Innan jag började cykla var 2 mil en astronomisk sträcka. Typ till jobbet när jag bodde i Rätan. Det gick ju bara att åka bil. Hade någon sagt att 4 mil är en vanlig träningsrunda hade jag gapskrattat. Hade 30 mil yppats hade jag med all säkerhet reagerat som mina arbetskamrater:
Hur lång tid tar det? Du tältar väl?
-Va? Tio-tolv timmar? Galet!

När andra ser Brunfloviken runt på 4 mil som en heldagsutflykt kan jag sucka över att jag inte hann längre den dagen. 7 mil är en lagom runda. Siljan runt endast 16 mil, lätt.

I våras när jag började köra cupen kändes 7 mil i skogen ruskigt långt, att det dessutom skulle ta runt 4 timmar var nästan otänkbart. Hallå vart är tältet?
Mina rundor innan hade legat runt 2 mil vilket var tillräckligt långt. Att cykla mtb och landsväg är inte detsamma. Bortsett från grusrally lopp där det går att ligga och trycka på i landsvägsfart.

Men så hände något. Perspektivet började sakta förskjutas. Milen blev allt mindre långa om ni förstår vad jag menar. 2 mil, en helt vanlig lätt träningsrunda. Nu tittar jag tillbaka på cupens lopp och tänker att ja just Lida Loop var ju ”bara” 65 km.

Det blir lätt en sjuk inställning till distansen. Fullt förståeligt att andra icke cyklande vänner skakar på huvudet. Säger jag dessutom att jag tycker att det är så kul så skrattar de bara åt mig.

Det hade jag också gjort för 7 år sen.

Singsjörundan

0

7 Comments

  1. Hasse november 9, 2012 at 07:22

    Kan bara instämma, man får andra perspektiv efter tag! 🙂

    Reply
  2. admin november 9, 2012 at 07:30

    Visst är det så. Jag undrar bra när perspektiven i gymmet förändras. När de stora handlarna börjar bli mindre;)

    Reply
  3. Elna november 9, 2012 at 21:40

    Känner igen det där – och minns resan till det nya perspektivet med värme; som man kämpat längs vägen!

    Reply
  4. annamjansson november 10, 2012 at 08:30

    Jag är nog fortfarande där i startgroparna. På landsväg känns 7 mil långt men okej men i skogen är fortfarande 1 mil långt och döjobbigt. Jag ser fram emot resan mot nya perspektiv.

    Reply
  5. admin november 10, 2012 at 19:38

    Elna- att man har! Jag minns när jag lyckades göra min första långtur på racen, hela 9,5 mil (tror jag det va), jag frös som en hund och fick för mig att ALLA distanspass skulle vara runt 68% i puls, vilket innebar att det tog många timmar;)

    Anna- ÅÅ, då har du en härlig resa framför dig! När du minst anar det så är långt inte längre långt!

    Reply
  6. hagliden november 11, 2012 at 17:24

    Känner så väl igen mig, cyklade en runda på drygt 5 mil förra hösten och var helt utslagen i flera dagar på grund av det. Nu måste jag cykla en bra bit över 10 mil för att få samma känsla.

    Men tror helt klart det är en vanesak. Det märker man, ju mer distans man kör ju bättre är kroppen anpassad till sittställning, belastning mm…

    Eftersom jag var ett gymfreak förut så gäller det vikterna med, från början kan 60 kg i bänk vara omöjligt, men när man tränat några år så är inte 60 kg ens värt att värma upp med då det är för "små" vikter.

    Lite kul hur man ändrar sin syn på saker å ting 😉

    Reply
  7. admin november 12, 2012 at 09:41

    Olof- Det är ju det, i bland blir det nästan som en "dag på jobbet". Däremot har jag nästan svårare att utföra de där snabba korta passen.

    Haha, visst är det så i gymmet, jag tränade också mycket styrka förut och hade betydligt tygnre vikter då än nu, och det man värmde upp på sliter jag med nu:) Men det kommer väl!

    Reply

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.