att vi nog får nöta väg fram till mitten av maj.  Jag hade lånat min gamla cykel av dottern. Hardtailen som jag faktiskt saknat en del. Lätt och rapp och riktigt trevlig. Visserligen känns allt lätt och roligt i cykelväg nu efter en vinter på en tung fatbike men ändå – den är rätt trevlig min gamla fuji.

I morse var det återigen en tur med pigga ben. Happymorningride 134 med fler cyklister än på länge. Den här gången hamnade jag inte efter uppför även om det saknas lite tryck i benen. Men jag kunde konstatera att vinterns cykling har gjort gott. Bara jag får cykla lite mer och köra lite intervaller så blir det här en rolig sommar. En sommar som faktiskt är ett vitt tomt blad. Det är skönt på något sätt. Jag ska lösa tävlingslicens vilket jag inte gjort än men jag har inte bestämt mig för vilka tävlingar det blir. Det återstår att se. Först ska jag cykla in våren och längta efter torra stigar!

Ha en fin fredag!

#52vardagsäventyr – tältnatt i Rutsdalen

När jag började med #52vardagsäventyr förra vintern stod en tältnatt utomhus vintertid högt på äventyrslistan. Det är något jag velat göra så länge men faktiskt inte vågat. Jag har stor respekt för vinterfjällen och de skrämmer mig lite. Framförallt när det kommer till längre turer och övernattning. Fjällvädret är ombytligt oavsett årstid och på vintern finns en större risk att det faktiskt kan gå illa om vädret slår om fort. En solig dag kan snabbt bli storm och dålig sikt på bara ett par minuter. 

På många ställen är det lavinterräng och framförallt kan det bli kallt. Väldigt kallt, och ska jag dessutom sova i kyla har det tagit stopp eftersom jag är så frusen. En vanlig dagstur, om det så är på skidor eller på fatbike, är en annan sak. Det är jag van och har i regel ganska nära hem. Att gå på vintertur med övernattning är något helt nytt och något som jag som sagt inte vågat förut. Så här i efterhand har rädslan varit ganska obefogad. Precis som andra har sagt, men jag var tvungen att få komma till den insikten på egen hand. Det vill säga att faktiskt gå på vintertur med övernattning. Det var det vi gjorde i helgen.

Våra vänner Sandra och Robin är vana fjällmänniskor och redan i fjol pratade vi lite om att göra en gemensam tur. De kunde inte riktigt förstå min rädsla och ville gärna visa hur fint det är att gå på tur vintertid. För ett par veckor sedan bestämde vi oss för att följa med dem. De hade sett ut en fin nybörjartur som skulle gå längs sjöar, myrar och i en dalgång. Perfekt att börja med. Tidpunkten, vårvintern är också en bra tid att göra sina första vinterturer på. I regel är vädret stabilt och det är inte så kallt och dagarna börjar bli långa. Att vi sedan prickade in en av vinterns allra finaste helger kom som en bonus.

Kolåsen till Rutsdalen

Vi möttes upp tidigt hos oss på lördagsmorgonen och åkte upp till Kolåsen som ligger en timme från Järpen. Helt nya fjällområden för mig. Med på turen var även Joel, en arbetskompis till Robin med lika stort fjällintresse som dem. Vi hade fått låna den utrustning vi inte själva hade av Robin och Sandra. Det vill säga i princip nästan allt man behöver vintertid som turskidor, pulka, lite tjockare liggunderlag och även ett tält. Vi har ett eget men saknar snöpinnar och efter rekommendation av Robin och Sandra var det bättre med ett större tremannatält i stället för vårt 2-manna Nallo. Det som annars funkar fint för vinterturer också.

Jag var mer förväntansfull än nervös när vi stod på parkeringen och hade packat ur våra bilar och lagt mycket av vår utrustning i pulka. Förväntansfull över att få äntligen få sova i tält igen, få spendera en helg med fina vänner och prova något helt nytt. Att gå på riktiga turskidor har jag aldrig gjort och än mindre dragit pulka.

Vi skulle gå över sjön Äcklingen i stället för att ta vinterleden i skogen och vidare in mot Rutsdalen. En dagstur på ca 12 km. Dagen efter hade Sandra och Robin planerat att vi skulle gå upp i passet mot fjället Sockertoppen innan vi skidade tillbaka till Kolåsen samma väg som vi kommit.

Det var en mäktig vy vi hade framför oss när vi rundade en udde och tog oss sakta skidande över isen. Skäckerfjällen som jag bara sett och läst om tornade upp sig. Lite högre toppar än fjällen runt stugan.

Jag hade fått låna ett par turskidor med stighudar och med mjukt spann. Fint fäste men knappt något glid men det gjorde inte så mycket. Ingen av oss hade bråttom och jag liknade skidåkningen vid meditation. Sakta framåt i samma rörelse med det lite vinande ljudet av stighud mot snö. Ett glid framåt, ett stavtag. Långa stunder jag gick i tystnad och lika många stunder pratade vi bort Sandra och jag. Pannbandet stoppades ned i byxfickan och ventilationen på Lundhagsbyxorna öppnades och jag längtade att få ta av mig underställsbyxorna med vindskydd. Kavlade upp ärmarna på underställströjan och sa flera gånger att det var konstig känsla att lukta solkräm ute på en snötäckt myr. Solkräm som annars förknippas med cykel och Spanien.

Lunchstoppet gjorde vi på en stor myr med fjällmassivet i fonden. Soppa och färdigbredda smörgåsar och starkt kaffe i en solgrop. Det kunde inte ha varit bättre just då. Vi skrattade så det gjorde ont i magen. Vi drack en påtår och åt choklad.

Vi skidade vidare längs med Rutsälven in mot fjällskogen och mot turens jobbigaste parti. Vi skulle med all säkerhet få ta av oss skidorna och gå upp hade Sandra berättat innan och strax innan backen bytte jag ryggsäck mot pulka. Mina stighudar bet lite bättre än Hasses. Iallafall en liten bit innan det inte gick att saxa längre. Jag tog mig skrattande upp för den allra brantaste biten med skidor och stavar i händerna och pulkan envist motarbetande bakom mig. När jag väl nådde toppen av backen och med ett litet tjut av glädje skulle åka utför fick jag lära mig att en pulka gärna skjuter på och ger fart utför och lika snabbt drar en tillbaka igen när det planar ut.

När vi tagit oss upp för backen och ut ur den tätaste delen av skogen och jag tagit mig helskinnad utför bredde sig dalen ut framför oss. Det är alltid en häftig känsla att mötas av stora fjällsidor och toppar. Det tar liksom andan ur en varje gång. Jag åkte längst bak i vårt led och bara njöt. Av att få vara i mina egna tankar och få vara där. Göra något som jag varit så nervös för och känna att det var helt okej.

Framemot eftermiddagen nådde vi den tältplats som Sandra och Robin sett ut och för några helger sedan hade slagit läger vid. En stor myr mellan två fjällmassiv med galet vacker utsikt åt alla väderstreck. Innan vi slog upp tälten grävdes matplatsen ut och vi fikade en stund i solen.

Nattens lägerplats.

Det blir jobbigt att jobba i morgon

Det har sin tjusning att tassa ur tältet i gryningen och försiktigt ta sig över skaren ned till en hemmabygd toalett. Huttra lite och lyssna på ripornas skrattliknande kluckande. För att sedan tassa tillbaka och krypa ned i en varm sovsäck. Slumra en stund och sedan ta på sig nytt underställ och överdragskläder, sticka ned fötterna i ett par kalla skidpjäxor och äta frukost medan solen värmer. Inte alls olikt de där lite råa och kyliga höstfrukostarna vi har ätit så många gånger utanför tältet.

Där i det ögonblicket när kaffet smakade lite extra gott trots att det var frystorkat och gröten hade en liten smak av gårdagens gulaschsoppa frågade jag mig själv varför jag väntat så länge med att gå på vinterturer. Vad jag egentligen hade varit så rädd för. Jag hade inte ens frusit. Jag hade till och med hållit värmen bättre än på våra sommar och höstturer. Dessutom var jag mer ivrig på förslaget att gå upp mot sockertoppen och åka skidor utför fjällsidan tillbaka än att vara rädd för eventuella laviner. Jag visste ju att vi inte befann oss i sådan terräng.

Sandra och Robin visade verkligen det allra finaste med att vara ute på det här sättet och vi kunde inte annat än att hålla med om att en kortare tur upp i passet mot sockertoppen skulle vara fint innan lunch och långsam färd tillbaka till bilen. Så efter frukost tog vi oss långsamt uppför för fjällsidan väl påpälsade för den vind vi trodde vi skulle få. Bara på den korta stund som vi gick uppför kom dagsmejan och vi tog av oss förstärkningsplagg efter förstärkningsplagg. Jag stannade flera gånger bara för att titta. Ta in ögonblicket och tänkte att det skulle bli svårt att jobba dagen efter. Svårt att kastas in i vardagen i ett allt mer grått och smutsigt Östersund. Långt från alla vita fjälltoppar.

Tänkte i samma ögonblick att det är kanske är just det, blandningen av vanlig vardag med ledig tid fylld av detta som gör att jag uppskattar det ännu mer. Att få vara ute. Titta på karta och sola på torr ljung.

Tänk att det finns sånt här fint

Orden är Hasses när vi sakta kom i gång dagen innan efter en energipaus och hade fjällen framför oss.  Det var ord som sammanfattade känslan precis just där och då och som följde med mig under helgen. Något jag tänkte på flera gånger när vi packade i hop vårat läger, skottade igen solgropen och skidade tillbaka mot Kolåsen igen. Att det finns så otroligt mycket att upptäcka på nära håll och att Sverige bjuder på så otroligt stor variation. Den här tystnaden och storslagenheten som våra fjäll ger mig är anledningen till att jag bor där jag gör även om jag i bland kan längta söderöver. Till tidigare vårar och längre somrar. Men jag vet att jag inte skulle trivas någon annanstans, inte som jag gör här. Inte trivas i en större stad och bland många människor för jag har provat.

Vi enades om att det här är något vi kommer att göra om nästa vinter. För vinterfjället var inte så skrämmande ändå och jag kände en stolthet att jag faktiskt vågat och det gav mersmak för fler vintertältnätter. Fler äventyr med turskidor. Jag sa till Hasse att vi ska samla på oss egen utrustning, titta efter turskidor och ta det lite allt eftersom. För när vi har tröttnat på att alltid åka skidor i träningskläder och med målet att träna ska vi ägna mer tid åt turåkning.

Det var med många intryck och en trött kropp av sol och ständig rörelse som jag bytte skidpjäxor mot kängor och åkte hem till verkligheten igen. Efter en helg av många nya intryck och massor av ny kunskap. En helg med extra stor guldkant. Ett alldeles extra fint adjö till den här vintern.

Och du, har inte du inte provat att gå på vintertur eller sovit i tält på snö – gör det! Du kommer inte att ångra dig.

Tack ännu en gång Sandra och Robin för att ni tog med oss och för att ni delade med av både utrustning och kunskap!

Landsvägspremiär – när kroppen överraskar och Jämtland bjuder på vår

Det är den 17 april och jag har gjort premiär på racern utomhus. Det trodde jag inte för en vecka sedan när det fortfarande var isiga gator och stora snövallar här i stan. Det har gått otroligt fort för snön att smälta den här våren. Vägarna är torra och isfria. Än är det mycket snö i skogen och längs med vägkanterna men det är på gång. På riktigt.

Jag har tänkt flera gånger i vinter när jag kört mina zwiftpass att jag längtar ut på vägarna igen. Att jag saknat den där känslan av att ligga i en fin klunga och höra ljudet av de andras hjul och växlingar. Saknat den där sköna känslan av kunna gå över ett krön och trycka på litegrann. Att få jaga i kapp om jag tappat lite. Att låta benen hamna i ett fint driv och inte tänka så mycket mer än på att trampa. Få lägga kilometer efter kilometer bakom sig och se vägen framför sig. Allt det där som en gång gjorde att jag hittade till cyklingen och började tycka om det så mycket. Det där som hände för 11 år sedan och blev en sådan stor del av mitt liv. Landsvägscyklingen som kan vara så underbar och som jag inte ägnat så mycket tid åt under senare år.

Jag hade den känslan i dag när vi rullade genom ett Jämtland som bjöd på vårvärme, i bibs, benvärmare och flossad cykeltröja. Med solglas och på torra vägar. En liten men stabil happyklunga på smala hjul.  Jag var visserligen lite stel i benen efter helgens turåkning och ovan att ligga på hjul och rotera i klungan. Jag var så fokuserad att jag fick kramp i händerna och ont i nacken men kom så småningom in i det. Jag tappade visserligen lite i uppförsbackarna men jag kunde sitta med utan att ta ut mig allt för mycket. Jag kunde hålla lite mer fart på mina ben och höjt sadeln ett par millimeter och kanske var det som var lösningen ändå, jag som råkade sänka lite i höstas. Men framförallt kände jag mig stark. För första gången på mycket länge.

Det blev en sån där fin premiär som gav mersmak och vårens första fem QOM:s  och tre pers på Strava och lite över 2 timmar in på kontot.  Det som inte hänt sedan urminnestider på landsvägscyklen. Det var ett kvitto på att min form kanske inte är så dålig som jag tror och att kroppen överraskar när man minst anar det.

Tänk ändå vad fint det är att kunna variera sin cykling. Att både kunna sprätta stig och cykla väg och uppskatta det lika mycket. 

(Omslagsbilden har Hasse tagit. Jag hade fullt upp att hålla min linje, inte panikbromsa utför, inte vingla för mycket och hålla min plats. Jag har till och med lyckats gömma mig för fotografen)