• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Fjällturen i morgon och jag velar lite

Fjällturen i morgon och jag velar lite

14514927618_d0d866a20b_b

I mål i fjol, efter två punkor och full av fjällglädje

Hörrni det är ju fjällturen i morgon! Jag har inte glömt av den även om det har varit rätt tyst på bloggen om kommande långa lopp.

Det är bara så att jag inte riktigt känner mig på topp. Förra veckan blev lite galen sett till återhämtning efter ett långlopp. Inte för att jag körde särskilt intensivt men det blev mycket träning ändå. Jag hade behövt köra lite hårdare men orkade inte. Därför tänkte jag göra det den här veckan. Det började förvisso bra med mitt eget spinningpass på måndagen och stentuffa intervaller i tisdags men med en känsla av en ofantlig trötthet i kroppen efteråt. Planen var sedan att rullla ett pass i går med inslag av lite hårdare körning. Ett försök att slå min tid i Verksmon. Men jag orkade helt enkelt inte. Motivationen och lusten långt borta. Trampade i stället tung damtralla ned på stan med cissi på pakethållaren och Mattis bakom. För att lämna av dem i hans lägenhet. Den biten kändes som ett långlopp.

En annan form av träning...

En annan form av träning…tufft tempopass på damtralla. Roligt hade vi i alla fall.

Tänkte sedan att jag skulle köra en earlybird i går. Kort och lite hårdare. Ställde klockan på halv sex och lyckades med konststycket att försova mig efter en natt av dålig sömn och sjuka svettningar. Vaknade kvart i nio. Halv nio börjar min telefontid. Behöver jag säga att dagen blev lite konstig? Med huvudvärk och en hängig känsla var vila ett faktum. I dag är jag ännu mer trött. Det är så trist. Jag hoppas jag inte håller på att bli sjuk.

Men det är inte en start jag velar om egentligen. I stället känner jag att det är så synd att köra ett lopp som Fjällturen i tävlingstempo. Eller i tävlingsmode mer. Ni vet, fokuserad blick framåt, inte se så mycket av omgivningar eller medcyklister. Bara borra och mata, kötta och frusta. Det är så synd när det är magiskt fin fjällcykling. För Fjällturen är verkligen något extra. I natur och underlag som jag bara älskar. Sådant som ska upplevas med blicken högt och leklusten på. Lite tufft i bland för att sedan bara rulla och njuta av omgivningarna. I fjol började jag i högt tempo, punkterade, surade en stund och bestämde mig sedan för att göra just det, bara åka och njuta. Det blev det roligaste och finaste loppet jag någonsin åkt.

Nu är jag anmäld i tävlingsklass. Vi är nio damer. Det är en klass, ingen uppdelning i elit eller veteranklass. Det är starka tjejer som står där i morgon och jag får jobba rumpan av mig för att inte komma sist. (Allstå jag råkade googla några av dem. Norsk supertriathlet som kört Norseman, jisses) Men å andra sidan spelar det ingen roll egentligen. Tävling är bra träning. Men jag vet ju hur jag fungerar. Nummerlapp på och det är bara att kör jag det fortaste jag kan mellan start och mål. Det är väl bara att ta det lugnt tänker du nu. Jo förvisso. Men det är lättare sagt än gjort. I bland är jag lite för mycket tävlingsmänniska.

Jag får helt enkelt köra fort och njuta av det jag ser. Jag har inga pallambitioner utan vill bara blir trött. Det borde jag klara av att nå.

(Föressten håll lite utkik i eftermiddag på bloggen. Det kommer ett bra turtips nämligen!)

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: