Epilog tävlingsommaren 2015

Så svaret på överskriften blir att jag tävlar lite i sommar. Inte hela långloppscupen. Inte alla landsvägslopp som jag funderat på. Jag fokuserar på russinen i kakan och siktar på att köra fort på cykelvasan och Långlopps-SM. Två av dessa russin är Mörksuggejakten och Fjällturen. För det finns så mycket mer jag vill göra och ha tid för än att bara jaga placeringar i D30 under sommaren. Cykel är så mycket mer än tävling tänker jag.

Citatet är från ett inlägg daterat 25 maj i år. Jag hade kört säsongens första tävling i Sveg, Härjedalstrampen. Innan den och under senvintern hade jag börjat fundera om jag skulle strunta i tävlingar i sommar. Som alla år innan kände jag en enorm stress över att inte bedrivit särskilt mycket cykelträning under vintern. Eller i synnerhet vintercykling. Distanspass utomhus och sedan ägnat en vecka åt landsvägsrullande i Spanien. Mängdträning när jag egentligen skulle ha börjat köra mer intervaller. Med efter tävlingen i Sveg bestämde jag mig och gick in med ett annat tänk in tidigare och det visade sig bli min bästa tävlingsommar. En epiliog känns på sin plats nu. Hänger ni med? Annars kan ni ju läsa någon annan blogg. Det tenderar ju i vanlig ordning att bli ett långt inläggg.

Vi börjar med Sveg ändå tycker jag. Ett par dagar innan hade jag varit krasslig och stått över tempoloppet i Hammerdal. Ville inte bli sjuk. När kroppen kändes helt okej tänkte jag att en runda i tävlingstempo på Frösöstigarna skulel bli bra för att få i gång benen. Det slutade ett par hundra meter in på första stigen när jag kraschade in i ett träd och troligen fick sprickor på revbenen. Att starta i Sveg kändes nästan omöjligt. Men jag gjorde det och vann med 15 minuter i damklassen. Det var så klart en chock för ovana cykelben med tävlingstempo och jag var nära att kräkas ett par kilometer in i loppet. Revbenen smärtade de där 3 milen och jag låg på skyhög puls. En bra start på sommaren.

IMG_2303

Efter målgång med hudlotion i pris. Hjälm på sned och toktrött men nöjd kropp. Första och inte sista loppet som jag körde på nästan max.

Efter Sveg fick jag mer ont i revbenen och väntade med anmälan till Långa Lugnet. 6 mil med onda revben lockade inte. Dessutom hade jag tappat lite självförtroende när jag insåg att en damstart troligen skulle göra att jag fick åka loppet ensam eftersom jag inte var snabb nog.  Men ryckte jag upp mig, tänkte att varför kan inte jag vara med och fightas. Så jag efteranmälde mig och kände att det fick bära eller brista. Vad gjorde det om jag fick rulla igenom loppet eller bryta? Ingenting egentligen.

IMG_2346

Backtempo cyklas inte på tempohoj. Trotsade kylan och körde i kortkort. Jag frös och kom sist. Foto: Hasse Andersson

På onsdagen innan Långa Lugnet innan bestämde vi oss för att köra ett backtempo här i stan. En del av Jämtlandserien som jag tänkt att ställa upp i och försvara min totala seger från året innan. 7 minuter med mjölksyra, onda revben och inte mycket kraft i benen. Jag kom sist även om jag vann. Det var bara jag i damklassen. Herrarna snabbare än mig. 7 minuter var inte heller mycket till väcka-benen med. Vi rullade ”av” i tre mil med gänget från tävlingen och jag funderade om Härjedalstrampen bara var en tillfällighet. För bra kände jag mig inte.

En förvirrad upplaga av mig. Trodde jag kört fel. Foto Andreas Ohlsson.

En förvirrad upplaga av mig. Trodde jag kört fel. Foto Andreas Ohlsson.

Kvällen innan Långa Lugnet började mitt revben göra fruktansvärt ont och jag funderade om det verkligen var bra att köra. På morgonen under uppvärmningen hade jag svårt att andas. Men jag startade och kämpade mot taskig teknik när varje stöt fortplantade sig i genom kroppen i form av smärta. Jag slet och tänkte inte ge mig. Inte en chans. Jag rullade in på tvåa i D30. 6 minuter efter segraren som jag under andra loopen varit 2 minuter i från. Jag var så otroligt nöjd och stolt över mig själv. Den här 2:a platsen kändes mer värd än den jag kört mig till på Finnmarksturen 2012 då motståndet inte var lika starkt. Jag kände att jag fick revanch på loppet. Första året körde jag in på en tredjeplats och förra året på en snöplig fjärdeplats.

image

I mål på årets enda tempolopp vilket jag inte visste då.

Med lite mer självförtroende och en känsla av formen började komma bet jag tag i årets första riktiga tempolopp. Formtoppen i Hammerdal. Jag hade fått låna Hasses snabbhjul och jag skulle köra banan på tempocykel för första gången. Året innan hade jag kört på min linjecykel. Hade trott att det skulle gå mycket snabbare i år. Det gick snabbare men jag saknade tryck i benen. Mycket för att jag glömt att jag trixat med sittinställning under vintern och sedan struntat i att göra det klart när inget blev bra. Vädret var dessutom så misärlikt det kan bli. Kallt och blåsigt med regn i luften. Året innan en ljum försommarkväll. Jag vann i alla fall ett presenkort på utlottning och kände mig nöjd över ett bra fartpass.

image

Fullt fokus på en cupens roligaste tävlingar!

Så väntade Lida Loop på söndagen. Resan ned blev katastrofal med dåligt intag av mat. Vi checkade in i stugan och körde ett pass på stigarna runt Flottsbro. Det kändes ganska bra även om benen var resstela. Under natten levde våra stuggrannar om och jag kunde inte sova. Efter några få timmars sömn vaknade jag med en liten sjukdomskänsla i kroppen som lika gärna kunde vara ett utslag av min pollenallergi. Jag var tveksam vid frukosten. Starta eller inte? Bestämde mig för att känna efter vid start och avstå om det inte var okej. Bryta om jag kände mig dålig och för en gångs skull hålla mig till den planen. Viktigast var att köra sm till hösten.

Startfältet i D30 var jättestarkt och jag blev riktigt nervös. Nu skulle jag också starta tillsammans med hela fältet, kvinnor som män. Trängsel och hets. Tänkte att jag cyklar mitt bästa och ser hur långt det räcker. En bra tanke. Jag fick en skapligt dålig start och gjorde några taktiska missar. Trodde att jag tappat många av mina konkurrenter och att jag låg runt en 4-5:e plats. Kom i kapp Jenny Bernström som sedan jagade mig hela loppet igenom och lyckades nästan komma före mig i mål. Jag hade slarvat med att dra åt sadeln som åkte ned och tid att fixa den fanns inte. Jag kämpade som en tjur och fick första gången uppelva den hemska känslan av att vara ett hett villebråd. Tänkte ge upp men när jag förstod att hon och jag kämpade om en pallplats bestämde jag mig för att gå segrande ur den striden. Det var en stor mental spärr som släppte när jag rullade över mållinjen. Jag hade kunnat hålla i hop en sådan stressig situation utan att ge upp. När jag sedan insåg att jag blivit tvåa igen fanns det inga ord för hur glad jag var. Långa Lugnet var ingen engångsföretelse. Trots en seg kropp där huvudet ville mer och en sittställning som inte gav så mycket tryck i benen hade jag lyckats köra riktigt bra. (Jag vann föressten en startplats till nästa år. Jag ska nog inte åka. Den blir nog till salu, bara så du vet!)

IMG_2820.JPG

Två snabba grabbar!

Efter Lida Loop gick jag på semester och laddade för att köra Orsabajken. Det där trevliga loppet som körs på midsommarafton. Nu ville det sig inte bättre än att jag kände mig hängig och krasslig och valde att avstå. En liten cykeltur hem från Orsa visade att min beslut var rätt eftersom kroppen var seg som kola. Jag fick ladda om. Supporter hade jag varit och hejat fram Hasse och Andreas som som kört ett bra lopp.

Mellan Lida Loop och Mörksuggejakten sprang jag motionsloppet Sant Olavsloppet. Överaskade mig själv med pers och kände mig i lite bättre form. Cyklade mycket och laddade för att köra mitt bästa på Mörksuggejakten. Tanken var att seeda upp mig till Cykelvasan.

IMG_3449.JPG

Pallen jag drömt om sedan 2012. Den i Rättvik som jag fick stå på i år.

Så kom Mörksuggejakten. Jag blev jättenervös och kände mig ur form. Ville helst inte starta. Trodde att jag inte ens skulle ta mig uppför startbacken. Inte ens nå Vidablick. Hjärnspöken igen. Tvekade ända in på kvällen innan om jag skulle starta. Väckningspasset hade varit misär. Plösligt kändes det som jag var tvungen att bevisa att jag faktiskt gjort mig förtjänst av de bra placeringar jag kört till mig innan. Bevisa att det inte var en engångsföretelese. Men med pepp från min dotter och barska ord från Stefan valde jag att starta. Loppet blev ett av mina bästa vad gäller känsla. Visst slet jag upp till Vidablick men jag kunde passera mina konkurenter, ta min snabbaste tid därifrån och sedan köra säkert och kontrollerad ändå in i mål. Att jag inte rådde på segraren gjorde inte så mycket. Hon var helt enkelt för stark. Ännu en andraplats och drömmen om att få stå på pallen i Rättvik blev sann. Fortfarande pirrar det i magen när jag tänker på det. Vilket lopp jag gjorde!

Efter Mörksuggejakten var det meningen att vi skulle köra Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget. Ett lopp som jag talat så varmt om och sett framemot så mycket. Men på kvällen innan loppet började jag känna mig hängig. På morgonen kändes det ännu sämre och väderleksrapporten utlovade regn och få plusgrader. Insåg att en start skulle göra mig riktigt sjuk och jag skulle inte kunna köra så bra som jag velat. När Hasse också kände sig krasslig var beslutet ändå enkelt. Vi stannade kvar i stugan. I efterhand kan jag ångra mig lite. Jag hade kunnat köra bra där, inte rå på segraren Nellie men väl tagit en andraplats. Å andra sidan hade nog inte kroppen orkat.

IMG_4257.JPG

Pallen. Nöjd var jag. Jag hade grejat det!

Efter Fjällturen väntade Vemdalen Bike Challenge. Det där roliga byloppet på Vemdalsskalet som jag körde förra året och hade en kamp mot Martina Höök som gick segrande ur med två minuter. Loppet som i år bjöd på deltagarrekord. Jag var så revanchsugen och kände att jag kunde ge henne och andra damer en match. Banan fick en annan sträckning som vi provade helgen innan. Nu var gruspartierna borttagna och de där 2 milen gick enbart på stig i skidspåret bortsett från starten. Det skulle bara handla om ens egen prestation. Jag kan det där spåret utan och innan efter alla timmar på skidor och cykel där. Det gav mig självförtroende.

På kvällen innan kände jag mig hängig igen och var osäker om jag skulle orka köra. Det kändes så himla surt. Jag skulle ju få chansen att köra riktigt bra och kunde vinna. På morgonen mådde jag lite bättre och bestämde mig för att köra även om jag inte skulle vara mitt bästa jag. Hasse åkte på en magåkomma men rullade till starten. Under vägen dit kände jag hur seg och långsam min kropp var och betsämde mig för att rulla igenom loppet. Nu blev det inte så när Martina stod på start. Jag körde som en furie runt den där banan med henne jagandes bakom. Ett par kilometer innan mål var hon när att gå om men fastnade i ett myrparti och jag kunde hänga av henne i nästa uppförsbacke. Jag vann med ett par minuter. Men känslan under loppet var katastrof. Aldrig har jag slitit så mycket under så kort tid. På ren tjur gick det.

sportograf-67468506

Full fart i de norska skogarna.

Så fick vi möjlighet till en fristart i det norska loppet Grenserittet mellan Strömstad och Halden. Tanken hade först varit att cykla Storsjön runt på landsväg som en förberedelse för grusvägsrallyt i Dalarna. Det avstod vi utan någon större ånger och utan åkte till söderöver. Ett lopp utan tävlingshets. Ett lopp för upplevelse. Norska lopp har inte tävlingsklasser som våra svenska. En elitklass och sedan åldersklasser. Alla har tävlingslicens. Inte visste jag då att det skulle bli en av sommarens höjdpunkter och så här i efterhand ett av mina bästa lopp någonsin.

Det var så roligt, en fantatiskt fin bana än om enkel. Massor av trevligt folk och ben som levererade i massor. Aldrig har jag varit så stark uppför. Jag åkte fort men hade kunnat åka fortare om det inte blivit lite uppehåll i början när en kille kraschade och att jag sedan tappade lite av tävlingslusten. Jag åkte in på en åttondeplats i min ålderklass. Bara elitdamer framför mig, de som startat längre fram i elitledet. Jag var ju riktigt bra!

IMG_4644.JPG

Soloseger, pers på banan och otroligt nödj med vad jag åstakommit.

Vi åkte sedan till Lofsdalen helgen innan cykelvasan för Lofssjön runt. Förra året vann jag damklassen med 7 minuter och ville så gärna försvara den titeln. Nu ville det sig så illa igen att jag var pigg och startade trots det. Jag kände att jag nog inte kunde försvara min förra seger när den grymma D40 tjejen Mia stod på start. Jag var så besviken på kroppen i det läget. Hade avstått tempolopp för att spara mig innan. Men så fick jag en kanonstart och hängde med den absoluta täten. Trots att jag inte var pigg körde jag fortare än någonsin på de första 4 milen grusväg och bredare skogväg. När backen upp till Hovärken kom kände jag att det inte riktigt var samma krut i benen men segade mig upp och kunde sedan gå i mål som segrare med 10 minuter ned till tvåan Mia och slagit min tid med fyra minuter från året innan.Radade nu upp en svit av 3 förstaplatser och 3 andraplatser på de tävlingar jag ställt upp i.

Men det var så här i efterhand ett stort misstag att köra loppet. Jag blev ännu mer krasslig med en vecka kvar til cykelvasan och avstod DM i tempo i Brunflo på onsdagen. Tänkte att det nog går över men förstod att jag nog inte kunde vara med och fightas i mitten av det otorligt starka damfältet på cykelvasan. Jag var dock stolt över att faktiskt varit så bra under säsongen att jag platsade i tävlingsledet.

Fokuserad i alla fall.

Evertsberg och jag ville helst vända hem.

Så kom cykelvasan, ett av de större målen under sommaren och jag gjorde bokstavligen min sämsta tävling någonsin. Det strulade inför och under.Kedjehopp och sadel i för lågt läge igen.  Sömnbrist gjorde att jag inte kunde prestera bra och jag var trött redan i första backen. Det blev sedan en kamp i nio mil där jag ändå tills kedjan hoppade första gången faktist var i mitten av startfältet. Insåg där varför jag inte åkt cykelvasan mer än gång. Det är så tråkigt. Händer ingenting. Det är inte ofta som jag faktiskt skäms över min insats, skäms på riktigt allstå. Men nu gjorde jag det. Fånigt att jag trott att jag kunde bättre, fånigt att jag inte ställt mig i motionsledet och fånigt att jag misslyckades så katastrofalt. Men dåligt går det för alla någon gång. Mest skäms jag för att jag faktiskt körde halvkrasslig för det straffade sig. Cykelvasan blev sista loppet på den här tävlingssäsongen helt enkelt. Efter loppet har kroppen inte varit sig lik och jag dragits med förkylningskänslor som nu äntligen brutit ut. Nu hade jag enorm tur att det inte slutade så som det gjorde 2013 med träningsförbud och långt uppehåll efter hjärtsäcksinflammation.

Jämtlandsserien då? Två lopp körde jag under sommaren. Ett vanligt tempo och ett backtempo. Det blev inga GP-lopp eller något av de lokala linjeloppen. Dels av tidsbrist men också för att inte köra halvkrasslig och lägga det mesta krutet på de mål jag hade. Visst känns det lite tråkigt för det är en rolig serie. Men den kommer nästa år och året därå med all säkerhet.

Vilka lärdomar fick jag ut av den sommaren?

  • För det första hade jag lyckats träna bra under vintern och våren. Även om jag inte kommit ut på distanspass på cykel eller gjort alla trainerintervaller som jag velat så kom jag i bättre form än någonsin. Jag tror att all den skejt jag ägnade vintern åt gjorde gott för mina benmuskler. All skidåkning håller hjärtat igång och det var på skidorna som jag utförde mina så viktiga distanspass. Det är svårt att samtidigt förebereda sig för en tävlingssommar och för att göra ett bra vasalopp. Men jag lyckades bra.
  • För det andra så har jag cyklat mer med Happy-gänget denna vår och sommar. De har gjort mig modigare och snabbare. Jag har utvecklat min utförsåkning och samtidigt lyft min stigåkning rejält. Jag har alltid varit snabbare på lättkörda partier och grusvägar där jag kunnat legat på ihögt tempo under en längre tid. När jag fick i hop pusslet att också bli snabb på stig och tekniska pariter höjdes min nivå mycket. Det handar mycket om att träna på det man är sämre på.
  • För det tredje min mentala inställning gjorde mycket i år. Jag satte inte lika hög press på mig själv som andra år. Såg loppen som träning inför mitt stora mål, långlopps-SM. Det som jag förvisso avstår. Jag behövde inte vara på topp hela tiden och pallplatser var inte det viktigaste utan att få en riktig genomkörare. Det var bara vid ett lopp som det fallerade. Mörksuggejakten. Där kom pressen och ångesten över mig innan loppet.
  • Och slutligen har rutinen att köra ett sk väckningspass innan själva loppet verkat fungera bra för mig. Tidigare år har jag sett till att vila dagen innan. I år körde jag ett pass med inslag av lite tuffare körning. Inte inför alla tävlingar men så ofta som jag hade möjlighet till.
  • Jag har aldrig varit i så bra cykelform som detta år. Aldrig cyklat så snabbt på träning och aldrig vågat så mycket på tekniska stigar. Kroppen har levererat och jag har kunnat pressa mig långt över vad jag trodde var möjligt. Däremot tror jag att jag aldrig har känt mig så sliten på hösten som i år. Sedan cykelvasan har jag haft en sjukdomskänning som itne riktigt bröt ut förens nu. Kroppens sätt att säga stopp.

Det hade ju varit roligt att kunna avsluta den här epilogen med att jag faktiskt kört ett långlopps-SM. Kanske hade jag kunnat köra bra. Troligen hade jag varit stolt att jag vågat ställa upp och att jag nått mitt mål att vara i min bästa form någonsin. Det kan jag inte göra. Men jag kan ändå vara nöjd och stolt över de fina placeringar jag tagit. Att jag åtminstonde fram till Grenserittet var i min allra bästa form någonsin. Jag har haft en fantatiskt rolig tävlingssommar. Det är det viktigaste!

Tack för att du läste ändå hit! Nu stundar en höst av lite cykla för att det så himla roligt, en del löpning och snart skidpremiär. Nästa år blir det inte många cykeltävlingar bortsett från Grenserittet och bytävlingar. Det blir i stället en stor löparutmaning och lite andra äventyr. Fast vem vet, kanske står jag på start på långlopp igen. Det är svårt att inte låta bli om man en gång har provat på!

Vill du läsa racereportsen från loppen i sommar? Här är listan.

Härjedalstrampen
Backtempo
Långa Lugnet

Formtoppen i Hammerdal

Lida Loop

Mörksuggejakten

Vemdalen Bike Challenge

Grenserittet

Lofssjön runt
Cykelvasan

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: