Jag avstår långlopps-SM

Helgens icketräningsaktivtet

Veckans plan gick i stöpet. Som vanligt. Spinningen tog Hasse. Vila på tisdagen, lugn Happyride på onsdagen eftersom kroppen inte ville köra särskilt hårt. Vi tassade runt Tysjöarna i löparskor på torsdagen. Så där lugnt att det kunde jämnställas med en promenad. Vila fredag. Downhill med en superseg kropp på lördagen och i går söndag- bilden ovan. Hjortonplockning på fjället. Förvisso en rätt lång promenad men inte så mycket mer. 3 liter av det som kostar multum att köpa och som det vore synd att inte ha i frysen under vintern. Kände mig riktigt pigg och tänkte springa på eftermiddagen men annat kom emellan. Ställde klockan i morse för en lugn löparunda. Vaknade snorig och hängig. Skit.

Så till rubriken då. Jag kastar in handduken.

Jag har funderat fram och tillbaka, analyserat min träning, min återhämtning och allt annat som kan spela in. Inte kommit någon vart. Svurit, grinat lite av frustation och varit förbannad på mitt kroppsskrälle så mycket att det räcker och blir över. Sedan Grenserittet den första augusti har jag inte känt mig helt okej. En känsla av att vara på väg att bli sjuk fast ändå inte. För att göra en lång historia kort har träningspassen varit lugna och inget som underhåller form eller gör mig starkare. Kört tre tävlingar, 2 av dem med fint resultat men kass känsla i kroppen. Det tredje – Cykelvasan gick väl helt åt skogen. Jag har avstått tempolopp och GP-lopp och vilat mer än någonsin förut. För när jag tagit i lite har kroppen protesterat. Har haft konstant huvudvärk, varit trött och haft tjock hals på morgonen som gått över framåt eftermiddagen. Jag har funderat om min jäkla tand jag bet av men inte vågat mig i väg med ännu (lider av sjuk tandläkarskräck) är boven i dramat. Förkastat den tanken. Min dotter har dragit med en 3-veckors förkylning som nästan gick om sig men kom hem i måndags med rosslig hals och hosta. Stora barn sprider även de baciller vid skolstart. Att isolera sig som mamma är inte helt okej.

I dag är sista dagen för anmälan till Bergslagsloppet tillika Långslopps-SM. Det känns självklart så tråkigt, det var mitt stora mål den här säsongen. Jag skulle vara mitt bästa jag och var på riktigt god väg mot det målet. Jag har haft en riktigt bra tävlingssommar och fått fina placeringar och lyckats ta mig igenom många av mina mentala spärrar. Jag har aldrig varit så stark och i så bra form som i år. Jag visste att jag skulle kunna vara med och fightas om bra placeringar i Örebro. Visst skulle jag kunna anmäla mig och åka ned och köra och ta det för en rolig grej. Men jag vet att jag skulle köra även om jag var lite krasslig och det i sin tur bara spä vad-det-nu-är. Det kostar även en hel del i tid och pengar att åka. Samtidigt som det finns en liten tanke att köra hårt den här veckan för att se hur kroppen reagerar. Trolla fram lite form som inte finns. Skiter det sig så skiter det sig helt enkelt. Lär väl i sådana fall redan märkas efter kvällens spinningpass.

Men å andra sidan är ett SM inte det viktigaste i livet. Faktiskt inte. Inte i D30-klassen. Det kommer fler år. Även om jag inte kommer att satsa lika mycket nästa år vet jag att jag kan lyfta mig till något år efter det. Jag får planera om träningen lite nu. Påbörja mitt tänkta upplägg inför vinterns Öppet spår och nåsta års Fjällmara. Gå in lite tidigare i gymmet och ta i tu med styrketräningen. Köra Happyride och stigfinnarturer på mtb:n. Bli vän med tanken på att tävlingssäsongen tog slut efter Cykelvasan detta år. Peppa mig själv att det inte alltid går enligt plan. Eller hur?

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

  • Katja

    augusti 31, 2015 at 17:20

    För det första – fan va jag gillar din header! Trodde seriöst först att ni hade KLOTTRAT orden på väggen, shit 😛 #PUNK

    Iaf! Jag förstår dig tror jag och känner med dig. Det är alltid lika tråkigt att avstå nåt man längtat efter för att man helt enkelt… inte längre vill för att man är trött? less? under/övertränad? Herregud anl kan vara många. Tråkigt är det iaf. Jag har känt likadant när jag avstått en hel del av de lvg-tävlingarna jag hoppades köra nu i sommar. Men samtidigt, palla tävla bara ”för att”. Vi är inga proffs. Vi får inte ens betalt för mödan. Vi FÅR välja och vraka, och det enda vi får betalt i är egentligen glädjen. Och känns det inte som att ett visst lopp kommer att ge oss nån glädje så fuxx it. Det kommer fler tåg. Man är D30 ett bra dag och sen är man D40 och de är som bekant starkast (förutom D50 dårå) 😀 Kram!
    Katja recently posted…Ingen hemma.My Profile

    Svara
    • Helena Enqvist

      augusti 31, 2015 at 20:45

      Tack! Jag är skitnöjd med headern..det blev som jag såg i huvudet även om bilden blev en sån där bild som Hasse tog när jag inte var med utan bara väntade på att han skulle ordna med blixtarna. De blir väl bäst antar jag! Haha, det hade varit något det! Nu vågar jag inte vara så olydig och det hade kanske itne varit så bra att klottra och sen outa klottret på bloggen..fast lite punktigt hade det varit. Heja photoshop och alla timmar man spenderat i det programmet för hundra år sedan!
      Du har helt rätt och får det att låta så glasklart, ser jag det lite så känns det lättare. Möjligtvis får man ju lite betalt, typ som ett ljus eller ett däck till cyklen..alltid något 😉 Det gör ju det, jag har ju trots allt ett par år kvar i D30 och sen hur många veteranklasser som möjligt! Såg just dokumentären om Dagny, hon som är 103 år och bloggar, Insåg att det finns hopp, D100 tycker jag är en bra klass!
      Kram
      Helena Enqvist recently posted…Jag avstÃ¥r lÃ¥nglopps-SMMy Profile

      Svara
  • Anna Jansson

    augusti 31, 2015 at 19:16

    Som Katja säger så kommer det fler lopp. Du har med dig en stark känsla sen tidigare i år, behåll den och njut av allt du har presterat och åstadkommit hittills. Vi kan tävla i långlopps-SM när vi når D50 också 😉

    Svara
    • Helena Enqvist

      augusti 31, 2015 at 20:46

      Jag har ju det och är supernöjd med hur tävlingarna har gått i år. Jag ska göra det, sträcka på mig lite Klart vi kan, och när vi når 50-års-åldern hoppas jag att utvecklingen inom cykel har nått långt och vi damer har klasser långt upp i 70 års åldern som herrarna har nu! Heja oss!
      Helena Enqvist recently posted…Jag avstÃ¥r lÃ¥nglopps-SMMy Profile

      Svara
  • Elna

    september 2, 2015 at 08:36

    Jag tycker du tänker rätt, känns det sådär ska man göra något som känns bättre. Jag kör inte heller. Det känns lika delar sorgset (min cykel är ju en sån galet fin långloppsmaskin, synd att inte köra ett marathon-SM på den) och lättnad eftersom det känns skönt att avstå en omgång tävlingshets i ett omvälvande skede av livet.
    Elna recently posted…Höstcyklingen. Den allra bästa.My Profile

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: