• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Det kan vara den vackraste turen jag gjort på länge

Det kan vara den vackraste turen jag gjort på länge

Orden är Hasses efter en dag på fjället. Jag är beredd att hålla med honom om det. Turen vi fick visad i dag var en sådan där tur jag kommer att plocka fram ur minnet när vintern är som allra grinigast och kall. När jag längtar efter fjällcykling och är trött på många lager kläder och kalla fingrar och tår.

Jag vet inte om det också var sällskapet som gjorde dagen extra minnesvärd. En kombination av de båda kanske? Att jag fick ynnesten att cykla både med min pappa och min dotter samtidigt. Att dela upplevelsen med dem och Hasse. Jag tror det.

Det var pappa stod för turvisningen i dag. En sträcka han gått och cyklat en del av. Vi packade in cyklar i bilen och på taket och åkte till Järpen för att möta upp honom. Sedan vidare till Skalstugan och den gamla vägen som går in i Norge. Vägen med många stenvalvsbroar och makalös utsikt över de norska fjällen. Ingen avancerad cykling utan bara ren och skär glädje.

Små branta knixar och långa utförslöpor. Till en början på fin fjällgrusväg, de där som blir hårt packade och påminner mig så mycket om barndomens somrar i Ljungdalen. Sedan strax efter landsgräsen till mjuk gräsig skogsbilväg och så småningom singeltrack i gräset.

Vi tjoade utför när farten gick upp. Facinerades av det platåformade fjället vi just åkte över. Hur fint det var mot den lite gråa himlen med en sol som försökte komma fram. Vi hade inte bråttom alls. Vi skulle bara njuta av dag till fjälls på cykel. Skratten avlöste varandra.

Pappa visade sitt finaste fikaställe. På en avsats på platåerna med milsvid utsikt. Där drack vi kaffe, åt makrill och tunnbröd och delade på ett paket kakor. Tittade nedåt Sandvika och pappa berättade att han aldrig varit längre än så här men provar vi inte att cykla längre ned för fjället vet vi inte hur det ser ut.

Så vi fortsatte och fick otroligt fin utförskörning. Passerade några hus och norska familjer på cykel. Vi visste inte riktigt var vi skulle komma ut och hur långt vi egentligen skulle ha tillbaka till bilen. Vi anade att det skulle bli många höjdmeter att klättra på väg mot Sverige igen. Men det skulle inte göra något.

Vi enades om att det skulle vara trevligt att ta asfaltsvägen tillbaka. Jag var lite tveksam. Asfalt är inte så roligt på mountainbike. Tänk så fel jag hade. När vi nådde väg 72 bredde sig en slät fin asfalt ut sig och vi fick klättring som slingrade sig uppåt gränsen. Branta bergväggar och en älv på sidan om oss. Bilister som höll ut och otroligt fina vyer.

Vi passerade Sankt Olovs bro, den gamla som slingrade sig längs med bergsväggen innan vi kom till den långa klättring upp mot Skalstugan igen. Upp på fjället längs landsvägen. Cecilias ben var trötta, pappa och Hasse pigga. De två tog sitt tempo och jag och Cecilia kämpade oss uppför den 30 minuter långa stigningen innan vi rullade ned mot bilen. Cykeldatorn stannade på 36 kilometer. Ett par timmar i sadeln och lång lunchpaus. Precis som det ska vara när man upptäcker nya platser att cykla på.

Med trötta ben och hungriga magar åkte vi tillbaka till Östersund. Sa hejdå till pappa i Järpen och var rörande överens om att den här turen kommer vi att göra om. Kanske går vi gamla vägen i vandrarkängor och upptäcker de fina platåfjällen, kanske cyklar vi och förlänger rundan. För jag tänkte jag när jag låg bakom Cecilia att det skulle vara fint att cykla ännu längre in i Norge, ner mot Verdal. Göra det med övernattning och till ett äventyr. Tänk om hon skulle vilja det nästa sommar?

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

7 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: