Min fina vän Hanna gav mig en födelsedagshälsning på Facebook i går. En hälsning i form av en bild som väckte minnen. I från en fin sensommarrunda i Spikbodarna. Med henne och Sandra som jag i år har fått cykla så mycket tillsammans med. Uppkittade i våra fina Happyridekläder. En runda utan fokus på fart eller stravasegment utan enbart cykling för cyklingens skull. För att det är det vi tycker så mycket om.

Bilden väckte inte bara sommarminnen utan kanske ännu mer tankar om hur mycket cyklingen har förändrats för mig. Från att träna i min ensamhet för att bli bättre och klara mina uppsatta mål till att aktivt försöka att sprida den andra biten av cyklingen; kravlösheten, glädjen och gemenskapen. Till att själv allt mer uppskatta spontana kravlösa cykelturer där fokuset inte varit medelhastighet och träningsmil. Om hur mycket man växer i ett sammanhang där alla är välkomna oavsett nivå och erfarenheter.  Om att kunna bortse från oskrivna regler och cyklingens i bland överdrivna prestige. Om vad som egentligen gör att oorganiserade cykelgrupper blir så stora.

När jag började cykla landsväg för 10 år sedan vågade jag inte gå med i en cykelklubb. Jag var rädd för att göra bort mig, inte vara snabb nog för att följa med på gemensamma turer och för att inte våga ställa alla frågor jag hade om cykling. Om den där världen som var ny och spännande för mig. Rädd för att jag skulle bryta mot oskrivna regler om klädsel (för jag hade läst mig till att det var viktigt med strumplängd, cykelbyxor och hjälm utan skärm). Då för 10 år sedan var det inte många tjejer som cyklade i Östersund, inte i organiserad form i jämförelse med hur det är i dag. Det var en grabbig värld som jag kom in i. Det tog ett år innan jag vågade följa med på en tjejträning som Therese Landfors, då aktiv elitcyklist ordnade för att locka fler tjejer att cykla i klubben. Jag lärde mig oerhört mycket och det gav mig mod att sedan ta steget att följa med på en vanlig söndagsträning med klubben. Det blev inte då som jag och min dåvarande sambo tänkt oss. Jag hade svårt att hänga med och tappade gruppen flera gånger. Jag vågade inte mig i väg på särskilt många träningar efter det och fortsatte vi fortsatte att träna i vår ensamhet.  När jag sedan började cykla mountainbike runt 2010 stod jag åter med tvivel om att jag inte skulle vara tillräckligt bra för att kunna vara med. Det fanns inte heller så många möjligheter till mer organiserad stigcykling.

När jag tog mod till mig och följde med min första Happyride hösten 2014 öppnades en ny värld för mig. Från ensamcykling till en gemenskap helt utan krav på fart eller att orka hänga med i ett visst tempo. Där det generöst delades med sig av tekniktips: Där det var helt naturligt att vänta in dem som hamnade efter. Det lämnade efter sig en varm känsla som gjorde att jag vågade följa med på ytterligare en Happyride och efter det ännu fler.  

Det som är framgången som i Östersunds fall med ett enormt intresse för Happyridegruppen och som i många andra städer stigcyklargruppen är bredden på de som cyklar tillsammans. Från den som precis köpt en cykel till den som tävlar i sporten. Det är ingen styrd träning eller uttalade fartgrupper och inte heller krav på prestation. Det handlar om att i stället träffas för att göra det som alla tycker om, att cykla. Oavsett om man det för nöjets skull eller siktar mot ett lopp eller tävling. En del gånger är tempot högre och andra gånger lägre med kaffe i ryggsäcken. Den som hamnar lite efter fångas snabbt upp. Gemenskapen och den sociala biten hamnar i fokus på ett annat sätt. Där ledordet är fart efter kamrat.

Men oavsett om cyklingen sker i en klubbs regi eller via andra cykelgrupper är det så oerhört viktigt att fokusera på de som precis hittat till cyklingen. De som följer med på den första turen. För nervös är man, rädd att göra bort sig och rädd att känna att man inte mäktar med tempot. Lyckas man att få alla att känna sig välkomna och får med sig en positiv känsla efteråt kommer de med all säkerhet tillbaka, gång på gång. Det allra roligaste tycker jag själv är de som hittar till cyklingen på ett kravlöst sätt. Det är en av anledningarna till att jag själv haft tjejträningar under perioder och arrangerat cykling via vår lokala cykelbutik. Jag tror att tröskeln är lägre för att våga följa med ut när det sker spontant och utan krav på klubbtillhörighet. Att det inte står träning på schemat och man kan komma precis som man är.

Det säger dock inte att inget utesluter det andra. För ur den oorganiserade gruppen lockas någon att gå med i den lokala cykelklubben. För de behövs och fyller sin funktion. Jag tror att både organiserade cykelgrupper och de mer organiserade har mycket nytta av varandra

Alla har vi någon gång varit nya och nervösa. Det är synd att man då ska begränsa sig i rädslan över att inte passa in, fundera allt för mycket på vad som är rätt eller fel om om hjälmen ska ha skärm eller inte. Cykelsporten kan vara onödigt pretentiös och ha allt för många oskrivna regler och Happygrupper likt vår tar udden av det.

I höstas kom frågan upp i vårt forum om namnbyte och ett förslag att göra en förening av facebookgruppen. Reinhold Skoglund, happygruppens grand old man sammanfattade tankarna om att behåll namnet och fristående formen av cykelgrupp. Och hans citat får avsluta och knyta i hop säcken.

Orden happyriding och happymorningride känns för mig mycket viktiga. Det är ju mycket av idén, att vi just skall vara och är happy när vi är ute och hojar, oavsett på vilken typ av cykling vi gör. Mitt cykelintresse har stigit väsentligt sedan jag kom med i happygruppen på grund av att man blir happy där. Jag är faktiskt stolt när jag berättar om idén och FB-gruppen när jag träffar folk från andra delar av landet. Många skulle vilja ha egna happygrupper.
Jag vill definitivt behålla namnen för de träffar så mitt i prick. 

8

2 Comments

  1. Elna januari 26, 2017 at 23:00

    Åh, jag känner igen det där med att tycka att det är läskigt att ta sig till första träning med cykelklubb, både ur eget perspektiv och för att jag har sett det hos andra. Känner också igen det här med hur viktiga grupper kan vara, när jag bodde i Norrköping gav den oorganiserade cyklingen mycket glädje för mig och andra och där var grundregeln att den som var med ut skulle med tillbaka. Här i Jönköping/Huskvarna tycker jag att klubbarna är duktiga på att berätta vilka pass man kör – så man vet i förväg om man ska räkna med att bli avhängd eller om man får vara med hela vägen oavsett dagsform. Här finns flera cykelklubbar och en av dem har till och med det här med den sociala cyklingen som fokus. Fint tycker jag.
    Det är ju just så som du skriver, alla har varit nya någon gång och det får vi inte glömma bort – och vi som cyklat länge måste alltid hjälpas åt att få nya cyklister att känna sig välkomna och sedda. Bra inlägg <3
    Elna recently posted…Tröskelintervaller i klubblokalenMy Profile

    Reply
    1. Helena januari 27, 2017 at 22:40

      Tänk om alla klubbar kunde ha samma inställning, vad mycket roligare det skulle bli 🙂 För klubbarna behövs ju, medlemmarna också och även ”riktiga” träningspass.

      Reply

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.