• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Häromdagen började jag skriva ett inlägg om att det snart bara är två veckor kvar tills tävlingspremiär. Om hur förväntansfull jag är och hur mycket jag har lärt mig sedan jag köpte cykeln och gjorde första svängarna uppe på berget. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det har varit lite struligt den senaste tiden. Trasiga revben, förkylning, inställda tävlingspremiärer och små hjärnspöken. Lite tid att hinna med de få gångerna liften är öppen. Men så vände det i helgen. Efter en helt fantastisk helg med skönt happyhäng på stigar på lördagsmorgonen där den förkylda kroppen ändå kändes stark. Ett sådant där kvitto som jag vill ha för att få lite självförtroende.

Sedan en grym dag i Järvsö på söndagen. Där lossnade det. Jag kunde åka bekvämt och bra på Fujin. Hittade äntligen rätt i dämparinställningarna och de leder och dropp jag bestämt mig för att göra under dagen. Satt i luften på vägen upp och kände mig lyckligt lottad som fick göra sånt här. Som har möjligheten och lika lycklig över att äntligen hittat hem (igen ska väl tilläggas) i cyklingen. Mitt egna happyplace där det inte finns några krav på prestation. Där jag får vara nybörjare och high five:a med mig själv när jag klarar något svårt.

Lika lycklig över att få hänga med fina människor i parken. Som Emy. Med någon som delar ens intressen. Nöjd åkte vi hem från Järvsö och jag hade massor av ny motivation.

Men i min iver att sätta den svåra leden Bergsväggen på Frösöberget tog troligen cykelsommaren slut lite abrupt. Jag nötte den där början som tycker är svår. Gång på gång. Ramlade någon gång och var lika snabbt uppe igen. Satte den nästan så när på att jag tippade åt sidan precis när stenstöket upphörde en stund. Jag kände mig klok som gav upp då. För att inte riskera något. I stället för att ta om tänkte jag bara åka ned för det parti som jag klarat innan. Men kroppen kändes trött och jag hade tappat lite fokus. Vi hade kört en fin stigrunda med vänner precis innan. Jag skulle kliva av cykeln och gå ned i stenstöket. Sådant som mitt krånglande knä inte tycker om. Det låser sig, knakar två gånger innan jag faller ned på rumpan bredvid leden. Lealöst och låst på samma gång och jag får en orolig känsla i kroppen. Det kändes lite värre än tidigare gånger. Jag vet att jag får knäcka tillbaka det. Vet att det gör sinnesjukt ont men blir bra sedan.

Det ser sällan så brant på bild.

Men inget händer när jag försöker. Halv tio är klockan och jag ska upp jobba dagen efter. Jag försöker krypa uppåt när jag förstår att jag inte kommer att kunna rulla ned. Drar min cykel bakom och framför mig och är på håret att tappa den ned för stupet. Ställer upp den vid ett träd och ser till att den står säkert och ringer Hasse som följt med för att fota sommarkvällen över Frösön.

Det tar lång tid innan jag äntligen når bilen. Får rulla ned utan att trampa. Ramlar några gånger och får ta om. Halta mig fram med ett låst knä och gråter. Av rädsla och besvikelse.

Jag vägrar åka till akuten. Minns vad en läkare sa första gången jag var inne för samma sak. Släpper det inte måste vi operera. Minns slaget i magen av besvikelse i våras när jag trodde att träningen gjort att mina trasiga främre korsband skulle slippas rekonstrueras. Men läkaren sa att det inte blivit nämnvärt bättre. Vi bestämde då att skjuta operationen till hösten. Den som har lång rehabilitering och kanske tar upp till ett år innan knät är som vanligt igen.

Vid halv fyra i morse gav jag upp. Jag hade inte lyckats knäcka ut knät och hade ont. Hasse skjutsade in mig och jag grät i min ensamhet på ett rum. Fan i helvete. Efter mycket morfin kunde jag sova en stund och sedan träffa läkare vid niotiden. Jag hade försökt att sträcka ut. Hon var rak och konkret. Får du inte ut knät måste vi gå in i det. Vi gör en röntgen, det kan ara en benbit som lossnat. Även det innebär operation. Saker som det här händer aldrig när man vill. De kommer olämpligt.

Sedan grät jag ännu mer när hon gått. Hög på värktabletter och uppgiven. Offroad Finnmark seglade i väg, teamtävlingen som jag så gärna vill köra. SM, endurot och det faktum att jag inte vet var jag gör av min rastlöshet om jag inte får röra på mig. Sedan ändå det lite mer vuxna att cykling inte är allt. Att livet ändå är en berg och dalbana och att det finns så mycket värre saker än att jag har ont i ett knä.

Det var ingen benbit som lossnat. Bara korsbanden som inte är de där ska. Som inte fungerar. Jag fick till klockan 9 på mig i morgon bitti att försöka få upp låsningen. Kryckor med mig hem och en injektion mot illamående av en förbipasserande läkare i sjukhusentrén när jag i panik letade något ställe att kräkas på.

Knät är lika låst som i går och jag försöker andas och tänka positiva tankar. Som att hålla liv i den fina känslan jag hade på omslagsbilden innan jag drog ned mot Bergsväggen. Där är jag. Modig, stark och nyfiken och inte alls ett vrak. Håller liv i känslan av att ha en underbar dotter hemma som peppar och servar. Som bakar chokladbollar åt sin rödgråtna mamma. Och en Hasse som alltid finns där. Och underbara kollegor som ordnar och fixar när jag inte där. Och vänner som skickar så mycket omtanke att jag gråter lite till.

I morgon är en ny dag. Helt enkelt så.

15

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

7 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: