She Rides – när hjärnspökerna lämnas kvar

Jag är så där fånigt glad just nu. Upprymd och bara så glad. Erika, jag och Sara bjöd in till tenkikträning i det vi kallar för Mumindalen, en skogsdunge i Torvalla. Det lockade sammanlagt 15 stycken med oss inräknat. Två av dem var killar!

Vi möttes i Torvalla centrum för att rulla ned gemensamt och öva lite rotig stig och de där små droppen jag var så rädd för i våras.  Vi hade också ställt i ordning lite teknikhinder som att köra upp för lastpallar och slalom mellan koner.

Tiden rann i väg medan vi peppade varandra, skrattade och lämnade kvar så många hjärnspöken i skogen. Alla klarade av klurigheterna och det konstaterades att positivt grupptryck ger massor av mod. Kan någon annan rulla över kanten på det där droppet som ser läskigt ut klarar man det själv. Får man tveka lite och hämta andan vågar man och klarar det. Just så var det i kväll och sånt gör mig så glad och varm i hjärtat. Det var mycket cykelglädje helt enkelt som toppades med ett par varv i den lilla BMX-banan nära Torvalla centrum. Lekfullt även för ett gäng vuxna tjejer!

Tänk så roligt att så många är intresserade av att få cykla tillsammans här uppe i Östersund. Tänk vad många tjejer som cyklar!

10 saker jag gillar med mtb

Att få cykla på stig, i skogen och på fjället är det som jag tycker allra mest om. Det är inte bara ett sätt att få träning utan kanske mer ett sätt att varva ned, rensa tankarna och få uppleva naturen. När jag och mina bloggkollegor Sara Borg och Elna Dalhstrand bestämde oss för lista varför vi tycker så mycket om mountainbike blev det svårt att enbart välja ut 10 saker. För cykling är så mycket mer än bara cykel och det finns så många fler anledningar än bara 10 stycken. Men det fick mig att tänka lite och faktiskt inse hur otorligt mycket jag har fått uppleva, vilka härliga människor jag träffat och hur fint det är att ha en hobby som ger så mycket energi.

Här är mina 10 anledningar!

Vintercyklingen på fatbike på fjället. Allt det vita, fjälltopparna och de hårda skoterspåren. Fraset under de tjocka däcken och fikat vid en buvall. Det är lisa för själen och ett sätt att tanka energi under den mörka årstiden lika mycket som det är att få in lugna värdefulla pass vintertid. För på en fatbike går det sällan särskilt fort.

Jag gillar också den delen av cyklingen där tävlingspirret kommer och alla endorfiner efteråt. När jag tagit ut mig så hårt och känt att benen och kroppen levererat precis som jag önskat. Känslan av att vara urstark oavsett hur själva tävlingen har gått. Det är beroendeframkallande även om det är en hatkärlek inför som många gånger kantas av lite för mycket prestationsångest.

Vännerna jag träffar. Alla jag får möjlighet att cykla tillsammans med och som lär mig så mycket. Alla fina ställen jag fått uppleva när cykelkompisarna är utspridda över landet. Det är något med mountainbike som förenar. Det är häftigt!

Att ständigt få utvecklas. Att jag lär mig något nytt och blir bättre nästan varje pass jag gör. Jag gillar att leka på cykeln och tror att det är så man lär sig. Kan ungarna kan väl jag tänker jag många gånger. Just nu övar jag på att cykla på bakhjulet, stegra och klara bunny hop.

Prylarna. Får man säga så? Jag gör det. Mountainbike är en prylsport om man vill och jag gillar att pillra lite. Uppgradera cykeln, matcha med fina handtag och surfa cykelprylar. För det mesta drömmer jag om nya saker och i bland sparar jag i hop till något jag verkligen vill ha. Som en höj- och sänkbar sadelstolpe eller en ny vätskeryggsäck.

Jag gillar, åtminstone på hösten att få köra i riktigt misärväder. När det är lite kyligt och kallt och träden har börjat tappa sina löv. När det slirar under däcken och leran stänker. När tårna är kalla i cykelskorna och jag får tända pannlampan på kvällen. På något sätt är den tiden den allra mest kravlösa i min cykling. Våren och sommaren är över och jag rullar bara för att få komma ut. Ett par pass senare har jag tröttnat på att tvätta cykel i badkaret och längtar snö som inte är lika skitigt.

Cykling och framförallt mountainbike är för mig ett sätt att få upptäcka naturen. Upptäcka den genom turerna i långsamt tempo med kaffetermosen i ryggsäcken. Ta en stig och se vad den leder och kanske hitta en pärla. Många gånger leder inte turerna till nya stigar men det gör sällan särskilt mycket. Det är bara fint att få vara ute.

Fartkänslan. Den är häftig på smal stig eller i pannlampans sken. När det runt omkring en blir en suddig massa och stigen är det enda jag fokuserar på. När det stämmer i kurvorna och cykeln gör precis som jag vill och jag känner mig trygg. Det ger gåshud och gör mig rusig.

Den kanske största anledningen- att jag mår bra. Jag kan släppa så mycket av vardagstankar som mal i bland. Jag får koppla av och bort. Det lindrar rastlösa ben och jag kan fokusera på här och nu på ett annat sätt än i tillvaro som många gånger handlar om snabb information, om att fatta beslut och se till att familjelivet flyter på.

Visst blev du nyfiken på vad Elna och Sara listar som sina tio saker? Kika in till dem!

Vad gillar du allra med den sport du håller på med? Berätta gärna!

Vistabanan – ett lyckopiller fångat på 4 minuters film!

Omslagsfoto: Elna Dahlstrand

Jag är så otroligt glad att Elna valde att visa mig Vistabanan i Kaxholmen, ett par kilometer därifrån hon bor. Elna beskrev banan som ett lyckopiller och jag kan inte än att hålla med. Det var släta fina stigar med sköna kurvor som ingav fart. Inga tekniska svårigheter utan bara rent och skärt flow. Så olikt stigar jag har hemma och så otroligt roligt. Banan är Sveriges äldsta tävlingsbanan om jag minns rätt av det Elna sa under turen.

Vi hade slitna ben och uppförsbackarna kändes men det gjorde ingenting alls. Utför gick det undan och jag hade ett härligt cykelpirr i magen. Elna har liknat slingan vid en berg- och dalbana. Nu släpper vi bromsarna hojtade hon och jag bara följde med. Branta knixar uppför avlöstes av lika branta utförslöpor och sköna i bland doserade kurvor. Det var verkligen en känsla av berg-och dalbana och lite slänggunga. Jag hade inte tid att tveka utan försökte komma i kapp Elna som tar kurvor på ett otroligt bra sätt.

Foto Elna Dahlstrand

Till och med de lite läskiga passagerna med branta kanter och lite väl höga höjder för mig som får ont i magen av sådant tog jag mig förbi. Inte helt orädd men utan att stanna och sätta mig ned en stund.

Vi körde två varv på den långa slingan och ett varv på den korta i alldeles för varma grader och var nog mer svettiga av värmen än av cyklingen. Vi avslutade med att krypa in i en hästhage för att få en av helgens finaste utsikter över Landsjön och Vättern.

Foto Elna Dahlstrand

 

 

Foto Elna Dahlstrand

Om inte kroppen hade varit så trött hade jag kunnat åkt många timmar till. Tänk vad mycket rolig cykel Sverige bjuder på. Tänk vilka pärlor det finns i skogspartier som man inte har en aning om. Det är det här som är så fint med cykling och att åka i väg någon annanstans. Jag får uppleva så otroligt mycket och mycket olikt det som jag cyklar dagligen. Samtidigt så tjoar någon som inte bor där jag bor över våra fina stigar här.

Jag hoppas att jag får chansen att visa upp mina pärlor där jag bor för Elna någon gång, och kanske även du som läser?!

3:e plats på Tolvtjärnsloppet

Jag gjorde en repris på fjolårets lopp och lyckades ta en tredjeplats idag. Var tveksam till start ända in till nummerlappsuthämtningen. Jag är helt ärligt inte kry i kroppen och fick backa tillbaka uppför. Ryggen som har hållit sig i schack hela våren kraschade redan på första stigavsnittet.

Trots det lyckades jag köra i kapp loppets tvåa och etta men fick vika ned mig i mördarbacken.

Årets lopp var lite längre och ännu mer sandigt än förra året. Sluttiden lite längre men bara strax under 3 minuter upp till ettan. Jag är otroligt nöjd som inte bröt alla gånger huvudet sa det.

Dessutom vann jag prispengar och en kånkenrygga på utlottningspris. Inte illa! Racereport kommer sedan!

Att lyfta varandra

Foto: Jimmy Matsson

När jag satt i bilen hem från Elna och hennes familj i söndags var det med en varm känsla i hjärtat. Det blev en helg med många fina minnen. En helg som gav mig så mycket energi. Vi har inte setts i verkliga livet så många gånger men det har ändå varit med en känsla av att vi känt varandra länge när vi poddat i hop. Jag var nervös när jag åkte ned. Både för att köra mtb-vättern och för att tillbringa helgen för i bland kan verkligheten vara lite annorlunda. Jag hade inte behövt vara orolig. Det var liksom som att komma hem till en gammal vän. En fin känsla och jag blev åter påmind om hur cykling för samman människor som annars kanske inte skulle ha träffats.

Jag åkte också hem med ett större självförtroende på cykeln. Jag hade känt mig stark på loppet på fredagen, som om formen infunnit sig. Jag hade blivit lite fånigt nöjd över att kunna ligga på Elnas hjul på stigarna. Något jag trodde jag inte skulle. Den fredagen stämde allt och framförallt stämde det mentala. Det som jag brottas med varje gång. Det var en känsla som jag ska ta med mig i sommar när fjärilarna i magen tenderar att bli ångestfyllda i stället för förväntansfulla.

Det är lätt att inte se sina egna framsteg. Jag cyklar mina vanliga stigar. Cyklar dom snabbare och bättre tekniskt men vet egentligen inte hur bra jag cyklar dom. Jag är i min egen bubbla och har ingen aning om det är bra eller inte. Svårt att förklara men ni kanske förstår.

I helgen som gick fick jag lite perspektiv på att min utveckling från första långloppssäsongen 2012 har varit stor.

Foto: Elna Dahlstrand

Vi spenderade lördagsförmiddagen på IKHP. Elnas hemmaklubbbs fina stigar på Huskvarnaberget. Hennes Jimmy följde med och vi övade teknik. Provade linjer och åkte svårigheter om och om igen. Stigar som jag ensam inte skulle ha klarat av. Tillsammans med dem var jag modig och att följa efter någon som är riktigt bra tekniskt gör mycket. Vi har pratat så mycket om det i podden. Om hur bra det är att cykla med andra och ta efter. Så var det i lördags. Elna visade vägen och jag åkte efter.

Jag tog större dropp än jag skulle ha vågat ensam. Jag tog mig över stenhällar och tekniska partier utan att registrera hur farliga de såg ut. Några partier på EM-banan vågade jag inte prova på. Kroppen var trött efter loppet dagen innan och jag ville inte riskera något. Och hela tiden med massor av pepp och kravlös känsla från Elna och Jimmy.

 

Jag tänkte flera gånger att det är otroligt häftigt vad duktiga cyklister det finns. Hur många grymma tjejer som cyklar. Elna är en av dem. Vi har inte cyklat tillsammans förut men det kändes ändå som vi inte gjort annat.Jag växte flera centimeter tekniskt. Det är det fina med att lyfta varandra.

Foto Jimmy Mattsson