• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Baksmällan efter Nattvasan och fatbikeracet som en utopi

Baksmällan efter Nattvasan och fatbikeracet som en utopi

Jag är inte det minsta förvånad. Hade varit det om kroppen fortsatt vara lika pigg som den var i söndags. Då kändes det som jag äntligen tagit mig ur den här tiden efter jul som kantats av krasslighet. Jag kände en lätthet i kroppen och att det liksom gick att andas igen. Det sistnämda mer symboliskt men ändå. Jag bestämde mig för att vila ordentligt och att hänga med min vän Sandra på en fatbiketur i veckan. Jag skulle testa att sitta fast med fötterna igen. Det som jag nästan glömt bort hur man gör under vintern.

Så i går kväll kom den där känslan av hängighet över mig igen. En tjock känsla i halsen och huvudvärk men ingen feber. I dag vaknade jag med lite hosta och mina kollegor konstaterade att jag såg ovanligt blek ut. Ungefär då rasade världen igen. Jag orkar inte vara sjuk. Orkar verkligen inte. Det är mars, det är fin vårvinter som väntar och jag vill åka skidor. Vill börja komma i gång med träningen igen för att vara någorlunda stark när stigarna tinar fram. Förbannat trött på att alltid säga att jag är krasslig.

Jag gick vid lunch. Gjorde klart det jag hade påbörjat och resonerade så att en eftermiddag med sömn kan rädda upp resten av veckan. Så jag har försökt att sova. Ätit glass och lyssnat på poddar.

Med facit i hand skulle jag inte ha startat i fredags. Jag skulle defentivit har bruit redan i Smågan och inte tjuråkt ändå till Oxberg. För facitet stirrar rött på mig. Att jag under vintern lyckats bryta ned kroppen totalt och inte alltid lyssnat ordentligt på vad den har sagt. Eller rättare sagt och inte så hårt till mig själv;   försökt komma i gång så snabbt med träningen lite för fort när jag känt mig nere. För nu känner jag faktiskt att jag tappat mycket av den ork och kondition jag har.

Men det är andra pusselbitar som fått ned mig en bra bit i skorna. Saker som jag funderat på mycket och gjort mig väldig ledsen. Saker som jag inte riktigt förstår att jag gjort fel. Saker som stressat även om jag rensat och försökt att inte tänka på. Mer än så behöver jag inte gå in på.

Baksmällan efter årets Nattvasa blev värre än åren innan och fatbikeracet i Nalovardo känns just nu som en utopi. Visserligen är det bara tisdag men ändå. Jag vet inte hur klokt det är att ställa sig på en startlinje om jag nyss blivit frisk och tro att jag ska köra lugnt. Jag fungerar ju inte så med nummerlapp på. Oavett så åker vi upp och jag får se det som en utflykt och heja från sidan.

Usch vad deppigt det blev i dag. Men så är det i bland även i en blogg. Jag plockade faktiskt fram en peppbild ur telefonen när jag låg i soffan. För att tänka tillbaka till då jag var stark och lite gladare även om jag grimaserade illa på bilden. Men det gjorde även Håkan som försökte hålla mitt hjul uppför i en slalombacke i somras. 

Foto: Karl Vertegård, Vemdalen Foto.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: