• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Härjedalstrampen 2017 – fyra tuffa varv

Härjedalstrampen 2017 – fyra tuffa varv

För 2 år sedan åkte vi till Sveg för att delta i Härjedalstrampen MTB. Ett 30 km långt lopp som bjöd på mycket cykelglädje. Ett sådant där lopp jag längtade efter att få åka igen. Inte bara för att de fina stigarna och utmanade banan utan lika mycket för det fina arrangemanget och den familjära stämningen som rådde. Är du nyfiken på hur det gick då finns det en racereport här.

Året därpå blev det ingen upplaga av Härjedalstrampen MTB men däremot körde jag landsvägsupplagan. Det slutade i en andraplats där jag blev nedspurtad av starka Cecilia Norberg. För två veckor sedan dök ett event upp på Facebook om Härjedalstrampen igen.  Den här gången i form av en varvbana om 4 varv. Superkul och vi planerade in det. Att det skulle bli bara en vecka efter fjällmaran skulle innebära rätt trötta ben.

I går kväll var jag trött och hade skakiga ben efter morgoncyklingen. Den som blev riktigt lugn. Jag kände mig hängig och småförkyld. Hasse även han trött. Vi bestämde oss för att känna efter på morgonen och då bestämma om vi skulle åka eller inte. I morse velade vi ända in i det sista.  Min kropp var så trött och benen stela. Vi insåg att vi nog inte skulle hinna men fick höra att det skulle lösa sig med nummerlappsuthämtning. På fem minuter var vi ute ur stugan och i bilen på väg ned till Sveg. I Vemdalen insåg vi att verktygslådan var kvar hemma med kedjeoljan. Min cykel luktade koskit sedan rundan i onsdags. Jag hade inte orkat tvätta av den ordentligt bara petat bort det värsta.

Jag hann inte bli särskilt nervös vilket var bra. Vi fick våra nummerlappar och jag gjorde en kort uppvärmning och insåg att det skulle krävas enormt mycket pannben för ta mig runt de fyra varven. Jag tänkte att det kunde gå hur som helst och i slutändan skulle det bli ett bra träningspass.

 

På start var vi ett par tjejer och när Cecilia Norberg kom fram och hälsade förstod jag att jag skulle bli tvungen att plocka fram det lilla extra. Framförallt med tanke på att banan till största del skulle gå på lättkörda skidskyttebanor, elljusspår och börja med ett par rejäla klättringar. Jag skulle ha min chans på den nybyggda stigen mot slutet.

Jag gjorde som vanligt en alldeles för tuff start och i första klättringarna fanns det inte mycket krut i benen. Jag står sällan uppför men när benen inte ville trampa runt sittandes hade jag inget val. Cecilia kom i kapp fort och låg på mitt hjul. Jag funderade på om jag skulle försöka hänga av henne,  trötta ut henne med högt tempo eller slå av och låta henne gå förbi. Som kroppen kändes skulle jag inte orka jaga i kapp om jag släppte förbi.

Hon körde smart och var starkare uppför men gick inte om. I de första utförslöporna bestämde jag mig inte för att bromsa utan lita på att jag kunde hantera cykeln. Det gick riktigt fort och Cecilia satt fortfarande på hjul. Det blir fyra tuffa varv tänkte jag. Fyra alldeles för tuffa varv.

När stigpartiet kom körde jag lugnt och kontrollerat och märkte ganska snabbt att hon halkade lite efter. Missade en rot och var en hårsmån från att gå över styret men hade sinnesnärvaro att luta mig bakåt och få ned bakhjulet igen. Jag tog några djupa andetag och tryckte på. Såg till att köra säkert och nyttja terrängen. Den slingrades sig fram, små tvära svängar, en del naturliga små gupp och knixar där det gällde att behålla fart och kadens. Det var som Sakku sagt innan, lite gnetigt jobbig.

Efter stigen tryckte jag på mot varvning där min Cissi stod och hejade. När jag vände ut mot andra varvet såg jag Cecilia under en skidbro tillsammans med en annan cyklist. Jag hade fått en stor lucka på kort tid och fick med mig lite självförtroende. Skulle hon komma i kapp uppför kunde jag försöka att skapa lucka igen på stigen.

In för varvning för första gången. Foto Cissi Nordgren som har tagit resten av bilderna i inlägget.

Strax efter kom Cecilia in.

Efter första backen efter varvning kom tankarna på att bryta. Pulsen var skyhög och benen svarade inte. Kände att jag inte skulle orka 2 varv till. Efter ett par sekunders överläggning bestämde jag mig för att fortsätta och försöka hålla undan. Det kunde gå. Jag delade upp banan. Först klara av stigninganra och andas ordentligt utför. Skapa fart i knixarna efter utförslöporna och kör smart på stigen. Det fungerade och jag utökade avståndet för varje varv och publiken hejande efter banan gav det där lilla extra för att jag skulle hålla fokus.

Efter backarna på sista varvet började mitt bakdäck åla sig lite för mycket. Tänkte först att det var för den lösa sanden och att jag körde med dämparen öppen. Förstod sedan att det läckte luft. Någon pump hade jag inte med mig och var rädd att jag skulle få springa i mål med cykeln och tappa min ledning. När det inte blev värre strax innan avslutade stigen kunde jag high-fiva med mig själv och tro på att jag skulle bli första dam över mållinjen.

Jag spurtade så gott jag kunde och kände en lättnad att få slå av på takten efter målgången. Jag togs emot av en glad dotter som hejat vid varje varvning. Jag fick lägga mig på backen en lång stund för att hämta andan och få världen att sluta snurra. Det hade varit 4 varv av shut up legs på riktigt och en otroligt seg kropp. Inte så konstigt. Det tar lång tid att återhämta sig efter en så lång fjällmara.

Någon minut sedan körde Cecilia in över mållinjen som andra dam och jag grattade henne. En liten stund senare resten av damfältet. Hasse kom in på en fin fjärdeplats och visar ännu en gång att han har lyft sin cykling mycket den här säsongen. Jag var som vanligt några minuter efter honom och av alla som startade i seniorklassen blev det en femteplats.

Återigen har Svegs IK bjudit på en fin tävling och ett lika fint arrangemang. Även om banan till största var lättkörd och i princip följde 2015-års upplagas startloop var den otroligt utmanande och jobbigt. Att veta efter första varvet att man har häften av varvet uppför och att man ska passera tre gånger till är tufft mentalt. Någon chans till vila fanns det inte. Sista stigen mot varvning och mål var en sådan där stig som får det att pirra i magen av cykelglädje. Lite knixigt, lite tight och flowigt. Den lyfte loppet.

Det fina och det som jag även skrev om 2015 är tjusningen med sådana här mindre lopp. Det är något annat än de stora långloppen. En annan stämning, lite allvar och lite lek. Att det i år ar en varvbana var också roligt. Jag gillar det mycket. Något ännu roligare var att tävlingen lockade runt 60 deltagare och en stor av det var barn!

Så ett stort tack till Svegs IK för en riktigt rolig tävling och jag hoppas att den återkommer nästa år! Ni gör ett grymt jobb!

Tänk om Jämtlandsserien nästa år kunde utökas med tävlingar runt om i länet, som Sveg för att nämna ett exempel? Jag pratade lite med en Svegsåkare om det i dag som själv var nyfiken på de lopp som körts runt Östersund och hur många som var kvar. Även om avståndet är långa skulle det kanske fungera för potential finns det! En ide att framföra med andra ord!

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: