Backe – älskad och hatad


Nu tänker jag vara riktigt nördig och gräva ned mig djupt i en backe. För backe är en naturlig ingrediens i en cyklist liv. Backar är oftast jobbiga och något man helst vill slippa i bland, åtminstone i tanken före såvida man inte är en ren bergsget (vilket jag verkligen inte är). Ändå dras man till de där backarna, cyklar dem gång på gång. Lider, svettas och har smärta långt upp över öronen. Jag säger till mig själv att det går bra att bara ta det lugnt uppför. Ändå kommer de där små backhornen fram och jag pressar mer än jag borde. Tävlar mot mig själv, mot det faktumet att jag inte egentligen borde kunna vara så snabb uppför eftersom jag inte är en bergsget. Lite som storfiskaren blir backen alltid lite värre, lite brantare och lite jobbigare efteråt. I backar blir jag avhängd och hänger av. Glädjen är som störst när jag lyckas med det sistnämnda.
I spinningsalen är det pass med backar som blir populärt. Alla gillar visst backar, inomhus. Jag säger att jag verkligen gillar backar fast jag egentligen mest hatar dem- utomhus. Det är lite konstigt.


Här startar den, min favorit. 
Det planar ut lite förädiskt för att sedan branta till. Som med backar på bild är den brantare i verkligheten!

Jag har en favoritbacke alla kategorier. Den ligger inte utomlands eller i skogen. Nej den ligger 15-20 minuters lugn uppvärmning från min port. På Frösön finns Härkebacken, eller Stockevägen 18 climb som den heter på strava. 2 km, snittlutning på 5,9%, 120 (ynka?) höjdmeter. Kanske inte en mosterbacke men den är jobbig så att det räcker och blir över. Det som gör backen så bitterljuvt jobbig är att den är fin. Smärtsamt vacker. Om man orkar lyfta blicken från asfalten det vill säga. Blommor i diket, fjällen, hus, björkar etc. Det händer lite efter vägen som gör att det blir hanterbart. Ingen backe mitt ute ingenstans bland likadana granar eller tallar som knäcker en mentalt redan efter ett par meter.

Jag vet inte om jag älskar Härkebacken eller hatar den. Kanske både och? Den var den första ”riktiga” backen som jag kom i kontakt med som cyklistblåbär 2007. Jag hade hört skräckhistorier om den. Det låg en tät dimma av mystik över den där asfaltssträckan på Frösön. En backe som varje cyklist med lite självaktning skulle ha kört. 8 juli 2007 var den första noteringen i träningskalendern och bloggen om backen.

I kväll tog Magnus med mig på rejäl backträning på Frösön. Jag har tagit mig upp för härkebacken och trodde att jag skulle avlida efter halva…”

Sedan spenderade jag många timmar i den där backen under åren. På racern när dottern hade cykelträning ute på F4. Backträning, upp och ned om och om igen.


7 år efter första omnämningen är känslan den samma som då. Jag avlider efter halva. I går gjorde jag det. Härkebacken skulle bli perfekt som 70/20-intervall. Dvs 70 sekunders jobb på absoluta max och 20 sekunders vila däremellan. I går 8 gånger i hettan. Det räckte. Härkebacken är bra på det sättet att det går att hålla en hög kadens under intervallerna. Då håller jag också min puls på den nivå jag vill. Jag avled som sagt någonstans innan sommarhagen. Jag ville kräkas och lägga mig ned och dö på asfalten. Tänker att det skulle vara ett fint ställe att avsluta på. Men jag kom upp. I rekordfart på min mtb med RocketRon-däck. Belöningen var en QOM. Och förhoppningsvis lite träningseffekt.

14 juli 2009 åkte Sverigeeliten där. Kalascup. 12 gånger för herrarna och 6 gånger för damerna. Jag tänkte på det i går och insåg att jag är lite klen eller inte skulle gnälla över att min tur uppför backen var jobbig. Jag gjorde det en gång.

#intervallselfie Eller jag tror jag mår lite illa-selfie

Nu är jag lite nyfiken (om du orkat läsa ändå hit) på om du har någon sådan där backe full av hatkärlek? Berätta!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

  • SAndra

    juli 22, 2014 at 10:47

    Sådär är jag jämt! Även om jag inte cyklar. När jag är ute och går på stan eller så, då pressar jag upp farten när jag kommer till en backe 😛

    Svara
  • Elna

    juli 22, 2014 at 10:55

    Ooooh…liftrännan i skidbacken i Huskvarna eller kanske Norra Klevaliden. Får nog sno ihop ett blogg på temat – tack för inspon <3

    Svara
    • admin

      juli 23, 2014 at 13:01

      Liftränna? jag har hört ordet förut men fattar riktigt inte vad det är? Är det "stigen" som blir under liften på sommaren? Liftspåret typ?
      Klevaliden, jag måste någon gång prova den, alla pratar om ju om den 😉
      varsegod! Ser framemot det inlägget!

      Svara
  • swyzak

    juli 22, 2014 at 12:39

    Jag skulle säga Olshyttebacken utanför Hedemora 1,9 km med 7% snittlutning. Rätt upp i skogen med en jämn lutning påminner den mig om många av dom klättringar man får se i Girot. Sedan måste jag ju gå på Elnas linje med Kleva också, smärtsam men ack så trevlig.

    Svara
    • admin

      juli 23, 2014 at 13:02

      Den backen har jag hört talas om! Är ju i bland i trakterna så jag kanske ska prova.
      Å så klevaliden ja! Se svaret på Elnas kommentar 😉

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: