• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Alpe du Zwift – en timmes klättring

Alpe du Zwift – en timmes klättring

Tour de Zwift rullar på i den virituella cykelvärlden och i går var det dags för den tredje etappen av sju. Jag har genomfört de två första i något halvhårt tempo för att vänja mina ben vid att cykla. Tour de Zwift är ingen tävling utan en utmaning mot sig själv. Trots det är det lätt att dras med i starten och titta på placeringarna. Det i sig är ju en morot för att ta i lite mer.

Men i går var planen att rulla lugnt ut från startpiren och värma upp ordentligt innan den enorma klättringen på runt en timme. Zwift har nämligen lagt in en replika på den klassiska Alpe d’huez. Själva klättringen från botten upp till toppen är enligt Zwifts KOM 12,6 km och har en snittlutning på 8% och 21 serpentiner att ta sig an. Med 1035,8 höjdmeter svider det fint i benen.

I måndag körde Hasse etappen och tyckte att det var en skön men inte allt för jobbig backe. Jag anade att det kanske inte var hela sanningen. Hans ben är inte lika vårsega som mina.

Jag själv hade lite tidspress. Helst skulle jag vara klar med etappen efter 90 minuter för att kunna rigga upp dator och mikrofon för att spela in ett nytt avsnitt av podden tillsammans med Elna. Inget utrymme för att ta det allt för lugnt med andra ord.

Jag satte i hop en spellista med mina favoritlåtar som jag brukar köra tröskelpass till. Låtar med tydlig takt lite över den kadensen som jag har fastnat i. Jag laddade upp med två flaskor vatten och en gel om benen skulle bli allt för sega. Jag hade inte ätit så bra under dagen och gått hem med ett stort blodsockerfall.

Den mytomspunna klättringen i fonden. Rätt mäktigt för att vara ett tv-spel.

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag snurrade i gång benen och rullade mot backen med lätta 100-150 watt i pedalerna. Såg hur jag blev passerad av grupp efter grupp och hamnade runt 200:e plats av 436 startande. Tänkte att många av dem som kört på hårt i början skulle jag passera under timmen upp för backen.

Jag provade att trycka på lite i de små backarna innan den stora och kände att jag hade inte de bästa klätterbenen för dagen. Det skulle kännas och framförallt skulle kvällens pass bli en kamp mot huvudet.

När vi passerade grinden för starten av backen var jag lite nervös på ett uppspelt sätt. Jag skulle få nöta långt och länge och se hur många jag skulle kunna passera innan jag nådde toppen. Eftersom jag befinner mig på nivå 11  kan jag inte köra backen eftersom den öppnas efter nivå 12 men i event som gårdagen går det. Bara det gjorde passet lite extra.

Jag trummade på och kände mig ganska stark i tre av 21 serpentiner. Passerade cyklist efter cyklist och hittade ett fint driv i pedalerna. Ingen match det här inte tänkte jag. Mer än att mina hopplöst långsamma ben fastnade runt 64 varv/minut.

Men så dippade motivationen efter den 4 serpentinen när jag insåg att det var långt kvar till mål och backen aldrig skulle plana ut så mycket. Att jag troligtvis skulle klättra i en timme. Går det ens? Jag övervägde med mig själv. Kliva av och strunta i det kändes som ett bra alternativ mellan serpentin 4 och 5. Men så fick jag syn på en cyklist framför mig och kunde gå om.

Bestämde mig för att ta en gel efter serpentin 10 om benen behövde och efter tio var det ensiffrigt och kortare till mål än jag redan klättrat.

Jag plockade placering efter placering och när väl den 10:e serpentinen passerades sög jag gel och fnissade åt mig själv. Aldrig hänt inomhus på en trainer. Men den behövdes och jag fick en liten extra kick.

Jag kämpade med min låga kadens och försökte variera mig lite för att inte bli allt för stel i kroppen. Jag varvade med att sitta ned och stå upp och tack vare Hasses hemmabygge som trainern står på är det ingen fara för ramen att cykla stående.

Ju längre upp jag kom desto kargare blev den virituella världen. Passerade lite snödrev. En rätt cool effekt och något att vila ögonen på. Jag föreställde mig att det kanske var så här i verkligheten även om jag anar att den här backen är bra mycket jobbigare på riktigt.

Sakta men säkert närmade jag mig mål och minuterna hade bara runnit. Jag tänkte flera gånger att det här hade jag aldrig klarat av att genomföra utan Zwift. Utan att kunna fokusera på något annat än min vita dörr framför cyklen och en klocka som tickade, inte klarat av utan att jaga någon framför mig och veta att den personen likt mig jobbade lika hårt på sin egen trainer i någon annan del av världen. En ganska häftig men lite bisarr känsla. När det ramlade in en ”ride on”, ett sätt att heja på varandra gav det extra energi. Någon tyckte att jag gjorde det bra just precis där i klättringen.

Strax innan mål bytte jag låt i spellistan och bestämde mig för att försöka komma förbi de tre cyklister som jag hade haft lite sällskap med. Jag borrade ned mig och försökte driva på så gott jag kunde. Jag hade snart klarat av Zwifts längsta och tuffaste backe. En backe det diskuterats flitigt om i forum på facebook och många haft svårt att ta sig uppför. Jagvar där snart. På toppen av Alpe du Zwift.

Jag rullade över mållinjen och hade plockat 87 cyklister på vägen upp. Nöjd kunde jag lägga ned på lilla klingan och rulla lugnt en bit. Alla som når toppen får en belöning till sin gubbe. Jag plockade hem en ny hjälm och lite fånigt gjorde jag en high-five med mig själv innan jag lät min gubbe rulla av sig själv ned för alla serpentiner som jag nyss kämpat mig uppför. 55 minuter och 56 sekunders malande utan någon vila alls. Inte illa för vårsega ben. Medan min gubbe varvade ned på egen hand skyndade jag mig att tvätta av mig och rigga för podd. Rakt ut i den verkliga världen med riktigt trötta ben.

Även om utecykling alltid är roligast så har det här sin tjusning ändå. Det gör trainerträningen så mycket roligare. Att ha möjlighet att få klättra en sån lång backe i ett svep finns ju inte hemmavid. Så det blir med all säkerhet ett par svängar upp för Alpe du zwift framöver. Ska bara komma till nivå tolv först!

 

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Sandra

    april 12, 2018 at 17:02

    Efter alla dina inlägg om Zwift måste jag säga att jag börjar bli lite nyfiken. Kanske ska testa detta nästa vinter eftersom spinningcyklarna på gymmet inte fungerade för min höftböjare. Hm, får fundera på det över sommaren.

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: