She Rides snurrade i Spikbodarna

I går samlade Erika, Sara och jag i hop ett gäng på 16 tjejer och snurrade fina stigar i Spikbodarna. Sara som har en månad kvar av sin graviditet skötte fikaservice tillsammans med Hasse.

Spikbodarna har mycket fin stig mellan skidspåren, stigar som inte alltid är så lätta att hitta om man inte snurrat där så mycket. En del lite klurigare stigar och många sköna släta stigar som passar både den som är van och nybörjare. Det är tjusningen med Spikbodarna, det finns något som passar alla.

Vi körde några av mina favoriter och en utförslöpa som blev en favorit för några. Så pass att de stannade kvar och körde den igen. Jag tog det lite lugnt med tanke på att jag i dag kör SM-sprint (är precis mellan kvalet och finalen) men tryckte på lite på hemvägen. Det är lite svårt att köra helt lugnt i Spikbodarna.

Efter lite över en timme samlades vi vid en av rastplatserna där Hasse och Sara hade dukat upp med kaffe, saft och fikabröd. Lite skönt häng innan vi skingrades. Det blev en sån där riktigt fin kväll igen än om lite väl varm. Vi har som övriga landet rejäl värmebölja och nästan 30 grader varmt på kvällen kändes.

Det brinner i skog och mark och alldeles för nära

Den torra sommaren börjar göra sig påmind på ett otroligt läskigt sätt. Runt om i länet brinner det, precis som på så många andra platser runt om i landet. I Pålgård i Hammarstrand kämpar brandmän och hemvärn och otaliga civila med en stor brand. Röken nådde oss i morse hemma i Östersund. Det brinner i Sveg, Ytterhogdal, Gillhov och Järpen bland annat. Som en ring runt oss.

Vi åkte ned till stugan i eftermiddags och det var disigt hela vägen ned. På grund av alla bränder som rasar runt om oss. Senare på eftermiddagen lade sig röken över Storhogna och vi åkte upp till Varggranstjärnen för att få perspektiv. Där i fonden såg vi den stora branden vid Sonfjället och den lite mindre mot Hedehållet. Jag tänkte på alla de som kämpar för att släcka alla bränder. Vilket otroligt jobb de gör. Tänkte på vilken stress det måste vara när det börjar brinna någon annanstans och att det inte finns hur många brandmän som helst att tillgå.

Det är otäckt. På riktigt. Jag hoppas verkligen att alla respekterar eldningsförbudet som råder. Samtidigt så gör naturens sitt när åsknedslagen skapar bränder som det gjort nu.

Trots allt det otäcka skapade dimman över Storhogna ett otroligt vackert ljus över rallrosorna. Surrealistiskt, vackert och läskigt på samma gång.

SM – ödmjuk inför uppgiften

På onsdag om bara två dagar gör jag min första SM-start någonsin. Det är lite surrealistiskt att runt den banan jag snurrat alldeles för mycket den senaste tiden bandas och märks upp för ett svenskt mästerskap. Ute på Frösön, hemmaplan och ännu mer surrealistiskt.

Banan går förbi några av de stigar som jag passerar när jag åker Frösö Lång och delar av de stigarna vi åkte snurrade runt i 4 timmar för två år sedan när Ride the Park gick av stapeln. Då efter fyra timmar var känslan aldrig mer i skogen nedanför Frösö Park. Inte på cykel. Nu två år senare har jag tillbringat alldeles för mycket tid i den skogsdungen medan banan växt fram. Som blivit mycket bättre än det embryo som användes för Swe Cup-avslutningen i höstas. Ju mer jag har åkt banan desto trevligare har den blivit.

Jag åkte ut en sista gång i går. I shorts och tischa för att bara hoppa en sista gång medan resten av familjen var nere vid sjön i Kungsgårdsviken. Jag ville känna mig säker och kunna åka banan på ett bra sätt även om jag förstår att jag inte kommer att kunna hålla samma tempo som de damer jag ska tävla emot. För jag har ingen aning om hur starka de är. XCO är helt nytt för mig. Jag har aldrig åkt en sådan tävling. Långlopp är en annan sak och våra korta tävlingar i Jämtlandserien är inte riktigt samma sak även om de har ungefär samma tävlingstid och varvantal. Det är mer race på enkla banor som elljusspår och stig bortsett från tävlingen i Fugelsta förra året. Det är också intervallstart och inte den tävlingshets som blir när man startar tillsammans. Å andra sidan är SM-banan inte svår men innehåller inga partier där det går att hämta igen sig.

Men det var ändå en ganska lugnande känsla som infann sig i kroppen i går när jag rullade grusvägen ned till sjön. Jag är faktiskt rookie på det här. Jag behöver inte känna att jag måste prestera på topp utan får göra mitt allra bästa. Min uppladdning har inte varit perfekt och tanken att avstå några tävlingar för att istället kunna träna ordentligt grusades när kroppen inte riktigt varit pigg. Men jag får en chans att tävla mot grymma tjejer och lära mig mycket.

Som att köra en sprint. Något jag aldrig gjort innan. På onsdag är det dags för den. Trots att vi för tillfället bara är 3 stycken anmälda i D30 blir det en sprint efter att diskussioner förts med de som bestämmer. Med tidskval också även om det känns lite bakvänt för vi har inget att kvala till. Men det gör att jag får chans att köra sprintbanan innan finalen. Det blir spännande eftersom jag är långt i från en sprinter samtidigt som jag i bland kan köra ruskigt snabbt på stravasegment.

På fredag vid 17.00 är det start för XCO-loppet och där är vi fler anmälda. Huvudloppet och fyra varv runt banan. Det kommer att bli jobbigt. Riktigt jobbigt och jag hoppas att jag har benen med mig. De som i bland överraskar och i bland inte alls vill vara med. Jag tänkte i går att hade tävlingen avgjorts i Spikbodarna hade jag kunnat vara med och fightas på riktigt. På de stigar kan jag i sömnen. Nu får jag se till att ta mig i mål.

Oavsett hur det går på onsdag och fredag så har jag lärt mig mycket under den här försommaren. Jag har övervunnit så många hjärnspöken och nått mitt mål att ta de hopp på banan som jag bestämde mig för att klara av. Jag har lärt mig mycket nytt tekniskt med hjälp av snälla vänner som jag kan ta med mig utanför banan. När jag tänker tillbaka på hur rädd jag var när jag åkte banan tidigare och tankarna om att jag aldrig kommer att fixa det känner jag mig ändå stolt över hur bra jag åker nu. Skulle jag åka riktigt bra gentemot de andra är det en stor bonus.

Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften och lite rädd och kanske till och med lite pepp. Det var längesedan jag kände det inför en tävling. Träningen är gjord och jag ska bara rulla lite stig i morgon med She Rides-gänget. Sedan är det fullt spett.

Jag ska köra ett SM i XCO. Det slog mig nu att det är jädrigt stort. Jag som helst av allt är den som cyklar med fikaryggsäck och tittar på skogen. 

Föressten, på söndag väntar det som jag nog ser fram emot allra mest. Motionsupplagan av banan. Jag är anmäld precis som en stor del av Happyridegruppen. Det blir två varv på min andra cykel. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till det!

 

 

Semesterns första dag

I går stämplade jag ut för sista gången på fyra veckor. Åkte hem och sov en stund innan vi åt middagen ute vid Sunne Kyrkruin. I dag på semesterns första dag* ställde vi väckarklockan och tillbringade ett par timmar på ön på cykel. När vi fikade ringde Cecilia. Hon hade inget att göra. Vi bestämde oss för att hitta på något för vem vill vara inne när det är varmt?

Hon körde ut på Andersön och medan Hasse fiskade tog vi sommarens första dopp i Storsjön. En kall sjö som jag sällan badar i om inte sensommaren varit alldeles särskilt varm. I dag den 14 juli var vattnet så pass varmt att även en badkruka som mig.

Vi satt kvar en stund tills åskan som rullat i bakgrunden kom närmare. Borstade bort sand från fötterna och körde nöjda hem. En fin start på semestern!

*en del säger att semestern inte börjar på en helg. Jag säger att den visst gör det. 

Jag motade bort hjärnspökerna en gång för alla.

I går gjorde jag det. Jag hoppade trähoppen på SM-banan. Efter den där söndagen när jag blev så besviken på mig själv la jag trähoppet som skrämde mig åt sidan och körde igenom banan så snabbt jag kunde. Övade på de partier som kräver lite smart linjeval och tittade bara på det nya mindre trähoppet som tillkommit. Jag ska bli snabb på b-spår intalade jag mig själv.  Dumt att lägga energin på fel ställen.

Men i onsdags var jag där igen. Stående på kanten av de båda trähoppen. Lika ledsen, rädd och arg på mig själv som inte vågar något som faktiskt inte är så svårt. Studerade b-spåren som tillkommit och ville så gärna kunna hoppa. Så mycket. Det gick inte. Det blev samma mentala krasch som söndagen. Hasse som olyckligtvis kraschat i hoppen vågade inte visa hur det skulle gå till.

Så i går fick jag sällskap av ut av två cykelvänner som kan hoppa och som har tålamod som är långt. Som verkligen kunde peppa mig att våga och visa att det inte var så farligt. Det gick inte på en gång. Det blev ett par stopp precis innan kanten. Det var ben som skakade av rädsla. Men så gjorde jag det. Våga ta sats och komprimera dämparna och skjuta fram cykeln. Det var inte snyggt hopp, det blev en lite kort landning och en bakväxel som slog i. Men det gick och landning i nedförslut var precis så bra som jag fått höra att det är. Mina ben skakade av glädje och adrenalin. Jag tog trähoppet i början av banan ett par gånger med allt större självförtroende innan vi åkte till det andra lite högre.

Jag tvekade lite igen. Ett par gånger bromsade jag precis innan kanten. Men så tog jag det där djupa andetaget och skuttade över. Försiktigt och hackigt men med kontroll. Det blev ett par vändor till innan vi avslutade med att åka på led. Bra att få känna på att man har någon bakom sig.

Och vet ni? De där hjärnspökena har fått växa sig allt för stora. För när jag väl hoppat var det inte svårt. Inte högt eller särskilt farligt. Det var nästan så att jag tänkte prova banans monsterhopp men insåg begränsningen i min cykel med bara 100 slag bak och fram. Men vem vet, till nästa år kanske jag klarar av det?

Foto : Hasse Gustafsson

Jag rullade hem tillsammans med William, Jimmy och Hanna bland mörka åskmoln som inte släppte ifrån regn men väl ett vackert ljus över Frösön. Vi tog torra fina favvostigar hemåt stan och jag fick äntligen cykla med Hanna igen. Det var så längesedan sist.  Jag cyklade med ett fånigt litet leende och en stolthet i kroppen. Att jag faktiskt vågade. Väl hemma hade Hasse ordnat två bitar hopptårta. (Kanske kände han att han äntligen kunde andas ut?)

Tack Magnus och William för ert pepp och er hjälp! Cykelkompisar är fint det!