Härjedalstrampen racereport 

Å jösses är känslan just nu. Landsvägsrace är inte att leka med. Det är jobbigt, stressigt och alldeles för mycket taktik. 89 km i dag i en stark andraklunga räckte en bra bit även om jag återigen kan konstatera att någon spurtare blir jag aldrig. Vi kör en racereport igen, en lite kortare variant. 

Stefan, mannen som aldrig ser vanlig ut på bild.

Jag var faktiskt lite osäker om jag skulle starta eller inte i dag. Kände mig riktigt risig i går. Ansiktet hettade och jag var nästan säker på att jag hade feber. Fjärilarna var av storlek större när jag skulle sova. Låg vaken länge och ororade mig för allt, för att ramla, inte orka hänga med, förlora en spurt och kanske inte kunna starta.

Vid frukosten bestämde jag mig för att åka med och känna efter. Släppte inte den krassliga känslan skulle jag avstå. Hettan i ansiktet berodde helt och hållet på solen som tagit hårt under vandringen på fjället. Jag har fortfarande besvär med pollen och här nere i stugan har våren inte kommit lika snabbt som hemma i stan vilket medför att jag blir hängig och trött, igen. Oftast är jag som mest påverkad på morgonen och förmiddagen.

Nere i Sveg kändes det ändå riktigt bra. Bestämde mig för att köra och betalade den hundralappen det kostade och nålade nummerlapp på cykel för  första gången på mycket länge. Vi pratade med arrangörerna och strosade omkring lite i väntan på starten.  Vi hade bestämt att åka tillsammans och jag gjorde klart för Stefan och Hasse att tappade jag skulle de inte bry sig att vänta in mig. De hade båda fina chanser att placera sig bra. Jag skulle försöka att ta mitt tempo och hoppas att benen ville vara med i 85 km.

Racer, så lång utanför min komfortzon.

Det var en lugn masterstart genom Sveg innan vi svängde ut på vägen mot Lillhärdal. Så pass lugn att jag låg i spets och drog startfältet. En bisarr känsla. Här ska jag inte vara. Det bildades en grupp om tolv cyklister efter några kilometer och jag låg bland de 6 främsta tillsammans med en annan tjej. Otaktisk som jag är drog jag ju självklart mina förningar i ganska högt tempo och hann fundera ett par gånger om jag inte gick ut lite väl hårt. Jag hade sett Hasse en bit bak men tappat bort Stefan.

I en lite brantare och längre slakmota strax innan Lillhärdal var jag uppe i spets och drog och insåg att jag inte kunde vika ned. Att göra det i en backe är sällan bra. Jag försökte att hålla ett bra tempo upp och förstod att jag nog hade bränt det mesta av mitt krut redan där. Strax därefter i nästa backe gick Hasse om och jag hade svårt att hålla hans rulle. Började sladda lite bakom och tappade sedan kontakten samtidigt som den andra damen gjorde det samma. Stefan kom förbi i hög fart och lämnade oss. Kvar blev en trio, en herre från Bollnäs, jag och den otroligt starka Cecilia Norberg.

Vi påbörjade ett samarbete för att försöka nå i kapp Stefan och kanske kunna ansluta till tätklungan. I Lillhärdal nådde vi Stefan. Vi fyra hjälptes sedan åt runt resten av banan. Tätklungan såg vi inte mycket av men hämtade upp två cyklister som tappat. Jag kände att jag gick på gränsen av vad jag orkade men ville inte tappa. Bli helt själv är det värsta som kan hända, framförallt som idag med motvind tillbaka till Sveg. Jag bet i. Försökte vila så gott jag kunde och tog mina förningar med flaggan i topp.

Någon mil innan mål försökte jag peppa mig själv att jag faktiskt är en bra spurtare. Vilket jag i verkligheten inte är men tankens kraft kan vara stark. Visualiserade hur jag skulle gå bakom den sista biten och sedan blåsa om och ta hem segern. Sedan började krampen under fotsulorna smyga sig på. Jag försökte lätta lite på mina spännen på skorna men det hjälpte inte. Jag tappade några meter på cyklisten framför. Bestämde mig för att bita i hop. Fokusera på att spurta.

Strax innan mål tror jag att jag har Cecilia bakom mig och försöker att täppa till lite på vänster så att hon inte skulle gå om. Ni vet så där proffsigt som de gör på touren. Det var bara det att Cecilia drog i gång sin spurt ett par meter åt höger och susade förbi. Jag hade ingen chans att hänga med och förlorade med ett par meter. Det gjorde ingenting, hon var ruskigt stark och väl värd segern i dag. Jag själv hade överträffat mig själv och lyckats hålla i hop hela vägen, det som visade sig bli 89,2 km. Cecilia är dessutom regerande Svensk mästare för veteraner och hennes meritlista är lång. Jag är en skogsmulle som mest kör stravasegment. Tiden stannade på 2:38.23 enligt min gramin och snittet landade på fina 33.8 km/h. Bra för att vara mig.

Efter målgång kom krampen med besked, eller snarare sendrag. Har upplevt det en gång tidigare, I Leksand under en Siljan Runt. Då i ena foten, i dag i båda. Det blev en stund i grästet och promenad i stumplästen sedan.

Härjedalstrampen

Foto: Stefan

Reslutat för Happyride Östersund, Hasse på en fin tredje plats! Jag en andra plats och Stefan runt 7-8 några meter före mig i mål. Starkt jobbat av oss alla tre. Stefan vann desutom presentkort.

Sammanfattningsvis så var Härjedalstrampen lika fint som mountainbikeupplagan i fjol. 89 km med vackra omgivningar och utmanande bana. Inga branta backar men långa jobbiga slakmotor som suger kraft ur benen. Loppet väl arrangerat av Svegs cykel. De kan det här med att anorda lopp. Finaste priset som lottades ut var en mtb värd 10 000 kr. Det är inte illa för en startavgift på 100kr!
Vädret gick  inte att klaga på. Runt 19 grader varmt och lite vind. Jag kommer att återkomma även nästa år och ångrar inte att jag inte körde race hemma i stan.

Härjedalstrampen

Afterrace, ett kaos och smärtande fötter.

Nu ser jag framemot mountianbikeupplagan. För någon landsvägscyklist med nummerlapp kommer jag inte att bli. Inte en framgångsrik sådan såvida jag inte försöker att lära mig att spurta! Men det var så roligt att få rejsa i dag och känna den där tävlingsnerven och få ett kvitto på att benen faktiskt är starka.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

12 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: