Okej, jag börjar med att jag inte är perfekt, jag har inte slimmade lår eller värsta tvättbrädan, kan själv tycka att jag mer liknar en hamster och börjar så smått bli gammal. Skavanker och små gråa strån har jag. Jag är inte 20 år längre (även om jag envisas med att tro det tills jag inser att just 20 år var jag ju när jag fick min dotter, som nu är 12) men skitsamma liksom. Jag har lärt mig att tycka om mig själv.

Jag tränar inte för att gå ned i vikt, komma i smaljeansen eller fixa sommarformen.
Jag tränar inte heller för:

  • någon annans skull eller för att alla andra gör det
  • att ha något att skriva, tvittra eller prata om
  • att kompensera godis och matintag
  • att kunna äta mat utan äter för att kunna träna.

Varför tränar jag och lägger ned så många timmar i veckan på ”mig själv”?

Självklart tränar jag för att nå mina mål och just nu för att bli så bra som jag bara kan vad gäller skogscyklingen och prestera bra på tävlingarna. Men det är kanske inte den största drivkraften.

Det är för det första för att jag mår så bra av att få vara ute, få utlopp för energin och för att orka med vardagen.  Träningen är mitt stora intresse och också mitt jobb ett par kvällar i veckan.

Det andra som gör att jag fortsätter timme efter timme och dag efter dag är känslan av att ha en kropp som levererar.  När jag känner hur pulsen slår hårt och andningen nästan gör ont, när det svider i benen och kroppen skriker åt mig att stanna. Det är den känslan av att vara riktigt levande och kunna fortsätta trots smärta. Det är underbart när kroppen är i gång, det ger mig gåshud oavsett om jag sitter på landsvägshojjen, i spinningsalen eller pressar mig i gymmet. Det är flummigt och svårt att förklara. Det är en känsla av att vara grym, stark och ha en maskin till kropp. Ett par ben som är fulla av muskler, superstarka och ett hjärta som orkar enormt mycket!

 
Anja Pärsson har vid ett tillfälle sagt att ”Min kropp är mitt verktyg” Det är en mening som grep tag i mig och som jag tagit med mig. Det är vad jag tar med mig när självförtroendet sviker och tankarna tenderar att bli lite för mörka.

Stark. Stolt. JAG.
Så ta hand om ditt verktyg, se vad din kropp uträttar och hur fantastisk den är i stället för att motarbeta den. Livet är på tok för kort för att lägga ned tid på späkning och dåliga tankar. Det finns så mycket annat kul att lägga tiden på, jag lovar!
0

7 Comments

  1. Cykling min passion juni 25, 2012 at 21:01

    Superbra inlägg!! Heja kroppen! Den är helt fantastisk! Älskar också att känna pulsen slå och att kroppen samarbetar!

    Grymt snygg bild på dig!! Ser stark ut!!

    Reply
  2. Susanne Löfgren juni 25, 2012 at 21:12

    UNDERBART Helena!!! 😀 Hjärtat gör glädjeskutt när jag läser!!! 😀 <3

    Reply
  3. admin juni 25, 2012 at 21:39

    Åh Tack Lina! Precis, hejja kroppen:) Inte alla dagar jag kan posera i kort-kort men i dag så.

    Tack Susanne <3

    Reply
  4. Dessi juni 26, 2012 at 07:31

    Woooord! 😀

    Reply
  5. Cykla med Karin juni 26, 2012 at 08:26

    Du beskriver det så bra! Fick ett igenkännande leende på läpparna när jag läste om de svidande benen och hårda pulsen.
    Bra peppinlägg, nu blev jag sugen på att cykla! 🙂

    Reply
  6. admin juni 27, 2012 at 05:31

    Karin- tackar:) Det är härligt att höra att fler gillar svedan i benen, mina icke-tränande vänner har inte riktigt samma förståelse;)

    Reply
  7. Pingback: Att vara sin egen förebild - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.