• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • I går var de tillbaka, benen alltså- om att känna sig dålig 

I går var de tillbaka, benen alltså- om att känna sig dålig 

Det har varit motigt länge nu på cykeln. Inget flyt och inte den där surrande känslan av ben i bra form. Det som känns som högspänning och enorm kraft. Inte ens en känsla av lite mindre bra ben. Helt ärligt har det varit skitjobbigt att försöka intala mig själv att det är så här i bland. Så för alla någon gång. Skitjobbigt när jag fått känna känslan av grym form. Fallet bakåt har känts lite extra djupt. Jag har vevat runt gråsuggor och funderat om jag gjort något fel. Tränat för mycket, för lite eller inbillat mig att jag varit bra. Letat fel och tappat lite av cykelsuget. Liksom missat att jag ägnat lite mer tid åt löpning och släppt på struktur och riktigt hårda pass. Missat att jag bestämt att jag skulle göra så. Det är lätt att göra det när jag sitter på cykeln och känner mig som sämst i världen när jag får mjölksyra vid alla motlut och mest studsar omkring på rötter. 

Jag har kunnat hänga på Happyridekillarnas tempo på stigarna i sommar. Kunnat följa utan att tappa så mycket uppför. Men så började jag tappa och halka efter. Gått på maxpuls och flåsat som en oxe. De har varit lite av min värdemätare i år för de är snabba. Strava också vilket jag återkommer till. 

I fredags på morgoncyklingen kändes det lite bättre men inte bra. I går lossnade det faktiskt. Till det bättre. Jag var nervös innan vi rullade ut från badhusparken. Ville inte sinka de andra. Visst sköt pulsen i taket i de första backarna men jag kunde äntligen hänga i och ändå känna att det famns lite mer att ge. Jag hade flyt på stig och driv uppför. Benen var tillbaka. Inte så starka som i somras men de fanns där. En skön känsla. Det var roligt att cykla igen. Roligt under hela rundan och inte bara bitvis. Roligt i 1.30 med pannlampa på lite nya stigar och Jimmy framför mig som visar rätt spårval. Roligt när adrenalinet slår till i utförslöpor i lite för hög fart som ändå går bra. 

Strava då? Jag använder det för att se om jag kan kapa några sekunder på kluriga stigar eller tuffa backar. Inte varje gång jag är ute men i bland. Strava har visat att jag faktiskt har förbättrat mina tider de senaste passen trots en känsla av uruselhet. Det är så med känslan av att vara dålig. Oftast är det bara en känsla. Ett hjärnspöke. Även om jag missar min bästa tid handlar det sällan eller aldrig om jättedåligt tider. 

Så jag rycker upp mig och tänker att jag är bra. Oavsett om mina ben känns klena. Jag får vara i lite sämre form. Det gör ingenting. För vem är i toppform 365 dagar om året? 

Tack för att ni utvecklar mig!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: