• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • 3 dagar kvar till Vemdalen Fjällmaraton och tankarna inför

3 dagar kvar till Vemdalen Fjällmaraton och tankarna inför

Det är lite overkligt ändå. Att om bara 3 dagar står jag på startlinjen till årets finaste lopp. Ett löplopp för mig som nästan bara cyklar. Framför mig väntar 44 km ren fjällöpning i de fjäll och på de stigar och leder som jag springer, cyklar och delvis åker skidor på. Det väntar några rejäla stigningar som att nästan krypandes ta sig Oxsjövålen och mot slutet försöka överleva gamla puckelpisten och Västexpressbacken. Det är lite overkligt att jag faktiskt gör det här för andra gången.

Träningen, hur har den gått?

Skulle vilja säga att jag känner mig så förberedd jag kan vara. Vilket förvisso är sant till viss del. Jag skulle vilja säga att jag har många mil löpning i benen, att jag fått till några riktigt bra långpass och några kortare intervallpass. Att jag känner att jag kan nå mitt mål jag satte upp i höstas- att springa under 7 timmar. Det vill säga ca 1 timme snabbare än förra året när jag fick gå ganska mycket.

Nu är verkligheten inte riktigt så. Jag är inte där. Är inte så förberedd jag skulle kunna vara. Däremot så förberedd jag kan vara utifrån mina förutsättningar just nu. Jag är fullt medveten om att det beror helt och hållet på mig själv. Att jag inte prioriterat löpträningen och inte haft den regelbundenhet som faktiskt behövs. Det började dock bra. I höstas sprang jag regelbundet och hade som ambition att springa minst en dag i veckan och löppendla någon gång i veckan till jobbet. Det blev inte så och jag bestämde mig för att inte komma i gång så sent med löpträningen i våras. Det blev inte så heller. Jag har svårt att låta bli att cykla, det är för roligt. Att springa hemma i stan lockade inte. Det är svårt att kombinera en vettig satsning på cykel (som ändå blev pannkakeplatt den här sommaren pga av bristande självförtroende) och en någorlunda strukturerad löpträning.

För att göra det bästa av situationen och ändå vänja kroppen att hålla i gång länge på låg hastighet har jag lagt fokuset på lugna pass i fjällterräng. Jag har till skillnad från förra året fler pass i kroppen och framförallt längre pass. Eftersom jag ganska snabbt reviderade målet att springa fortare än förra året fanns det ingen mening att träna upp farten på det sättet utan mer på att orka hålla i gång så länge som möjligt. Det har i sin tur gjort att mina knän inte protesterat något nämnvärt under sommaren.

Mitt längsta pass den här sommaren landade på strax över 2 mil och det var i den terräng som fjällmaran går i. Tempot låg i den tänka fart jag vill springa i på lördag och det kändes riktigt bra. Trots att jag inte sprungit särskilt mycket är tempot högre än förra året på ansträngning och det går förvånansvärt lätt uppför. Jag gillar att springa utför och ju stenigare och tekniskt det är ju bättre är jag. Den biten är lika bra om inte bättre än förra året.

Konditionen är det inget fel på. Jag är starkare än någonsin. Jag får helt dra lite nytta av alla timmar jag spenderar på cykeln även om jag skulle ha tränat lite mer grenspecifikt. Det som möjligtvis oroar mig lite är det faktum att inget löppass den här sommaren har känts dåligt. det har bara känts bra och de två senaste passen har gett en riktigt bra känsla i kroppen. Dåliga pass har man alltid och de bör ju komma före när det verkligen gäller. Jag hoppas inte att det dåliga passet blir på lördag.

Jag har ju varit lite osäker om axeln skulle klara belastningen av löparryggsäcken. Det gör den, däremot känns det lite av armpendlingen. Men det kommer att fungera.

Gårdagen bjöd på ännu ett pass med fin känsla i kroppen.

Hur går tankarna då?

Först och främst är jag riktigt laddad för att få springa långt. Jag längtar riktigt mycket, så där att det suger till i magen när jag tänker på vilket äventyr som väntar på mig. Jag brukar tänka att det faktiskt inte går att vara sur och less när jag springer fjäll. Det är för vackert för det. För lyfter jag bara blicken blir humöret bättre. Den inställningen tar mig långt. Hemma i ett elljuspår eller efter en grusväg är känslan annorlunda.

Det som gör mig trygg och säker på att jag kommer att klara av det såvida inget händer, jag ramlar eller får ont är att jag har klarat det en gång tidigare. Jag vet var jag kommer att kunna vila, var det kommer att vara som allra jobbigast och vilken enorm känsla av eufori det var när jag klarade reptiden förra året och kunde lugnt springa de sista 14 kilometrarna till mål.

Jag är inte dummare än jag förstår att oavsett hur bra kondition jag har så är 44 kilometer i fjällterräng inget man skojar bort. Något som man bara gör. Det sliter enormt mycket på kroppen om man inte har sprungit så mycket innan. I fjol förstörde jag 8 av tio tånaglar som så här ett år efteråt fortfarande är defekta. Men jag hade tur då som inte drog på mig andra skador. Jag kanske inte har samma tur i år. Men samtidigt kan jag faktiskt lyssna på kroppen och jag kan gå eller bryta.

Skulle jag inte hinna till reptiden efter 31 km är det inte hela vägen. Jag kommer att njuta av varje timme i de fjäll som jag gillar allra mest. Det är ingen tävling, det handlar inte om att jaga en tid. Det handlar om att få tillbringa en dag med det allra finaste i löpväg.

Så nu vill jag bara att det ska bli lördag!

En av de allra finaste stigarna, den mot Oxsjövålen. Vid 11 tiden på lördag passerar jag förhoppningsvis här.

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: