• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Engelbrektsturen 2012 – Grusrally till pallen

Engelbrektsturen 2012 – Grusrally till pallen

Foto: Anders Karlén

När jag släppte pressen att prestera och tog fram känslan jag hade inför Billingen och under Lida Loop räckte det upp till pallen i söndags! Jag fick revansch och lyckades mota bort alla dåliga tankar, för de fanns framförallt sista milen. Engelbrektsturen blev ett grusrally i hetta och magkramp i 10 km. 

Men vi tar det från början. Lång racreport, bara så ni vet!! (ja, sammanfattning sist).

Jag hade lovat mig själv att inte pressa mig för mycket innan, att inte sätta upp för höga mål och framförallt hade jag lovat mig själv att njuta och ha roligt. Hitta den där känslan jag hade inför Billingeracet och under Lida Loop. Tillåta mig själv att vara nybörjare, se och lära-året ni vet.
Men nervositeten är svår att få bort, på något vis måste den finnas för att jag ska kicka i gång mig. Med andra ord var jag jättenervös inför start. Vi kom till Norberg tidigt, fållorna skulle öppna redan vid 9.30. Vi skulle också möta upp Lena Buhre och Hanna Östfeldt innan. Hanna kunde inte köra på grund av en knäskada och ville gärna hjälpa till med lagning.  Vi var och är otroligt tacksamma för det!

Team Cube är laddade.

Träffade även på Angelica i toalettkön, alltid lika roligt att få prata med henne! Olof pratade jag en stund med innan start och även en stund i fållan. Där fanns även två andra trevliga herrar. Vet ni? Det är nog tjusningen med långloppstävlandet, jag träffar så otroligt många trevliga människor, några nya för varje gång och alla de där man träffar på varje gång!
I startfållan ryktades det om att loppet inte alls var 80 km utan 85 km?! Arrangörerna hade gjort om banan och tagit bort en del grusväg. Det blir lite kaos i huvudet när man är inställd på en sträcka och så visar det sig bli längre. 8 mil är långt som det är liksom. Men bara att gilla läget, det kanske bara var ett rykte?

Jag fick en bra start och låg faktiskt som första tjej i min klass i knappt en mil innan Marie Sjödén blåste om mig. Visst hade jag gått ut hårt men kände att kroppen var stark och benen sprattliga. Så pass sprattliga att jag kunde ta hennes rulle ett tag innan jag släppte. Insåg att hennes tempo var alldeles för högt för mig. Ville inte riskera att spränga mig så tidigt. Jag la mig i stället i en grupp med killar som körde i ett fint tempo. Det rullade på bra när det var grusväg men inte när det blev stig. Inte för min del utan för de framför mig. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att bete mig lite surt och inte förstå varför folk går när det blir stig (börjar jag bli för kaxig nu eller handlar det om att jag lyft min teknik en bit?).

Jag hade varit inställd på en lättåkt bana med mycket grusväg men hade inte föreställt mig att det nästan bara skulle vara grus och traktorväg. Vad som kan betraktas som grusväg är också relativt, här var det mer sprängsten och det såg ut som man lagt ut nytt grus precis innan. Endast en sträng där andra åkt, utanför det rullgrus vilket innebar att det var förenat med livsfara att försöka gå om i hög hastighet och riktigt tungåkt. När stigen väl kom var den kort. Snopet. Men jag matade på, full av självförtroende, jag låg ju på andra plats!

Strax innan två mil blev jag omkörd av en dam i min klass. Jag gjorde tabben att försöka hänga av henne vilket jag lyckades med tills hon kom om igen och jag inte var snabb nog att ta hennes rulle.  Men jag valde att inte deppa ihop. Fortsatte i mitt tempo, bevakade min tredjeplats.

Vid 25 km kände jag en hand på min rygg. Hasse hade kommit i kapp. Mina växlar hade börjat hoppa och bete sig illa, jag hade även besämt att inte slås ned av det. Men det var skönt att få gnälla lite öppet om det, bara för att. Lika skönt var det att få ta hans rygg i skogen och rullen på grusvägen. 
Vid 35 km kom en depå och där såg jag hur Olof satt på sin cykel och såg riktigt slut ut, ingen rolig syn alls. Jag hoppades att han skulle kunna forsätta köra. (såg sen att han klivit av)
I depån skulle vi få lagning av Hanna och den jag först får syn på är Lena, på sidan om. Hon skrek att hon brutit. Inte heller roligt att se.

Efter ny flaska fortsatte vi. Värmen började nu göra sitt, det var hett som i en ugn, luften stod nästan stilla. Jag längtade efter nedförsbackar och lera som kunde svalka lite. Jag försökte dricka med jämna mellanrum. Började också bli rätt less på allt nötande efter vägarna, grus grus och åter grus. Lite traktorväg och sen grusväg igen. Tar det aldrig slut tänkte jag, vart tusan är stigarna, är det inte ett mtb-lopp?

I en längre uppförsbacke låg jag och drog med Hasse på rulle, han hojtade att han var tvungen att stanna och dra åt sin snabbkoppling på framhjulet, jag frågade om jag skulle stanna (Hallå Helena, tävling va?) vilket han sa åt mig att INTE göra. Så jag fortsatte. Tittade bakåt och såg att jag hade en lång svans. Drog ett par km utan att någon gjorde någon ansats att vilja gå upp och hjälpa till. Sånt är lite surt, å andra sidan får jag ta det som lite smicker, uppenbarligen var jag snabb nog för att göra nytta.
I en nedförsbacke med en högersväng tappade jag greppet i gruset och gled ut i kanten (här gick det runt 40km/h) och var en hårsmån från att krascha ned i ett dike och landa i en bro. Jag räddade upp det hela men med effekten att minst 15 herrar som legat på rulle bara blåste om mig. Puts väck. Jag försökte att jaga i kapp för det var alldeles tomt bakom mig.

Jag lyckades aldrig riktigt komma tillbaka till min gamla klunga utan blev själv där på grusvägen och hade inget annat val än att trampa. Men det kändes riktigt bra i kroppen, jag var inte slutkörd, åt och drack men kände mig lite vimsig av värmen. Uppför kunde jag köra hårt och vågade att inte bromsa utför, även inne i skogen.

Vid 7 mil började jag få riktigt ont i magen. Under revbenen på båda sidor. Ryggen hade i vanlig ordning protesterat tidigt men den gick att hantera. Det räckte med att ställa sig upp och andas. Men magontet gick inte över, det blev bara värre och värre. Framförallt uppför när jag tog i lite mer och när det blev stig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Andades lungt och sträckte på mig, hjälpte inte, drack lite-blev bara värre. Tog en gel och spädde på smärtan. Bitvis gjorde det så ont att jag bara skrek rakt ut. Att stanna och kliva av en stund tänkte jag inte ens på. Bara att fortsätta, tramptag för tramptag. I en uppförsbacke kom en tjej med startnummer 840 upp bredvid mig i en backe. Jaha tänkte jag först, nu ryker min tredje plats. Så fan heller tänkte jag sen och drog i väg, lyckades hänga av henne en stund innan hon kom om på rulle bakom en snabb kille. Jag orkade inte bry mig, allt handlade då om att komma i mål utan att bryta och utan att spy. Tyckte att en fjärdeplats skulle vara en lika stor seger som en pallplats. Fundrade också om det ändå var möljigt att hämta in henne men insåg att det inte skulle gå.

Vid 75 km ramlade jag i ett surhål och vek mig dubbel, skrek rakt ut. Nu gjorde det så ont att jag började fundera på om jag var sjuk på riktigt. En kille från Norbergs cykelklubb frågade hur det var fatt med mig och peppade mig, det var inte långt kvar nu och krampen skulle gå över. 
Vid 80 km frågade jag några funktionärer om hur långt det var kvar, 4.5 km ungefär fick jag till svar. Det var långa kilometer som gick på samma sträcka som vi startat på. Rakt fram hela tiden på smågrus. Tungt och tråkigt. Jag grinade lite och längtade efter ett sjukvårdstält, tänkte att de nog kommer att ta hand om mig. När 1km skylten kom försökte jag att trycka på lite, ville inte att någon mer skulle åka om. Till slut såg jag asfalten och Norbergs centrum. Inte långt kvar nu, sjukvårdstält i sikte tänkte jag, trampa trampa.

Och vilken känsla att åka över mållinjen! Lena och Hanna grattade och sa att jag var på pallplats, inte då tänkte jag. 4 plats, det vet jag ju. När jag klev av cyklen kom jag inte längre än så. Jag kunde inte gå, vek mig dubbel och kved. Där satt jag en stund innan en annan cyklist kom fram och frågade hur det var med mig. Jag fick lite extra sportdryck och en magnesiumtablett av Lena och Hanna och cyklisten konstaterade att jag nog fått i mig för lite socker och salt. Något sjukvårdstält såg jag inte, inte en enda sjukvårdare. Nu var det ju egentligen inte så synd om mig. Lena berättade att hon att kastat upp frukosten och gått in i väggen innan hon bröt. 

Efter en stund landade jag i gräset med plakett och Lena vidhöll att jag hade en tredjeplats och vi insåg att prisutdleningen snart skulle börja. Och visst, det var ju så, jag knep tredjeplatsen! Dam 840 tillhörde en annan klass! När jag hörde mitt namn ropas upp studsade jag upp på podiet, överlycklig, mer uppspelt än segraren. Lite småfånigt men vad tusan, en pallplats är en pallplats! Och värd all magkramp i världen faktiskt. Fick ett presentkort på 200 kr på Rose och ett Norbergsljus. Tack och bock.

Boston celticburger är nästan farligt vanebildande. Nedan det enda fina med Eskilns camping, vattnet.

Vi åkte tillbaka till campingen i Fagersta, tvättade av oss och tog en snabb kaffe innan vi körde in till centrum för afterbikeburger på O’Learys! Den satt fint den kan jag säga! Nöjda åkte vi sen hem och bara njöt av en bra dag i sadeln!


Sammanfattningsvis.
Jag hade på känn att banan skulle passa mig rätt bra, inte så tekniskt och mycket väg vilket jag är bra på. Det visade sig vara helt rätt men att det skulle vara enklare att ta placeringar var fel. Det blev jobbigt att köra så hårt helt enkelt. Starten gick bra, ganska lungt och sansat för en gång skull och ingen
backe att ta sig an i början. Dock var det trångt första biten när det
knappt gick att åka tre i bredd.
Största delen grusväg, tyvärr måste jag säga. Säkert runt 80% grusväg.  Korta stigsnuttar där de till och med hade markerat stenar och rötter med orange färg. Jättebra men nödvändigt? Grusvägarna byttes i bland ut mot breda traktorvägar vilket åtminstonde kändes lite bättre. Det blev helt enkelt ett grusrally och hur det egentligen såg ut längs med banan vet jag inte, samma sak hela tiden som det kändes. De hade dock gjort en ny stig på slutet som hette ”trollstigen”, en fin liten stigsnutt med sköna utförslöpor.
Sista biten in till mål var vidrig, bara rakt fram i flera km och när man är inställd på en sträcka och inser att det visst hade blivit en halvmil längre påfrestas det mentala.
Arrangörsmässigt var det utomordenligt bra! Trevliga funktionärer och bra ordning i startfållan även om vi släpptes in tio minuter tidigare. Banan var mycket bra markerat och inte någon risk att åka fel. Bra med km-skyltar som räknade upp i början och ned i slutet. Roligt att de sätter ut tidtagning under banan så man får mellantider.
Salladen efteråt var god, ett stort plus att man fick kolsyrat vatten! Roligt med prisutdelning på torget i en lastbil och att man även fick en blomma!
3.5 av fem till loppet. Tyvärr alldelels för mycket grusväg, tycker inte att det var så mycket MTB över detta. 

Erfarenheter fick jag med mig!
Cykeln – Kan bara konstatera att ska jag vara med och kriga ännu högre upp behövs cykeln bytas ut. Lättare och kvickare helt enkelt. Växlarna höll skapligt denna gång.
Vätska- Trots lagning blev det för lite vätska i söndags, det var varmt och jag hann inte dricka i kapp. Jag hade även slarvat innan tävlingen, druckit för lite. Jag tror mycket av min magkramp berodde på detta.
Vikten av taktik- Engelbrektsturen är ett klungåkningslopp. Med så mycket väg är det avgörande att åka tillsammans med andra för att göra en bra tid. Jag tappade den chansen på slutet och de sista milen blev mycket ensamåkande. Även om jag höll bra fart slet det mycket och tröttade ut mig mer än de som seglade förbi på rulle.
Pannbenet-Även denna gång fick det bekänna färg. Sista milen var inte att leka med, magen har aldrig gjort så ont någonsin, jag visste inte om jag skulle spy eller bara dö. Fortsätt trampa som min dotter säger när det blir tungt malde i mitt huvud. Varje meter räknas.
Däcksval– Raceking fram och bak var perfekt. det handlar mycket om att lära sig hantera däcken och den lera som fanns blev inga problem. Jag hade inte så där jättemycket däckstryck men upplevde inte att rullet blev sämre för det. Ett vinnande koncept denna gång!
Starten- Jag är alldeles för ivrig i starten, bränner lite för mycket energi, visst är jag ruggigt snabb i början men långlopp är långa och det stjälper mer än det hjälper att tjurrusa.
Tekniken- Äntligen börjar jag känna mig lite mer säker, nu var Engelbrektsturen allt annat än teknisk men de partier med mer stenar och rötter gick lekande lätt!
Mentala biten– Är så viktigt, det blev denna gång extra tydligt. När jag lyckades vända dessa och tänka positivt gick det vägen! Det tar jag verkligen med mig nästa gång.

03.46.50 gav ett snitt på 21,1 km/h, snabbaste hittils sett till medelhastigheten.  Var ”bara” 27 minuter efter segraren i min klass, och det är klart godkänt! 4 min till en andraplats och runt två minuter till godo innan fyran i klassen, riktigt tur att jag inte gav upp på slutet, då hade jag blivit omkörd.
Tredjeplatsen gav mig denna gång bara 30 poäng till skillnad från Lida Loop där en tredjeplats gav 35 poäng. Detta för att en dam i sportklassen är i ålder med oss i klassen och därför får poäng med oss i cupen och hamnar med i totalen. Lite underligt och svårt att förstå då sportklassen är egen klass. Mer om det i ett senare inlägg. I vilket fall som helst har jag kvar min andraplats och nu med 29 poäng ned till trean.
Jag är otroligt nöjd med min insats i söndags, framförallt att jag hittade tillbaka till glädjen över att få cykla och att det i slutändan handlar om att göra sitt bästa och inte enbart placeringar.  Det gjorde susen att få vila huvudet från tävling ett par veckor. Att det sedan räckte upp till pallplats var en bonus och gav självklart lite extra självförtoende. Jag kan ju om jag bara slappnar av och gör det jag ska, cyklar.

Nu laddar jag om för Cykelvasan om två helger och sen avslutningen med Finnmarksturen och Bockstensturen. Sen är långloppsommaren över. Vad fort det har gått.


Avslutar med den bästa kommentaren vi fick höra av en kille i cykeltvättskön som kört med en tjej som sagt när hon nått första stigen. ”Men…jag kan ju inte cykla skogstig…”.
Attans då!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: