• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Bockstensturen 2013 -åka brytningsbil.

Bockstensturen 2013 -åka brytningsbil.

Jag var stark, taktisk och hade pallen inom räckhåll. Åkte riktigt bra på stigen och njöt till fulla drag. Första loppet någonsin utan tävlingsångest och stress. Sen small det i bakdäcket. Lagen om alltings jävlighet kan jag sammanfatta årets Bockstenstur.

Det började bra. Fint vandrarhem och trevligt sällskap av Hanna och Ronnie. En natts bra sömn och ingen stress innan start. Ute i god tid och längst fram i fållan. Eller skrapar man lite på ytan krackelerar den.

Först glömmer jag mina vattenflaskor (?!) hemma och fick köpa nytt i Borlänge. Innan dess höll jag på att glömma hela tävlingsdressen i Rättvik.
Konstaterar på lördagsmorgonen att jag glömt slang hemma. Jättebra. Kommer mig inte heller för att köpa ny slang under den långa stund jag hade på mig innan start. Har ju alltid med mig en. Borde också ha testat att kränga av ett däck med tätningsvätska innan också.

Men i vilket fall som helst så började det bra. Hasse fixade med cyklar och jag passade på att fixa mina pedaler, de krånglar och bästa stunden är väl självklart nån timme före start?


Normal nervositet i startfållan. Tänkte att jag kör och har kul. Placeringar jagar jag inte. Tjejerna är för starka och jag klen. Får dock en fin start utan att spränga mig.


Väl ute ute ur Varberg drogs tempot upp och jag blev passerad av ett par av damerna ur min klass. Tjoade att de skulle köra hårt och fick fina ord om att det var kul att jag var på banan igen! Sånt är kul. Jag valde att ta det lugnt, ny taktik. Hamnade ensam i vinden och väntade på grupper att hänga på.

I första backen valde jag åter att ta det lugnt. Kände inte att benen riktigt fanns. Ett lugn infann sig i kroppen och jag bara njöt att vara på banan. Hittade mitt tempo och åkte med några killar en bit. Pratade lite med nån och lät tankarna vandra i väg. Kände väl att jag kunde ha tryckt på lite mer men tänkte spara mig och inte vägga.

Efter en stund kom jag i kapp en dam ur min klass och blev förvånad. Gick det undan trots allt? Hon ökade tempot och jag kunde lätt hänga på. Gick om i bland och hon om mig. Tänkte att hon fick köra och jag ta mitt tempo. Var pigg som en mört och höll fin fart. Började fundera och insåg att hon som sämst låg trea. Bra tänkte jag. Jag provar att rycka sen.

Milen tickade på och backarna avlöste varandra. De var som jag mindes dem branta och långa men jag höll mig till min plan, ta det lugnt inte hetsa och jag var fräsch.
Fick påhejning av Inger och Hanna och det hjälpte i massor! Extra energi som gjorde benen lite starkare.

Strax innan fem mil går jag lite för långt ut i en nedförsbacke och hör hur det smäller till. Punka, fan jag som inte har slang! Panik, fram med patron och hylsa och tänkte att det kanske bara är att skjuta i luft. Kan gå för däcket ser helt ut. Missade och fick kolsyra överallt och kolsyra är svinkallt. Provade igen med ny patron men det bara pös ut. Folk passerade, en efter en. Jag förstod att det var kört och började gå åt motsatt håll. Hade ingen aning om vart jag befann mig och hur långt det var til närmare funktionär. En annan dam ur min klass passerade och jag blev lite förvånad eftersom hon passerade mig tidigt.

Brunlfokillen jag körde med i Åsarna passerar och hojtar nåt (att jag inte minns ditt namn). Efter en bra stund vände jag åt det håll jag kom i från och ser två killar i gräset. De hade punkat på samma ställe. Jag gick lite slokörad förbi och tänkte att det var väl tusan att jag ska punka enda gången jag inte hade grejer med mig.

Men samtidigt var jag inte bitter. Jag hade haft skoj en stund i allafall. Så passerade en kille och slängde åt mig en slang som han hittat. Snällt! Jag gör ett försök tänkte jag. MEN hur vore det om jag provat innan att kränga av ett däck som varit tätat? För just då kändes det som däcket aldrig skulle släppa. Tack vare att Ronnie förklarat för mig innan Billingen hur man gör med ventiler fick jag i allafall lös den och kunde stoppa i slangen. Då insåg jag att det är en slang för 29 tum. Jahapp gå lite till då.

Efter vad som kändes som en evighet nådde jag till slut en vanlig väg med funktionärer. Där stod en fotograf och en äldre herre som valt att bryta. Herren gav mig en ny slang och fotografen erbjöd sig att hämta sin fotpump. Jag frågar funktionären om jag får ta emot hjälp, gör så du säger han. Jag kränger av däcket stoppar i slangen och pumpar upp. Hurtigt deklarerar jag att jag minsann ska i mål. Och i väg kommer jag, en liten bit innan bakdäcket börjar släppa luft igen. I all stress missade jag helt att det inte bör ligga löv, sand och pinnar mellan däck och slang. Här ger jag upp, skrattar lite åt mig själv och min dumhet.

Meddelade ett par funktionärstjejer att jag bryter och de ber mig gå mot nästa större väg tills brytbilen kommer. Nådde Magnus som langade åt oss och fått vänta ett bra tag på mig. Jag fick värma mig lite i hans bil innan jag och cykel lastades in i brytbilen. Blev en trevlig resa tillbaka till Varberg även om inte alla i bilen var lika glada som jag eller uppskattade mina försök att lätta upp stämningen. Pratade lite med årets vinnare i D40 som också punkterade bort sig och inte heller hade med sig tillräckligt med prylar. En kille i bilen hade krockat med ett träd och ramen hade gått av. Trist. En annan var bara trött.

Kunde heja fram Hasse i mål som gjorde ett kanonlopp. Själv kände jag mig pigg och fräsch. Inte det minsta bitter utan rätt nöjd över att formen fanns där. Lite surt kändes det när damen jag åkt med gick in som tvåa. Men långlopp kan sluta hur som helst. Punktera gör nog alla.

Efter loppet åkte vi ut till vandrarhemmet och tog en dusch innan vi avslutade dagen ute hos Inger och Magnus. God mat och många skratt!

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag slarvade bort ett lopp. Men jag hade riktigt roligt under tiden jag var i gång. Bockstensturen är ett långt lopp och jag hade glömt hur långa och branta backarna var. Var ändå smart och tog det lugnt. Startade lugnt och det var visst en bra taktik som jag kommer att ta med mig till nästa gång!

Ja vad säger man? Denna sommar blev inte som jag tänkt mig alls. Men det kommer fler år och det jag ändå har presterat är inte illa!

Nya tag 2014!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: