20 minuter – ett stort steg framåt

I slutet av förra veckan fick jag backa på cyklingen. Det skapade lite för mycket smärta och efter sjukgymnastbesöket i fredags bestämde vi att jag tar det lugnt över helgen. Fortsätter med styrke- och rörlighetsprogrammet. Det var två steg bakåt som gjorde mig lite nere. Framförallt över att jag inte kan sträcka ut helt eller böja ordentligt. Jag körde mina övningar på köksgolvet och grät av uppgivenhet. Det kändes inte som det gav något alls. Bara ett tröstlöst lyftande av benet.

Under helgen hade jag mer ont än vanligt. Delvis för att jag gick lite längre. Massage av fotled och vad på kvällen lättade lite. Hasse tyckte att jag gick lite bättre trots allt. Att det såg ut som benet var lite mer utsträckt. Jag trodde inte honom.

I går kom jag till sjukgymnasten med en uppgiven och hopplös känsla. Han peppade, mätte sträck- och böj och konstaterade att jag faktiskt förbättrat det med flera grader. Jag fick göra en ny variant av elbehandlingen på min lårmuskel och några rörlighetsövningar. Han gjorde om mitt program lite. Mindre fokus på styrka eftersom jag är trött och stel och mer rörlighet. Vi provade benböj i gymdelen och jag provade att cykla igen. Och det kändes nästan normalt.

Jag gick därifrån glad och lite förväntansfull. Jag skulle få cykla igen. På väg till bilen slog det mig att jag faktiskt måste inse att jag för tillfället inte kan så mycket som jag vill. Att jag måste acceptera att det tar tid. Det allra svåraste. Och så vara lite snäll med mig själv och se att rehabträningen trots allt ger resultat även om det känns som jag står och stampar.

Jag bytte om till cykelbyxor. Riggade datan för Zwift och startade en platt bana för att slippa för mycket belastning i form av backar. Det stramade lite den första minuten men jag kunde sitta mer avslappnat utan att kompensera med att lyfta höften. Jag provade att öka kadensen lite efter några minuter och det fungerade. Tidigare har en kadens på 60 varv/minut varit det som fungerat. Nu kunde jag trampa avslappnat i 80-90 varv/minut och utan att det kändes obekvämt. Då brast det igen men den här gången av ren lycka. Ungefär samma känsla som när man vet att man närmar sig mål och har klarat något riktigt tufft och jobbigt.

Jag fortsatte att trampa i 20 minuter innan jag klev av. Kroppen ville fortsätta men huvudet sa stopp. Det skulle bara vara dumt att överanstränga knät. Men det var ett stort steg framåt och framförallt en otroligt skön känsla att få bli svettig för första gången på fyra veckor. Ett pass i zon två, det var inte illa! Jag fortsatte av bara farten med mina rehabövningar i cykelbyxorna och hade en riktigt fin känsla i kroppen efteråt.

Säga vad man vill om Zwift, om att träna inomhus och stirra på en dator i stället för att cykla utomhus. Men sådana här gånger är det ovärdeligt. Det får tiden att gå, det är roligare att ha något att titta på under 20 minuters tomtramp.

Det finns hopp, det går långsamt men det går framåt. Huvudsaken är det.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: