• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Vinst på Vemdalen bike challenge och reslutatlista

Vinst på Vemdalen bike challenge och reslutatlista

3,5 timmar på fjället dagen innan tävling, på tekniska stigar med härligt många höjdmeter, sommarens varmaste dag och lite sömn låter väl som den perfekta uppladdningen? Lägg till en ond rygg på onsdagen, sura ben uppför och ingen tävlingsmotivation. Som grädde på moset en cykel som knakar oroväckande mycket i bakdrevet och slang, pump och multiverktyg hemma i stan. 

Vet ni? Det visade sig bli riktigt bra. Det väckte ett par slumrande ben och bristen på förberedelser gjorde att jag körde utan större press. Vi kör en liten kort racereport i dag tycker jag. 

img_4720

Telefon utan skydd i bakfickan ger lite suddiga bilder såg jag efteråt.

Vi har haft våra vänner Sandra och Robin på besök här i stugan. Två dagar med fin cykling. I går som sagt en tur med över tre timmars cykeltid i riktigt varmt väder. En tur som kommer som turtips och eget inlägg sedan. Även om cyklingen inte går var så tuff pulsmässigt så sätter långa pass i sol och med lite vätska sina spår. Jag var riktigt slö i kroppen i går kväll. Kände att det här med tävling kanske var att ta i. Min cykel knakar och låter som om hela växelpartiet snart ska rasa. Det började uppför ett par backar i går och blev allt värre ju längre vi cyklade. Stora meklådan glömde vi i stan.

Det håller så länge det håller tänkte jag när jag  i morse tvättade av cykeln från myrsörja. Jag kände att jag helst av allt inte hade velat ta i särskilt mycket i dag. Bara rullat lite fina stigar eller upp på fjället. Men samtiigt är Vemdalen Bike Challenge ett fint och trevligt arrangemang. Ett sådant som man inte vill missa.

Jag packade ned en gel och fyllde flaskan med sportdryck innan vi tog bilen ned till Vemdalsskalet och starten där. Förr om åren har vi cyklat dit. Nu skulle vi hämta upp ett takräcke för cykel och jag ville inte cykla med än nödvändigt på min cykel.

På plats kom nervositeten och jag var säker på att mina ben inte skulle leverera särskilt mycket krut. Träffade ett stort gäng från Happyride och två herrar som jag följer på nätet. Alltid roligt att se folk på riktigt. Kollade banansträckningen som i år var omdragen med enbart två varv i 7,5-spåret och en rolig serpentinklättring uppför barnbacken. Det utlovades mer fart och mindre teknisk åkning.

Ett par minuter innan start tänkte jag att jag åker kontrollerat till en början och ser hur det går. Jag behövde inte köra mig helt slut. Tänkte att det faktiskt går att köra en tävling utan ambitioner att komma först. Jo då. När starten gick tog jag rulle på de snabbare i startfältet och nådde nästan maxpuls innan jag nådde den där serpentinklättringen vi skulle uppför 2 gånger. In på skidspåret plockade jag många placeringar bland herrarna uppför. Körde som en furie utför och funderade hur i tusan jag skulle orka ett varv till. Försökte ställa mig upp för att avlasta en trött rygg men benen var stumma efter allt stående under cykelturen dagen innan.

Inför den näst sista backen på skidspåret började min cykel knaka oroväckande mycket och jag förklarade för killarna bakom att det lät värre än det var och att jag körde till det rasade helt enkelt. En av dem kontrade med att det var bra att det lät för då visste de vart jag var. Jag frågade också lite försiktigt om någon av dem sett någon annan dam. Nej då fick jag till svar.

Inför varvning låg jag först och blev ivrigt påhejjad av arrangörerna. Jag intalade mig att ett varv till i skidspåret klarar jag. Bara jag tog mig upp för de första backarna skulle det gå. Går det på skidor med trött kropp går det på cykel.

Trots att det kändes som jag ville kräkas av ansträngning kändes benen starkare än någonsin. Jag kunde hålla bra driv uppför och körde riktigt bra utför. Classe Gozzi som jag åkte med i stort sett hela tiden berömde min cykling och jag växte flera centimeter. Tänk vad lite beröm ger mycket energi.

Vid spårkorsningen inför de sista 3 kilometerarna förstod jag att jag skulle ta hem det om jag bara höll på mig på cykeln och den höll sig hel. Jag pressade benen ännu mer och i min iver var jag nära att lägga mig ned i en skarp kurva. Onödigt dumt skrek jag åt mig själv, så nära mål och med ett stort försprång är det bättre att åka säkert.

In på upploppet hade jag en herre tätt bakom mig och jag bestämde mig för att inte förlora den spurten och gick före honom i mål. 59,53 stannade klockan på och jag var totalt slut. Att köra så hårt hela vägen är så mycket jobbigare än långlopp på flera mil. Jag tog hem damklassen med marginal och en överaskande 13:e plats totalt.

pulskurvan var jämn och hög i dag.

pulskurvan var jämn och hög i dag.

Ned till andra dam var det runt 7 minuter, lika långt upp som jag hade till Malte Jönsson som vann herrklassen. Av oss Happyride-Östersundare körde Erik Albano in på en fin andraplats efter en spurtuppgörelse på slutet. Simon Vykander susade förbi mig ut på andra varvet och tog en fin 8:e plats, Björn Eriksson tog en 11:e plats, Hasse (som körde sin tunga endurohoj) kom in på en 24 plats. Tobias Wallenkvist har sådan otur att han slet av kedja och punkterande och sprang i mål. Det är kämparanda det. Sist kom han inte heller.

Hela resultatlistan hittar du här. 

vinst

Dagens prispall i dam/herr och juniorklass. Foto: Hasse

img_4721

Gänget bakom tävlingen är grymma på att göra bra arrangemang!

img_4722

I år flyttades tävlingscentrum från spårcentralen till det mer publikvänliga barnbacksområdet. Stor tumme upp!

Vemdalen Bike Challenge har det största prisbordet. För den låga anmälningsavgiften får man mycket tillbaka. Vilken tävling har priser till alla? Jag valde ett par nya bliz-glasögon i rosa (?!) och vann sedan ett par strumpor i merinoull på mitt startnummer. En liten tjej vann den cykel som lottades ut bland alla som cyklat.

img_4726

Nu kör vi rosa i vinter!

Stort tack till VIF cykel för ännu en rolig tävling!

Jag är jättenöjd över dagens resultat men framförallt att benen levererade sådan fart och kraft i dag. Har varit lite osäker på hur formen är. Det har känts bra när jag lekt omkring hemma på stigarna och jagat mina stravatider. Men att tävla är något helt annat. Det är också lite fascinerande att jag känner mig mer stark och lugn nu när jag inte tävlar utan bara cyklar mig trött. Det kanske är ett framgångsrecept att ta till nästa år?

img_4723

Rullade hem i nya brillor och knakande cykel. En service när vi kommer hem kanske löser problemet hoppas jag.

Till sist blev jag så glad när jag satt med en glass i handen utanför Ica. Glad över att en bloggläsare kom fram och ville tacka och berätta att hon tycker om det jag skriver. Sådant värmer, det vara bara synd att jag inte frågade vad du hette bara!

 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

7 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: