• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • För första gången kände jag mig som en mtb-cyklist

För första gången kände jag mig som en mtb-cyklist

Detta var det första lopp som jag kände mig som en MTB-cyklist på riktigt. Det första loppet där jag gjorde bättre i från mig på stigarna än på vägen, å andra sidan hade jag ju inte varken ork eller ben för att ligga på. I vilket fall som helst har jag gjort stora framsteg vad gäller tekniken.

Veckans tema i Bloggar om Hälsa handlar om det där tillfället som blev en milstople i träningslivet. Kanske handlar det om en person som inspirerade, ett mål som nåddes eller något som signalerade att det var dags att börja träna. Eller så är det många tillfällen under resan som varit tongivande, som lett in på andra spår. Ida skriver om när inget blev omöjligt då hon tog beslutet om att göra en Iron man, ett beslut som tagit många år och bollande med sig själv. Skulle hon klara det?

Jag har funderat på mina milstolpar och ju mer jag har tänkt ju fler sådana tillfällen har jag haft. Som den där gången när jag spontananmälde mig till Vätternrundan 2007 utan att ens äga en cykel och än mindre tycka om att cykla. Det valet var början på mitt stora cykelintresse. Eller som när jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker men inte åkt längdskidor sedan skoltiden. Utan klassikern hade jag troligtvis inte åkt skidor så som jag gör i dag.

mtb-cyklist

Från målgången på Finnmarksturen 2012. Jag kom tvåa i den tävlingen.

En annan händelse som jag minns starkt är det som inlägget börjar med. Det citatet hämtat ur en racerport från Finnmarksturen 2012. Det var precis då på en av stigarna i slutet av banan som jag för första gången kände mig som en mountainbikecyklist. På riktigt. Jag kunde för första gången den tävlingssommaren känna att jag faktiskt inte brottade mig fram på stigarna och inte enbart behövde förlita mig på att mina starka landvägscyklistben skulle ta mig framåt på grusväg och ta igen den tid jag förlorade på tekniska stigar. Jag kommer i håg att jag i det ögonblicket fick en pirrig känsla i magen. En känsla av att vara duktig och oövervinnlig trots att jag under den tävlingen var i allra sämsta tänkbara form med en förkylning veckan innan. Det var näst sista tävlingen i långloppscupen där jag åkt berg- och dalbana i resultatlistan men trots det låg på en andraplats totalt i D30.

Det var en häftig känsla och jag insåg att jag faktiskt hade lärt mig mycket under sommaren och kunde utvecklas ännu mer. Jag var inte längre sämst på att cykla stig utan var precis som alla andra omkring mig. Stigcyklister. Jag kände också att det var just precis det här som jag helst av allt ville fortsätta att göra även om jag älskade landsvägscyklingen. Jag kunde spara så mycket energi på att åka tekniskt bra och allt handlade inte om att pressa så mycket som möjligt ur benen vilket landsvägscyklingen mer handlade om. Mindre teknik mer råstryka, åtminstone för mig.

Jag hade varit naiv inför min första moutainbiketävling-  Långa Billingeracet i Skövde. Med inställningen att hur svårt kunde det vara att ”bara” åka runt 7 mil. Jag som var van långa distanser och hade vanliga kvällsrundor på 6 mil. Det tog inte särskilt lång tid. Jag hade ju starka ben och bra kondition. Jag hade självklart stor respekt för alla andra i startfältet där i Skövde. De som var vana mtb-cyklister och gjort det här i många år. Men jag tänkte att jag utan problem skulle ta mig i mål även om jag med all säkerhet skulle komma sist. Jag hade sommaren innan provat Cykelvasan, den korta på 45 kilometer och då var det synd att kalla det för mountainbike. Det var ett grusvägsrally.

Billingeracet, min debut i långsloppssammanhang blev det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag hade så fruktansvärt ont i kroppen efteråt. Alla muskler var ömma och benen bar mig inte. Det var 7 mil som kändes som en Vätternrunda i motvind. Jag var ruskigt stark och snabb när det var väg men långsam och utan någon form av bra teknik på stigarna. Men jag lycklig när jag gick i mål, jag hade klarat det och dessutom inte kommit sist. Det blev en drivkraft att träna mer på det som jag inte kunde. Att cykla stig i lite högre tempo. Då trodde jag att en pallplats var omöjlig att nå för mig. Men redan tävlingen efter, Lida Loop knep jag tredjeplatsen efter lika mycket skumpande, brottandes och onödigt energispill på stigarna.

Övning ger färdighet heter det och så är det. Nu fyra år senare har jag massor kvar att lära mig. Jag har fortfarande starka ben på vägar och drar med lätthet i höga farter men jag har också utvecklat min teknik enormt mycket sedan 2012. Nu åker jag snabbt även på stig och kan spara energi och känner mig fortfarande som en mountinbikecyklist. Mer än vad jag känner mig som en landsvägscyklist. Jag kan fortfarande få tillbaka den där speciella känslan jag hade på stigen där i Ludvika, känna doften av skogen just där och då och att jag är oövervinnlig. En självförtroendeboost som fortfarande efter fyra år ger energi. Glädjen över att faktiskt utvecklats och lärt mig något känner jag fortfarande när jag klarar något jag inte trodde jag kunde eller kan åka en stig snabbare än jag gjorde sist.

Vill du läsa racreporten från Finnmarksturen det här året finns den här.
Första långloppet, det från Skövde finns att läsa om här

Kommer du i håg någon milstople, någon händelse som färgat din träningsresa? Berätta!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: