DM i tempo – körde skiten ur benen

Jag har varit jättenervös i dag. Mest för att ramla. Det är ju vingligt att ligga ned. Hade väl känts lite tryggare att suttit lite mer på cykeln innan. Tandtrampsbanan hade jag lite koll på sen tidigare. En rätt platt historia. Fast flacka slakmotor känns och det fick jag erfara i dag.

Efter middagen som var svår att få ned (fjärilarna tog upp utrymmet) så packade vi in oss i bilen och åkte ned till Brunflo. Cissi hängde med som fotograf och support.

Liten uppvärmning innan och jag kände redan då hur ont jag skulle på vissa känsliga delar. Skulle vinkla sadeln rak i går, glömde det. Var glad att jag faktiskt cyklade lite i går. Annars vetetusan om jag kommit i väg ens.

Så uppställning. Jag tog plats bakom Hasse. Jagar hellre än blir jagad av honom. Såg inte till någon annan tjej bortsett från Elvira Gidlöf som inte skulle köra. Hon var den snabbaste damen runt Storsjön och är riktigt grym!

Fotografen går helt in på lite annorlunda vinklar. Tycker barnet bör fråga sin mor när moderns rumpa ska fotas. Inte helt bekväm med det. 

Ensam alltså. Inte så himla peppande. Men tempo är för mig mer en kamp mot klockan och mjölksyran. Inga gula nummerlappar, ingen hetsig start och ingen taktik. Bara köra. Jag och cykeln. Min egen prestation och bara mig själv att skylla om det inte går bra. 

Nedräkning. I väg och så stumnade jag efter 1 km. Gick ut på för hög växel. Eftersom jag är helt grön på tempostyre fick jag inte till rappa växlingar som på racern. Men jag tänkte köra skiten ur benen och bet helt enkelt i hop och provade att öka tempot. Det fungerade. Efter en stund kom jag in i rytmen och kunde slappna av i den ovana sittställningen.

Kämpade i motvinden och de små små backarna kändes rejält. Vinglade lite men hade en förvånansvärt rak linje ändå.

I Hammerdal blev jag omåkt vid 4 km. I dag höll jag undan till 6,5 km innan dagens första av två som passerade mig. Jag startade en minut efter Hasse och hade faktiskt honom inom synhåll.

Strax innan vändpunkten var jag riktigt trött. Funderade ett tag om jag skulle orka hela vägen. Kunde inte glida fram på sadeln utan rejäl smärta. Kämpa peppade jag mig. Du är stark, pressa det är snart över. Sådant hjälper och jag kom i kapp en cyklist! Passerade på långloppsmanér ”kommer vänster”. Eh..så gör man nog inte på tempolopp, eller?

Fick göra en inbromsning när två kvinnor kom ut med hästar på vägen. Jag gillar inte hästar. Tappade värdefull fart.
Vid vändpunkten mötte jag Hasse. Han såg stark ut. Jag smög mig runt och satte fart. Nu fick jag skön sida-med-vind och en liten utförslöpa. Kunde vila lite.

Blev sen omåkt av en snabb herre. Han försvann bara. Det gjorde inte jag. Nu var jag seg och trött i axlarna. Men ge sig? Inte då. Pressa, trampa pressa lite mer trampa. Tackade den lilla medvinden som gav mig en liten skjuts i ryggen uppför banans segaste slakmota.

Så kom skylten med 1 km kvar. Äntligen. Jag la in en liten spurt och åkte över mållinjen trött och nöjd och med stumma ben.

En liten stund efter målgång. Så skönt att få slippa ligga i tempoställning. 

Konstaterar att jag behöver köra så mycket mer på cykeln. Sen är det inte optimalt med dubbelpass dagen innan. Gör om gör rätt nästa gång helt enkelt. Är oerhört imponerad av de som kör många mil i sträck i tempoställning. Jag har svårt att härda ut på 24 km.

Eftersom jag var ensam dam vann jag ju och blev distriktsmästare i tempo. Det säger egentligen inget om hur jag står i konkurrens med andra. Fjolårets vinnare var runt 15 sekunder snabbare än mig. Det i sin tur är inte heller en vettig värdemätare eftersom förhållandena inte är identiska.

Guldben? Njae. Men en medalj. 

Men det var en fin guldmedalj och jag är jättenöjd. Det här är tokjobbigt men så himla kul! Tempo om något vässar pannbenet och mina ”grova” ben kommer till sin rätt. Jag har rejält med kräm i dom även om jag för dagen inte var på topp. 39,39 med ett snitt på 36,4 km/h. Det är bra. Att cykla i klunga går snabbbt. Där har man hjälp av andra. Här handlar det om ens egen förmåga att köra fort. Det gillar jag och jag är snabb ändå för att inte köra så mycket landsväg.

Jo det blir ju Norrlandsmästerskapen om två och en halv vecka. Då vill jag ha motståndare! Innan dess ska jag ägna lite tid till att vänja mig att cykla.

(Vann förresten en springform. Cissi blev glad. Hon ska baka åt Björn som kommer upp och hälsar på till helgen. Hon fick formen.)

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

14 Comments

  • Kim Tuuliainen

    augusti 14, 2014 at 04:48

    Bra kämpat!

    Det tar tid att vänja sig vid tempoställning. Första gångerna jag körde med min hoj kunde jag inte va i tempoställning mer än någon minut åt gången. Fick skaffa riser & extension kit till styret – höjde pinnarna lite och lite bredare mellan padsen innan det började kännas rätt. Sen är det bara nöta lite mil för att vänja sig och bli mer tryggare med tempoställningen 🙂

    Svara
    • admin

      augusti 15, 2014 at 07:21

      Jag tycker att det känns så ostadigt, framförallt utför men förstår ju att det helt enkelt är en vanesak. Sen gäller det ju att komma i håg att det inte går att bromsa i tempoställning och träna att vara rätt rapp att komma "upp" på styret. Nåja öva som du säger!
      Det med att flytta padsen ska jag nog göra, kändes inte helt bekvämt, lite för smalt.

      Svara
  • bjornwestergren

    augusti 14, 2014 at 08:07

    Åhh vilken lyx känner jag helt klart, vinn mera former och bjud mig på bakning 🙂

    Bra kört oavsett hur få konkurrenter du hade 🙂 tänkte jag skulle sno Jens tempocykeln en sväng innan han säljer den (gissningsvis säljer han den inte till mig…)

    Svara
    • admin

      augusti 15, 2014 at 07:24

      Du skulle bara veta vilken förväntasfull dotter jag har förtillfället! alla vet att du ska komma, haha.

      Tack! Ja men gör det! Du som har tempodräkt och allt 🙂

      Svara
    • admin

      augusti 15, 2014 at 07:27

      Å tack så mycket <3 Det är ju det, jag blir mindre stressad men det gör så ont att pressa hela tiden 😉 jag ska öva mer och tanken är väl att köra tempoloppen häromkring nästa år. Det är grym träning.

      Svara
  • Katja

    augusti 15, 2014 at 08:37

    Shit jag kunde riktigt känna spänningen när jag läste! VAR det supervingligt? Jag är livrädd för att ligga ned med händerna supertajt men man vänjer sig väl som med allt annat. Hursom – bra kört, grattis till medaljen!

    Svara
    • admin

      augusti 16, 2014 at 19:08

      Ja! Jag tyckte det, till en början. Fast jag är är lite mesig även på racern och sitter helst med händerna uppe på styret. Helt klart en vanesak, tufft ändå hur mkt snabbare det går!

      Svara
  • Anonym

    augusti 16, 2014 at 17:50

    roligt med dig Helena är att du provar på olika sorts cykling och utmana dig på så många olika sätt har du några begränningar?

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: