Bockstensturen 2012- långa mil

Sista loppet för den här sommaren, Bockstensturen i Varberg. 9.5 mil i vackra omgivningar. En känsla av galenskap att åka bil i över 90 mil för att få cykla några timmar. Men det var ett mäktigt lopp som bjöd på både syra och tårar. När jag inte nådde ända fram men var toknöjd ändå efteråt. Både jag och Hasse knep varsin silvermedalj! Det var också ett lopp som var så mycket mer än att bara cykla, vemodigt adjö till människor man träffat hela sommaren och glädjen att träffa nya! 

Hänger ni med en sista gång? Lite annorlunda denna gång, blir preraceday samtidigt! Sammanfattar gör jag sist!

Vi hade en lång resa ned till Varberg,
mellanlandade i Rättvik där Cecilia skulle stanna över helgen. På
fredagsmorgonen åkte vi vidare mot Varberg och väl framme där
träffade vi jättetrevliga Lina över en kaffe  och nummerlappsuthämtning i Varberg. Så roligt
att få träffas i verkligheten! Vi har följt varanda via våra
bloggar i många år så det var roligt att få ses!
Sedan åkte vi ut mot Grimeton till Inger och hennes familj. Blev bjudna på helt underbart god röding och tog sedan en sväng i området med för att reka bana och lagningsplats. Magnus hade erbjudit sig att hjälpa till med sportdryck under loppet vilket var guld värt! Han hittade en bra plats efter banan, ungefär 4 mil från mål. Vi gick även en bit stig och konstaterade att det var lite blött men inte så farligt som Finnmarken.
Nålade cubetröjan för sista gången och la ut allt som skulle med. Cuben fick nummerlapp och jag välbehövlig sömn.

 

Så raceday. Jag var riktigt nervös
inför loppet. Mycket för att loppet var långt och kroppen inte
återhämtat sig efter förkylningen och finnmarksturen helgen innan.
Nervös för att det var sista gången och nervös att jag kanske
inte skulle gå i mål och därmed mista min chans till placering i
cupen. Många tankar som snurrade i huvudet på morgonen och frukosten var för en gång skull svårt att få ned.
Vi kom in till Varbergs lite för sent för att hinna lägga cyklen längs fram. För en gångs skull fick jag ställa mig i 4:e led och grämde mig lite. Egentligen har det ingen större betydelse men ändå. Pratade med Lena och Hanna en stund innan och hejjade på Olof.

Startplatsen var mäktig, bakom oss havet, till höger strandpromenaden och till vänster fästningen som var gigantisk och så framför oss- 9.5 mil av cykel! Det gav gåshud!
Det var roligt att se hur stora motionsfållorna var i detta lopp, de i motionsklass uppmanades att tränga i hop sig för att få plats, det såg lite komiskt ut jämfört med de rätt magra tävlingsfållorna.

Denna gång släpptes inte alla fållor i hop precis innan start utan vi startade fålla efter fålla och det var en häftig syn att se hur fålla 1 drog i väg, de är snabba och för att inte tala om killarna i min fålla- 3:an, det gäller att hänga med, vilket jag blivit ganska bra på.

Första biten gick genom stan för att sedan gå ut mot Grimeton och mot banvallarna där. Jag hade lagt mig på rulle på en dam i min klass och fick en rätt behaglig resa och undan gick det! Kör nästan snabbare på cuben än vad jag gör på fujin. Vid banvallarna kom vi kapp en dam till i vår klass och vi låg nu tre på rad. Jag hade bestämt mig att inte gå upp och dra i onödan och susade över banvallarna, passerade cyklist efter cyklist. Efter ungefär 14-15 km nådde vi första grusbacken och tempot var skyhögt. Jag kände redan där att kroppen inte var återhämtat efter Finnmarken och förkylningen låg kvar i kroppen. Jag valde helt enkelt att inte på rött uppför och fick därför släppa min rulle. 9.5 mil är långt tänkte jag, bättre att ta mitt eget tempo och göra det bästa av det.
Och det var vad jag gjorde i söndags.

Vid 3 mil kom Hasse i kapp och gick om när jag vurpat i dygnsurt gräs. Efter någon km kom jag i kapp
honom och gick förbi. Tänkte att han nog kör om så fort det blir
grusväg. Men jag höll honom bakom mig ända tills de sista 5 km.

Vid fyra mil började jag bli riktigt trött, sportdrycken i flaskan var nästan slut. Blev samtidigt orolig att jag missat Magnus och lagningen, när vi rekat banan åkte vi förbi ett par småhus efter lagningssträckan. När jag passerade dessa hus utan att ha åkt asfalstsnutten där han skulle stå började paniken komma. Även om det funkar att ta både sportdryck och vatten i farten behövs ju flaskan. Jag åkte några km och funderade innan jag insåg att det var 4 mil före mål och inte efter 4 mil som han stod. Väl framme fungerade lagningen perfekt, med ny flaska kom också lite ny energi.

Vi åkte genom bokskog och slingrande stigar, runt stenar och nedför större drops, ut på grusvägar som gick längs med sjöar och över gårdsplaner. Jag försökte verkligen att ta in allt och minnas. Men så här i efterhand kommer jag faktiskt inte i håg så mycket av banan, det flöt i hop alla de där milen.

Men jag minns att jag fick slita som ett djur under loppet, framförallt uppför och värmen
gjorde det hela ännu jobbigare. Såg någon dam ut min klass en bit framför men jag orkade inte jaga i kapp. Hetsade inte utan försökte bara njuta,
sista loppet, de sista milen i skogen för i år, sista slitet, sista gången
med kletiga gels och ljummen sportdryck. Det blev mitt mantra helt enkelt!
Det var otroligt mycket folk ute längs med banan och det hjälpte en
trött cyklistkropp, jag grät säkert litervis av alla som hejjade glatt,
grät för att det var så jobbigt och gjorde ont, grät för att jag inte skulle få åka några mer lopp under sommaren och grät för att jag gjort så bra i från mig under sommaren och så en skvätt för att jag inte orkade hänga med de andra. Känslorna har som bekant en tendens att åka berg och dalbana framförallt när
kroppen börjar bli trött. 

Bankollen dagen innan gjorde mycket för psyket. Magnus hade berättat att när vi fick syn på grimetons radiomaster var backarna slut och sista biten skulle vara lättåkt.
I näst sista backen blev jag peppad av en herre som åkte förbi och tyckte att jag körde bra. ”nu är det bara en backe kvar, eller något som kan liknas en backe”. Jaha tänkte jag, okej inte långt kvar då. Några hundra meter efter den backen dök en liten stigning upp och jag tänkte att det nog inte var den backen han tänkte på. Jag åkte och väntade på nästa rejäla stigning men så dök de där masterna upp! Vilken lättnad, även om de sista milen var jobbiga av all vind var det skönt, målet nära! Efter sista depån började jag tappa fart på rakorna, hade länge haft en lång svans efter mig och så kom de upp, skönt tänkte jag, nu får jag lite draghjälp, icke då, då drar de i väg! Tack tänkte jag och trummade på.

Så kommer Hasse och vi har 5 km kvar, och det var 5 km minnesvärda km, aldrig har en avslutning varit så vacker som i Varberg! Vi susade fram efter strandpromenaden med havet vid sidan, mellan trånga stenbumlingar och snår. Salt och härliga dofter! Lyfter vilken trött människa som helst. Eftersom ingen av oss hade så myket att spurta för frågade jag lite fint om vi inte kunde gå i mål tillsammans så här på sista rundan. Hasse hakade på och nöjda kunde vi passera mållinjen med händerna i luften och mötas av en glad Lina som varit och hejjat!

Till vår förvåning hade både jag och Hasse lyckats åka in bland de 200 första vilket innebar en silvermedalj! Bland de 200 första har jag inte varit någon gång.  Prisutdelning, och jag upp på pallen i i totalen!  Sa hejdå till Lena och Hanna för denna gång. Vi hämtade mat, adjö til Lina och sen högg vi in pasta med köttfärs. Sist ett besök i Silvatältet för att hämta medalj för fullföljande av 5-7 lopp av cupen. Vi fick även en cykellampa, tack och bock!

Vi packade in skitiga cyklar och åkte ut till Grimeton igen för grillning, gott vin och en liten päronkonjak. Inte illa! Mätta, trötta och nödja somnade vi ovaggade både jag och Hasse och laddade för 100 mil i bil hem dagen efter. 

Sammanfattningsvis:
Jag var inte helt återställd efter Finnmarksturen. Förkylningen tog på om tisdagen och Hasse fick ta min ondagsspinning för att jag skulle få tillbaka lite kraft i kroppen. Kände mig dock frisk vid start. Att missa sista loppet fanns inte på kartan och jag hade verkligen sett framemot att få åka banan. 

Bockstensturen var ett långt lopp, 9,5 mil kändes i alla delar av kroppen. Cykelvasan är lika lång men hästlängder i från så jobbig, bockstensturen bjöd på mer stig. Dock kändes det bitvis som man försökt att göra loppet så långt som möjligt och därför lagt till lite för mycket transportsträckor. Det behövdes mycket asfaltsåkande innan vi nådde skogen och rätt mycket av den varan för at ta sig tillbaka till Varberg.

Kuperat var det, kanske inte lika sugande backar som på Finnmarksturen med de 3-4? backar som var bet rejält i benen.  Likaså en sträcka på en majsåker av blöt gröda som aldrig tycktes ta slut. Detta en mil innan mål, såndant känns! Vinden vi fick emot oss på slutet var även den slitsam.

På stigarna kände jag mig riktigt trygg och säker, hittade linjen
perfekt. Stigarna var ett kapitel för sig själv, bitvis verkligen vackra
och flowiga, inte speciellt tekniska utan det gick att ligga på.
Bortsett från ett helt gäng härliga drops nedför och en stor trädstam över stigen!? Bitvis kändes de bara
ditslängda, som transport mellan grus- och asfaltsvägar. Jag gjorde inga
onödiga urklickningar mer än ett par vurpor jag lyckades att göra.
Bland annat blev jag påkörd bakifrån i ett liten uppförsbacke, slutade
med knät i en sten och lite blodvite- killen bad inte om ursäkt utan
konstaterade bara att sånt där gör ont. Jo visst du!

Vackra omgivningar, bokskog och fin landsbygd passerde vi. Bäst och mest minnesvärt var nog de sista 5 km som gick efter strandpromenaden och längs med fästningen. Det är en sträcka jag nog aldrig kommer att glömma!
Loppet var riktigt proffsigt arrangerat, väl utmärkt bana och svårt att åka fel. Jättebra att man märk ut när allmän väg kom. Ett stort plus för att det serverades varm mat efteråt, så mycket godare än pastasallader. Jätteroligt att man delade ut olika medaljer beroende på vilken placering totalt man fick.
4,5 av 5 får Bockstensturen!  Minus för det där j*dra tidstagningschipet man ska ha runt foten. Min vrist är uppskuren och gör riktigt ont. Det funkar bra på vintern med underställsbyxor under men inte vid cykling. Varför inte använda de där neptronchipet som sätts på hjälmen som de flesta loppen har?

Erfarenheter- de sista!
Cykeln-fick sig en rejäl törn under loppet, jag har lyckats att inte slå sönder den i alla vurpor tills nu när växelföraren fram fick en smäll. Med 2 mil till mål var det nervöst, gick ju att växla men det skrapade något oerhört på minsta klingan, den där man gärna vill använda när benen är sega som kola. Den höll!
Längden på loppet-
Loppet var lika långt som cykelvasan, sluttiden hamnade på en timme mer än då. 9.5 mil låmglopp är just vad det heter. Även om det var mycket asfalt och grusväg så var det kuperat och slitsamt. Tills nästa år måste jag fokusera på att hålla hela vägen, allstå fler långa pass.
Däcktryck/val- Jag lär mig! Denna gång med raceking fram och bak vilket fungerade riktigt bra även om det bitvis var lite blött och lerigt. Trycket hade jag runt 1,5 bak och fram och även det fungerade bra. Tycker att jag lyckats avväga rätt bra under sommaren, har ju inte punkterat.
Mentalta biten- För första gången har jag inte grämt mig över att inte prestera på topp! Eller i förhållande till de andra. De var snabba i söndags och jag körde mitt bästa. Jag var jättenöjd över att vara i mål och gjort det på en bra tid! Det var en skön känsla att kunna njuta även om det inte innebar en pallplats eller en placering lite högre upp.
Tekniken- Återkommande och kan sammanfatta så här på slutet att jag verkligen har lärt mig att köra mtb! Jag är snabbare i skogen och hittar linjer bättre och vågar så mycket mer! Men i vanlig ordning är jag för snabb för de jag legat bakom och för långsam för de som kommer om när det blir asfalt eller grusväg. Jag måste helt enkelt bli snabbare i skogen för att inte behöva slita så enormt mycket på egen hand.


03:45:01 gav mig en sjunde plats i söndags, ett snitt på 19,9 km/h, helt klart godkänt med tanke på stigmängden och kuperingen. Jag var 32 minuter efter segraren (som är i en klass för sig själv). Jag hade 1.10 min upp till sjätteplatsen och ungeför 14 minuter till en pallplats. Marginalerna är små.
Jag är jättenöjd med min insats och hade inte kunnat göra så mycket bättre, de var helt enkelt så mycket bättre än mig. Jag är som sagt glad att jag tog mig i mål!
Framförallt är jag nöjd med min långloppsommar som var mitt se-och-lära-år som ledde mig ändå upp på andra plats i cupen! Det bästa av allt är att jag fortfarande är rookie och har mycket att lära mig och kan bli ännu bättre!

Nu så, sista racereporten, det kommer en sammanfattning av långloppssommaren senare. Roligt att ni har följt mig, kommenterat, peppat via bloggen, twitter och facebook! Det har betytt så mycket.

Nu tar vi nya tag inför långloppssommaren 2013! Kanske står vi tillsammans i fållan i maj?  

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Cykla med Karin

    september 5, 2012 at 21:56

    Dessa återkommande tårar… hur många har du fällt nu under hela LLC-säsongen? 🙂 Verkar vara en riktigt känslomässig berg-och-dalbana det där med att ge sig på att tävla i mtb.
    Återigen, bra kört!

    Svara
  • admin

    september 5, 2012 at 21:59

    Möjligtvis har jag bidragit till att det varit ruggigt lerigt;) Nämen det blir lätt så när min kropp blir utmattad, jag kan faktiskt åka runt på hojjen hemma i min ensamhet och bli superrörd över nåt banalt.
    Och visst är det en sådan, och jag undrar i bland varför jag utsätter mig för det! Men det hör väl till tror jag.

    Tackar!

    Svara
  • admin

    september 7, 2012 at 14:26

    Angelica- Tack! Nu har jag bara långloppsabistinens, jobbigt.
    Ja det var ett minnesvärt lopp helt klart, var förövrigt rätt stort manfall i din klass.

    Nästa år va?

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: