För ett tag sedan blev min kollega Karin nyfiken på hur Hasse och jag träffades. Efter en statusuppdatering av Hasse i dag väcktes Elnas intresse och hon efterfrågade lite cykelromantik. Så varför inte berätta hur långa lopp kan ställa till det? Hur bra cykel är för att möta kärleken. Tänker därför bjuda på ett högst personligt inlägg. Nu tre år senare ser jag tillbaka på det med ett litet skratt och inte med så dåligt samvete över hur elakt det egentligen var. Så är du med? Fram med kaffekoppen, det blir en lång text!

Det började hösten 2009. Jag skulle köra min fjärde Vätternrunda 2010. Målet för den rundan var högt satt.  Jag ville komma in under 10 timmar. Året innan hade jag och dåvarande sambon kört på 10.50 med rätt långa depåstopp. Att försöka bara vi två skulle säkert ha gått men vi bestämde, eller snarare jag bestämde, att hoppa på en Sub10-grupp. På cykelklubben.se fanns det gott om folk som oss.  Att den turen runt pölen skulle förändra livet hade jag inte en aning om då.

Den hösten blev det slutligen ett gäng som pratade i hop sig på forumet med samma mål i sikte. Att cykla tillsammans innan fanns det ingen tid för. Det blev inlägg om ringklockor under sadeln, kisspauser, taktik och träningspepp inför loppet.  Min kollega Cissi från Fristilen skulle köra med oss viket jag uppskattade, skulle annars bli ensam tjej eftersom en hoppade av på vårkanten. Det var ett gäng sköna människor som ”hängde” där fram till starten.

Jag fokuserade verkligen på cykelträningen den våren. Nötte mil efter mil och fick upp farten. Gjorde tidiga vårrundor i snabbt tempo och drämde till med en överlägsen seger bland damerna i Vertex Velo:s kortare lopp. Jag hade hittat formen helt enkelt. Det lovade gott.

Självklart infann sig en del ångest inför loppet, som däcksval och annat väsentligt.  Sådant där som ska finnas inför ett lopp även om man har ett par rundor i bagaget.
Det var med stor förväntan som jag och min dårvarande sambo åkte ned till Motala. Det blev helt plötsligt lite mer på ”riktigt” och ansvar att kunna följa gruppen och göra sitt jobb hela vägen runt. Jag hade många mil i benen och kände mig förberedd. Shoppade loss i tältet och införskaffade min första (och fruktansvärt fula) kepa. Det utlovades lite regn och skärm blir bra tänkte jag. Vi bodde centralt i en lägenhet tillsammans med Cissi, vår kollega. Hade inte långt till starten.

Fighterblick anno 2010

Vi hade bestämt i forumet att äta pastabuffe tillsammans vid resturangen Bella Notte i centrala Motala. Det pirrade rejält i magen på vägen dit. Både av stundande cykelorgie runt sjön och så för att träffa alla de där människorna jag bara hade haft kontakt med via cykelklubben.se. Vi var bland de första på plats.  Det blev lite förvirrande att hitta igen alla i gruppen, små kort säger inte mycket om hur man ser ut i verkligheten. Efter en stund kunde vi samlas vid ett långbord och killen längst ut till vänster känner ni väl igen? Jodå, Hasse. 

Vi hade bestämt att ha på oss reflexer för att inte tappa bort varandra under resans gång. Reflex skulle vi hojta. Tror ni det funkade? Nej inte hela vägen. Min reflex blev kvar i en baja-maja i Karlsborg för övrigt.
Killen längst till vänster var en trevlig kille. Vi pratade lite och jag minns särsklit en mening han sa ”det är ett socialt experiment”. Jo vars, det blev mycket annat också. Kommer också i håg att jag modigt deklarade att jag skulle klara detta, något annat fanns inte på kartan då. Men visst tusan var jag nervös.

Rundan bloggade jag om efteråt, för den nyfikne går det att läsa om här. Bland annat

”I Fagerhultsdepån kände jag att kroppen började bli seg, tempot slet oerhört mycket, någon sa att vi låg på en 9.20 tid tror jag, eller om det var tidigare det sas. Jag pratade med Hasse som också började känna sig sliten och som kunde tänka sig att fortsätta med mig om han inte orkade, det lugnade mig”.
För det var en himla trevlig prick det där tänkte jag under rundan. Att han dessutom satte hela sin sub-sastning på spel för en klen gnällig tjej på röd Fuji var oväntat.

Ni förstår ju att han inte ville sticka, han ville ju ha så mycket tid som möjligt eftersom han inte skulle få träffa mig nåt mer. Det fattade jag ju inte då. Vi hade mycket att prata om när vi drog eller låg bredvid varandra i klungan. Jag har en svaghet för lite gråhåriga tussar som sticker fram ur hjälmen, dessa såg jag ju såklart. Jag frågade lite artiga frågor om familjeförhållanden. Kikade efter nån ring och funderade på hur många ungar karln hade. Pep väl fram att jag hade en tioårig dotter då. Och hej då där försvann han tänkte jag.

Min dåvarande sambo var mer fokuserad och stark som en oxe vilket gjorde att han drog mycket i vår 13-mannaklunga. Vidare skrev jag;

I Hjo började hammaren slå mig i huvudet…….Efter ett par mil bestämde jag mig för att släppa gruppen tillsammans med Hasse. Min dåvarande sambo valde att åka med oss, trots att han var oförskämt pigg, det blev min räddning, samtidigt som jag fick lite dåligt samvete över att han var i så bra form och lätt kunnat åka med de andra sista biten….Jag slet mig som ett djur, naglade mig fast på Hasses bakdäck och fokuserade på Livestrong som han hade tryckt på rumpan…”

Det var verkligen en kamp den rundan för min del. Så långt från romantik man kan tänka sig. Jag tror aldrig jag har väggat så mycket om man nu kan gradera sina väggningar. Min mage kraschade vilket berodde på parasiter i vattnet vilket jag inte visste då. Jag var arg, ledsen, svettig och illaluktande. Åkte berg och dalbana i humöret, ena stunden grinade jag för att det var så jävla häftigt att cykla för att sen grina för att det var ett rent helvete. Inte mitt bästa jag med andra ord. Dåvarande sambon drog och drog och skickade så småningom upp Hasse, jag själv hade inte mycket att ge. Jag hade oerhört dåligt samvete att jag sinkade. Tiden började rinna ut för en sub10 och ett besök i Karlsborgs baja-maja gick på rekordfart. Jag minns att min dåvarande sambo var irriterad där och Hasse hjälpte mig med vantar som ramlat ned, han såg att jag inte hade det lätt.

Men vi nådde målet vår lilla grupp om 3 personer. 9,54 stannade klockan på och jag var överlycklig i den stunden. Jag fixade det och var oerhört tacksam till de två killar som hjälpt mig att klara målet och tacksam över att jag fått åka med sub10 gruppen som tyvärr splittrades under resans gång. Jag kramade om Hasse i målfållan och bestämde där att vi skulle käka middag tillsammans efteråt. Vi satt en stund i gräset med våra sallader och jag minns att jag försökte ta all plats jag kunde i samtalet . Telefonen hade dött så några bilder blev det inte. Jag glömde lägga den i en plastpåse. Jag ville inte riktigt gå därifrån.

På kvällen möttes vi upp på torget och åt på en resturang på hörnet. Vi hade massor att prata om jag och Hasse. Det var en underlig känsla då. Jag som för det mesta höll mig i bakgrunden i sällskap med dåvarande sambon. Det avhandlades lopp och mtb och allt däremellan. Kände att jag fått en ny vän och något hade klickat, på riktigt. Sen att jag troligtvis varit den mest illaluktande, svettiga och ilsknaste människan bitvis höjde ju inte oddsen. När vi skildes åt på torget i Motala var det med stor sorg i hjärtat. Jag skulle troligvis aldrig mer så se honom. Vi hade ju trots allt spenderat så många timmar under press, runt en sjö och det skapade ju rätt starka band.
Konstaterade som slutkläm i blogginlägget om rundan;

”Vi fick en vän, Hasse som jag verkligen hoppas vi håller kontakten med. Han var min stora hjälte bortsett från Magnus, han klarade klassikern, gjorde sin första runda på under tio timmar, det är strongt det!”

Väl hemma började kaoset, mina tankar var någon annanstans och jag fick svårt att koncentrera mig. Eftersom jag inte fick i mig nån mat på grund av raserad mage var jag mest som en zombie, 10kg lättare  zombie. Jag skulle på minisemester själv med dottern. På centralstationen i Stockholm loggade jag in på cykelklubben, vi skulle vänta på min syster och jag hade lite tid över.  Hjärtat hoppade till, jag hade fått ett meddelande från Hasse.

Hallåj! Jag försökte hitta dig eller Magnus på fejsbok men det gick väl sådär. Kom inte ihåg vad Magnus hette i efternamn, men hittade en hel hög Helena Enqvist’ar men ingen som jag tyckte var så lik dig att att jag vågade börja klicka på några knappar… 🙂 Så jag Googlade lite istället och hittade din blogg. Jag läste. Först led jag, jag förstod nog aldrig att du hade det så tungt. Sen log jag, det är inte ofta man blir kallad hjälte. 🙂 Det klart vi håller kontakten, fattas bara annat! Hoppas ni fick bra dagar i Stockholm. Själv sitter jag här med ont i halsen och är jätteförkyld. Men jag är varm i hjärtat, tack för fina ord! Hälsa Magnus.

Eftersom jag hade en reservtelefon som det inte gick att svara med fick jag gott vänta tills jag kom på hotellet. Det var väl bra för just då visste jag inte alls vad jag skulle skriva. Kluddade ner ett neutralt svar, lite hej va kul att du hörde av dig typ…dessutom med värre felstavningar än någonsin. 

Hej!
magnus har ingen faceboo tyvärr, han besöker blocket, det enda han gör när han väl använder datorn! 😉
Fanns det många av mig höll jag på att säga, har en bild på mig och min dotter som sitter på min rygg, hade lugg på den bilden…jag hittar inte dig, för många av dig med.

Jo jag slet ju lite, mest psykiskt tror jag, inte mycket som får en att bli lite blödig under trettio mil.

du var ju det Hasse! Jag hade aldrig klarat det varken utan dig eller Magnus, bara den där historien om dykningen och kylan fick ju mig på andra tankar! Sen gjorde du en riktigt kanonrunda!
Hoppas du kryar på dig och får rasta cykelbenen lite!

Jag har äntligen fått i ordning på mage och det sprätter lite i kroppen på mig nu, vill ut och trampa! Vi åker ju till Mora och Söllerön i morgon så cykelkläder har packats ned för nån runda mellan midsommarfirande och dotterns tävling på lördag.

Ha en bra midsommar så höres vi! magnus hälsar.


/Helena

Det där med Sollerön var dock en mycket medveten rad, han hade ju berättat i sub10-tråden att han skulle till Sollerön och titta på SM. Vi med, dottern skulle ju tävla. Man får inte vara dum samtidigt som jag kände mig oerhört dum som ens tänkte tanken. Glöm honom tänkte jag. Vi hördes inte av något mer tror jag innan det var dags för Soldvarvi för dotterns skull. Skrev nåt på Facebook när vi passerade Noppikoski på vägen ned, nåt om att det var grått väder, Hasse svarade.

Väl på Sollerön satt karln i gräset, bara så där. Hej och hå. Jag ville ju hejja och blev sittandes där i två timmar innan jag insåg att det nog inte såg så bra ut om jag inte gick och köpte de där bananerna jag skulle, kunde ju inte skicka min dårvarande sambo. Där på gräsplätten insåg jag vad som hänt och att känslan jag hade under Vättern stämde. Det hade som det heter sagt klick, på riktigt. Hur klyschigt det än låter.  Där började vår resa på riktigt. Sen kändes det lite bättre att inte vara svettig, arg och totalt väggad i hans sällskap. Den sidan hade jag som tur var redan avklarat. Det kunde bara bli bättre.

Efter Sollerön åkte det meddelande fram och tillbaka på Facebook, jag skrev något om att det var trevligt att sitta i gräset och att jag inte ville gå därifrån. Jag bestämde mig nu för att bryta upp mitt gamla liv innan det blev något annat, om det nu ens skulle bli nåt annat. Jag kunde ju inte vara säker men ville inte göra skadan ännu värre. Att jag överhuvudtaget gjorde som jag gjorde var allt annat än likt mig. Än i dag kan jag förvånas över mitt mod.

Det var en riktigt jobbig tid, jag gjorde något som jag aldrig trott jag skulle men som jag funderat på i bland. Att bryta upp och bli ensam. Slå hål på min dotters uppfattning om vad en familj är, tappa vänner och faktiskt nästan bli helt ensam. Såra någon djupt men samtidigt göra mig själv en tjänst.

”Sällskapet” som jag kallade Hasse var ju mitt livs kärlek, det som bara sa pang på ett långt lopp gick liksom inte att blunda för. Vi gödde SJ under en lång period, pendlade mellan Östersund och Björnlunda. Många trodde inte att det skulle hålla, avstånd ni vet. Men vet ni, det gjorde ju det.
Under mitt första Öppet spår i februari 2011 förlovade vi oss i Oxberg, vi hade ju träffats på ett långlopp och kunde ju lika gärna fortsätta på ett annat långlopp.
Första maj 2011 tog Hasse det stora steget att flytta upp till Östersund.

Nu tre år senare, som sambos här uppe med samma brinnande intresse för träning känns ju livet rätt bra och den där rundan vill jag verkligen inte ha ogjord. Självklart har jag känt en stor skuld över hur dumt det var att dåvarande sambon drog oss runt för att vi skulle klara det och sen bara bli dumpad. Vi var bara kompisar då annars hade det aldrig hänt det som hände.

I bland händer det bara, när man minst anar det. Det bara blir. När man är sitt sämsta jag, inte snygg, säe svettig och sur. För vet ni, livet tar i bland underliga vägar och blir så bra!

2

25 Comments

  1. Anna Jansson januari 9, 2014 at 20:38

    Åh så himla fint! Jag gråter nästan kärlekstårar! Tänk vad livet kan förändras i det minst anade mötet.

    Reply
  2. admin januari 9, 2014 at 20:58

    Och hur bra det kan bli!

    Reply
  3. Elna januari 9, 2014 at 21:08

    Åh, herregud. Som jag just grät, underbara ni! Det här med att träffa sitt livs kärlek när man lever med en annan, skuldkänslorna och kaoset, att ställa sammanhanget på sin spets – vilken resa det är. Jag känner igen mig, och när jag läser er historia, leendes fast med tårarna trillandes, känner jag en oerhörd tacksamhet att jag vågade satsa på kärleken, och att jag har flyttat ihop med J. Jag kanske ska berätta lite om vår historia också, kärlek är ju så himla fint! Kramar till dig och till Hasse!

    Reply
  4. Mia januari 9, 2014 at 21:12

    Bästa blogginlägget jag läst på länge!! Så himla rolig läsning!! Tack för du delar med dig Helena!! Kram!

    Reply
  5. admin januari 10, 2014 at 06:37

    Men Elna då! Inte behöver du gråta 🙂
    Det är det, en resa med en del tvivel i början. Gör man rätt, svårt när det är fler än sig själv inblandade. I efterhand skulle jag inte göra på något annat sätt, aldrig!
    Det tycker jag du ska göra Elna! Jag är nyfiken på er, än mer nu efter det du skrivit här i kommentarerna.

    Reply
  6. admin januari 10, 2014 at 06:38

    Tack Lina!
    Och tack Mia! Det har tagit ett tag innan jag kände att det kändes rätt att skriva ned det så här offentligt 😉

    Reply
  7. Katja januari 10, 2014 at 08:24

    Det absolut bästa jag läst på länge. Så avskalat, så ärligt, så jordnära och ändå så himla fantastiskt. Borde bli en film av detta! Tack Helena som delar din kärlekshistoria med oss och jag bara VET att det är ni två för alltid <3 🙂

    Gråter lite med, tänker på min Peter som gav mig ett underbart år av största kärlekslycka någonsin innan han cyklade iväg för alltid. Kärlek är störst!

    Kramar,

    Katja

    Reply
  8. swyzak januari 10, 2014 at 12:54

    Fan va fint Helena….! Ta hand om er nu och cyklarna!

    Reply
  9. Sara januari 10, 2014 at 19:16

    Jag kommer ihåg det som om det var igår, hur hela du lyste när du berättade om "sällskapet"!! Jag var så himla glad för din skull, du var så värd den lyckan! Jag är fortfarande lika glad, vilken kärlekshistoria!!! 😀

    Reply
  10. admin januari 11, 2014 at 14:24

    Katja – tack så mycket. En stor kram till
    dig <3

    Reply
  11. admin januari 11, 2014 at 14:25

    Johan – tack tack! Klart vi tar hand om oss 🙂

    Reply
  12. admin januari 11, 2014 at 14:26

    Sara – ja det känns som i går och inte tre och halvt år! Vattenpipa och allvarliga samtal på altanen i Rätan 😉

    Reply
  13. Karin januari 11, 2014 at 20:41

    Vilken härlig historia, och vad kul att du delar med dig. Att det kan vara både så väldigt lätt och väldigt svårt på samma gång att följa sitt hjärta. Men vad gör man när det plötsligt säger klick och den finaste cyklist man någonsin sett plötsligt står där? 🙂 För jag har ju trillat dit jag också. Kärlek på cykel är vackert <3

    Reply
  14. admin januari 13, 2014 at 14:17

    Karin-. ja vad gör man? 🙂 Skulle nog alrig har förlåtit mig själv om jag varit för bekväm och inte vågat. För bekväm blir man i ett längre förhållande. Sen ör det mitt svåraste val med tanke på min dotter men någontsans tror jag att det även var bra för henne. Man kan inte alltid hålla i hop bara för barnens skull, det blir inte alltid bra.
    Vem vet, kärleken kan slå till närsomhelst!

    Reply
  15. Träningsglädje juli 14, 2014 at 19:42

    men åh vilken fantastisk berättelse. grattis till era 4 år!!

    Reply
    1. admin juli 14, 2014 at 19:57

      Det var en fantastisk resa! Tack!

      Reply
  16. Malin november 14, 2015 at 20:34

    Men åh, vilken härlig historia! På något sätt perfekt sätt att träffas på!
    Malin recently posted…TräningsvärkMy Profile

    Reply
  17. Pingback: Vem är jag? | Helena Enqvist - hon som cyklar lite

  18. Camilla februari 14, 2017 at 12:24

    Åh så fint!! ❤

    Reply
    1. Helena februari 14, 2017 at 12:30

      <3

      Reply
  19. Reinhold Skoglund februari 14, 2017 at 14:19

    Ganska osannolikt. Jag sitter just nu på Buenos Aires Airport och väntar på nästa flyg till Mendoza och så har jag just läst din fantastiska berättelse om hur du och Hasse träffades. Det var spännande och det gick inte att sluta läsa. Man blir ju rörd och det är svårt att hitta bra ord. Tack för berättelsen Helena och lycka till båda två i fortsättningen.
    Reinhold

    Reply
    1. Helena februari 14, 2017 at 15:35

      ja det var faktiskt det. Att det skulle hända. Hasse har i efterhand berättat att han såg mig redan i pastakön. Jag var ju där med min före detta och hade inte alls en tanke på att något sådant här skulle hända. Men plötsligt händer det för att använda ett slitet ord och jag vågade följa hjärtat. Det var rätt även så här i efterhand!
      En en trevlig resa Reinhold så syns vi hemma i kalla Sverige igen för cykling!

      Reply
  20. Reach Your Goal februari 14, 2017 at 15:29

    Å så kul att du lyfte fram det här inlägget, vilken story som en film! Bra och starkt att du tog modet att följa ditt hjärta, det är inte alltid lätt, men det brukar ge otroligt mycket tillbaka <3
    Reach Your Goal recently posted…Stava ditt namn med övningarMy Profile

    Reply
    1. Helena februari 14, 2017 at 15:40

      Jag kom på att det fanns i arkivet. Det tog några år innan jag skrev inlägget första gången. Dels för att det inte var så lätt i början när allt hände. Det var en stor förändring för hela familjen men som blev så bra till slut! Tänk om jag inte vågat?

      Reply

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.