En cykelbild som väcker minnen

I bland väcker en bild minnen. En bild man ramlar över. Som när man scrollar igenom sin kamerarulle eller tänker rensa i en digital lagringsbox. Minnen som innan inte varit så skarpa även om man i det ögonblicket bilden togs tänkte att det här skulle man minnas länge. Det är det som är det fina med att spara bilder eller dokumentera mycket i en blogg. Att kunna gå tillbaka och påminnas om hur det var just då. I de där små ögonblicken i vardagen.

Så var det i går kväll. Jag gick igenom mitt stora arkiv av bilder. Fastnade vid en bild i murriga höstfärger.

Bilden är från hösten 2013 köpte vi vår stuga i Storhogna. Vi fick nycklarna i oktober. Jag minns att det pirrade i magen över alla stigar vi tillsammans skulle få möjlighet att upptäcka. Stigar som vi aldrig cyklat och många som vi aldrig gått på.

Vi hade fått en vältummad karta från 90-talet i köpet av stugan. Med leder och stigar.  Med oändliga möjligheter till äventyr. Både till fots och på cykel.

Bilden är tagen precis vid säsongsskiftet mellan senhöst och tidig vinter. Då det lika gärna kunde snöa på morgonen eller vara varmt mitt på dagen. Det var när den allra starkaste färgprakten var över och fjället och skogen antagit en brunare nyans. Det var ömsom blött och ömsom hårt i markerna.

Vi hade Hasses föräldrar på besök. Den var hösten när livet förändrades och hans mamma blev sjuk. Just då var vi omedvetna om framtiden och allt kände så bra. Vi hade tagit en lunchtur och hittat ett stigparti i ett stugområde. Det var bara några få plusgrader och fuktig i luften. Träden och marken var täckta av ett tunt lager is. Det var så oerhört vackert i dimman och vi sa inte så mycket åt varandra. Vi cyklade hem längs med stora vägen och våra kläder täcktes med ett tunt lager is. Vi sa att nu kommer nog snön. Drack kaffe i stugan och tinade upp och morgonen därefter kom höstens första snöfall.

Bilden och glädjen över att få stigfinna väckte längtan efter våren. Det stundar en fjärde cykelsäsong i Storhogna och vi har inte upptäckt allt ännu. Vi har så mycket på vår vältummade karta och den nya från 2000-talet. Stigar som är bortglömda sedan många år, stigar som är vältrampade och stigar som inte längre finns. Det är trots allt den här formen av cykling som jag gillar allra mest. Att få leta, vika av på en stig, vända tillbaka och eller få ett pirr i magen av att ha hittat något nytt. Väva i hop till en runda och sedan markera på en karta. 

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: