Det fösta riktiga träningpasset på 7 veckor

Idag är det sju veckor sedan jag genomgick en korsbandsrekonstruktion. Det har varit en berg-och dalbana de här veckorna som gått. Hopp och förtvivlan, en prövning för tålamodet och tvivel om det verkligen kommer att bli bra. De första veckorna var värst och sedan har det gått sakta framåt.

Jag har känt mig instängd i lägenheten och har vissa dagar haft svårt att motivera mig att göra något vettigt av tiden. Andra dagar har jag hittat saker att fördriva tiden med. Som att fota mycket. Åka på utflykter i närområdet och komma hem med minneskort fulla av bilder som sedan ligger i högar på hårddisken. Så har också mycket tid gått åt till att rehabträna. Enkla övningar för att öka rörligheten och så småningom lätt trampande på trainern.

Sedan kom det stora bakslaget. För en vecka sedan blev sjukgymnasten bekymrad över att jag fortfarande inte kan sträcka ut mitt knä helt. Jag har bara 2 graders förbättring i sträckförmågan sedan första veckan efter operationen. Det är inte riktigt där jag skulle vara nu och inte alls en bra utveckling. Och kryckorna som jag helst av allt vill bli av med måste vara kvar tills jag kan sträcka ut helt. Jag tappade all motivation att träna vidare. Såg ingen mening i det eftersom det kan handla om ärrvävnad på korsbandet och det i sin tur kanske kräver ett ingrepp till för att ta bort det. Ridå.

I stället för att göra rehabövningar så körde jag ett tufft pass på trainern i ilska och uppgivenhet. Jag fick inte ont under eller efter. Efter nästa besök hos sjukgymnasten bestämde vi att jag forsätter att köra lite tuffare på cykeln. Gärna intervaller varannan dag och gör rörelseövningar men kan hoppa över rena styrkeövningar tills jag varit på återbesök hos läkaren.

I går kunde jag köra det första riktiga träningspasset på sju veckor. Jag anmälde mig till ett gemensamt gruppträningspass på Zwift. Ett pass med några högintensiva intervaller. Jag tänkte att jag skulle prova att köra på wattzoner jag hade under vinterträningen. Skulle det bli för tufft kunde jag alltid sänka motståndet under tiden. Men det gick alldeles utmärkt. Jag kunde genomföra varje del i passet utan att känna att det blev för tufft. Pulsen låg högre än i vintras på samma intensitet men det är inte så konstigt med tanke på hur lite jag har tränat. Jag var så där fånigt nöjd när en timme hade gått och jag klarat av passet. Äntligen fick jag svettas ordentligt, känna hur pulsen fått jobba och hur trötta benen blev efter varje tuff intervall.

Jag kan fortfarande inte stå upp och jobba, jag har svårt att klicka i och ur och svårt att trampa i gång efter små pauser. Det känns allra bäst om jag bara får trampa på utan stopp. Det gör att utecyklingen får vänta ett tag till.

Nu håller jag tummarna att nästa veckas läkarbesök ger positiva svar och att jag snart kan slippa kryckorna och kan sträcka ut helt. För vad jag längtar efter att kunna gå normalt. Göra något så enkelt som att ta en promenad utan att halta och få ont.

6

2 Comments

  1. Grattis!
    Visst är det lite märkligt hur ”lite” av något som man tycker om, gör att får den där ”fjolliga” nöjd- och gladheten. Kan ju vara tur att en cykel i en traineer står plant och still, annars kanske det hade blivit en och annan spd-vurpa. Kanske heller inte slutat så lyckligt som min gjorde i somras. Lagra ”fjollet” på lämpligt och lättåtkomligt ställe i huvudet. Kanske kan hjälpa nästa gång livet är skit. Tycker också att du ska följa drömmen och magkänslan vad gäller förändringar och jobbtankar. Du har väl hört klyschan: Ingen minns en fegis och man ångrar bara det man inte har gjort här i livet.

    Kram på dig!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: