• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Jämtlandserienmtb – slirigt på Hingstrännet

Jämtlandserienmtb – slirigt på Hingstrännet

Omslagsbild: Sandra Wahlqvist

Jag har ju längtat regn och att faktiskt få cykla i det.I dag infriades den önskan med stora mått. Så pass mycket att jag ville blunda och somna om i morse när regnet öste ned utanför sovrumsfönstret. Strunta i att åka till Aspåsnäset och Jämtlandseriens andra deltävling – Hingstrännet.

Men jag kom upp ur sängen och i ett litet mer vaken tillstånd kändes det ändå ganska bra. För när Erik Albano bjuder in till race blir det bra. Som svartrejset Hingstrännet i fjol. En oförglömlig upplevelse på Aspåsnäsets fina stigar. I år sa ryktet sa att banan skulle vara utslagsgivande, teknisk och riktigt roligt. Eftersom vi skulle på dop efter lunch hade vi planerat att åka ut till 10 då man kunde starta om man ville. Jämtlandserien kör ju med intervallstart och tiden för starten var generös den här gången. Ända fram till 12 om man ville.

Jag petade i mig lite frukost och bytte om. Struntade i att tvätta cykel. Det skulle bara vara lönlöst. Försökte känna efter om benen ville cykla. Jag har inte kört hårt sedan SM men däremot många långa lugna pass med någon tuff backe emellanåt. Efter Röroscyklingen blev jag förkyld och lät benen vila.

Vi kom ut till Aspåsnäset strax efter 10 och regnet var kallt. Jag hämtade nummerlapp och tog av mig benvärmarna. Lät armvärmarna sitta kvar. Jag och Hasse värmde upp och jag frös om benen. Pulsen var lite högre än vanligt och när vi åkt 500 meter vände vi. Vi kör va sa Hasse. Så har vi det överstökat.

 4 minuter senare stod jag i starten med Hasse bakom. Vi brukar starta så. Vet jag att han jagar försöker jag ta i lite mer för att kunna få försöka slå honom. Eller åtminstone hålla honom undan mer än ett varv. Banan mätte runt 4.5 km och vi skulle köra 4 varv. Jag hade ingen aning om hur den skulle gå men har kört Eriks XC-bana vid några tillfällen och mindes att den var klurig. Många tighta svängar, många små knixiga backar med lika knixiga utförslöpor. Jag hade hört att banan skulle innehålla lite sanka partier och förstod att det skulle bli tuffa varv.

Jag stack i väg 30 sekunder före Hasse och kom inte längre än att svänga av asfalten innan jag blev förvirrad. Visste inte var jag skulle åka. På stigen rakt fram eller den åt höger. Jag ropade åt en cyklist som värmde upp om han visste var jag skulle. Troligtvis rakt fram fick jag som svar och precis när Hasse skulle vika av från vägen chansade jag.

Fasiken jag som skulle slå honom i dag. 30 sekunder är mycket att tappa. Undrar hur de andra damerna kör. Jag försökte samla mig och fokusera på att köra så fort jag kunde men samtidigt bara kolla av banan första varvet. Veta var jag kunde gasa lite extra och var jag kunde hämta igen mig. Eftersom vi var bland de första på plats visste jag inte hur många damer som kom. Sandra hade jag sett. Å andra sidan är det bara att köra så fort man kan och hoppas att det räcker. Det finns inget taktiktänk eller någon att gå på rygg på. På ett sätt skönt att slippa starthetsen men å andra sidan kan det vara svårt att verkligen tagga till när man inte vet hur de andra kör.

Jag kände ganska snabbt att mina ben inte riktigt var lika starka som under SM och den lilla förkylning jag hade haft satt kvar inne i bröstet. Jag vågade inte titta på pulsen och körde på känsla. Men jag skulle inte ge mig. För första gången fanns det nämligen pris att vinna. 1000 kr i presentkort hos en lokal cykelhandlare.

När jag tagit mig igenom det första varvet utan att bli omkörd och dessutom lyckats hänga av Hasse fick jag lite mer självförtroende. Det hade varit jobbiga kilometer men jag hade ändå åkt tekniskt bra. Regnet gjorde inte så mycket, det kylde på ett skönt sätt. Däremot insåg jag att mina slitna Racing Ralph-däck var helt fel för dagens underlag och att för varje varv skulle banan bli allt mer slirig och hal.

In på det tredje varvet fick jag rätt. Varje liten knix uppför var lerig och jag slirade med bakhjulet. Utför ville framhjulet slinta och jag skrattade lite åt att jag faktiskt inte mindes hur det var att köra i lera och än mindre mindes hur man gjorde. Jag fick hoppa av i en liten längre backe och tänkte ge upp. Fastnade på en rot och hann precis väja för ett träd. Sekunderna tickade i väg medan jag försökte komma i pedalerna och komma i gång igen. Ge inte upp. Det handlar om 1000 spänn. Trampa trampa. Räkna ned. Näst sista gången på den där jäkligt tunga traktorvägen. Näst sista gången bara. Snart ängen med hårt gräs där du kan stå upp och trampa. Ta i nu. 

Jag mötte Sandra när hon precis hade varvat och jag skulle in för varvning och ut på mitt sista varv. Jag förstod att hon körde fort. Hon såg stark och fokuserad ut. Jag själv var mör och hur mycket jag än trampade kändes det inte som jag tog mig framåt. Men jag fortsatte att passera några cyklister och hade inte blivit omåkt av Hasse ännu. Innan den sista kilometern körde en kille om och jag tog hans rygg. För en liten stund hade jag ett hjul innan han fick för många meter. Men det gav mig energi och något att fokusera på. Kunde jag försöka komma lite närmare skulle jag åka lite snabbare.

Jag lyckades få lite mer fart och kunde rulla in i mål på 1 timme och 13 minuter. Med ben som kändes som två betongsuggor och med klassisk progloghosta. Men med samma fina känsla i kroppen som efter SM. Det hade varit roligt att tävla igen och framförallt allt roligt att verkligen köra mig slut. Dessutom hade jag fått sommarens första lerprickar i ansiktet och väta och lera långt in på kroppen.

Eftersom tiden för start inte gått ut och alla inte hade gått i mål visste jag inte vilken placering det blev även om Erik hintade om att jag vunnit. Men man vet aldrig tänkte jag. Det kan komma damer i sista sekund.

Sommarens första lerprickar!

Vi bytte om och lånade dusch i källaren i bygdegården innan vi köpte kaffe och bulle och surrade bort en halvtimma. Ställde upp cyklarna på taket och åkte hem lagom tills solen kom fram och regnet upphörde. Vi hann ta en ordentlig dusch till innan vi bytte om och gick på dop.

Lite senare på eftermiddagen kom resultatlistan och jag hade vunnit damtävlingen. Trots mina lite sega ben hade jag kört fort och kommit på en 9:e plats av alla som startat, damer som herrar. Endast 10 minuter efter herrvinnaren. Slog jag Hasse? Det gjorde jag för första gången på kort bana. Jag var nästan 3 minuter snabbare honom. Sandra körde riktigt bra och kom på en andra plats och hon hade gasat lite för sent som hon beskrev sin tävling på Strava. Hon är vass!

Det här var en av de roligaste deltävlingarna i Jämtlandserien. På slutet av mitt sista varv ville jag stanna tiden lite. Det hade varit en otroligt rolig bana. En bana som inte innehöll någon grusväg alls utan bara en kort bit på asfalt. En bana som bjudit på utmanade stig och verkligen sugit musten ur benen. Det var mtb på riktigt och i klass med fjolårets tävling i Fugelsta. En bana som jag ville åka igen och igen. I torrt tillstånd är den nog ännu roligare.

Nu återstår 2 deltävlingar till om jag har förstått det rätt. Tävlingar som jag tänker köra för korta lopp är roligt. Och jag  hoppas att det blir en serie även nästa år. Det är ett bra upplägg där barn och vuxna kör. De lite mindre en kortare bana och samtidigt hinner föräldrarna starta senare om de vill.


Vem vet, det kanske skapar ett sug till mer XCO-lopp norröver som Elna och jag pratade om i senaste poddavsnittet. Långlopp i all ära men det här är snäppet bättre!

(På tal om långlopp är det hög tid att jag försöker vänja kroppen att köra långt och länge. Det är bara tre veckor kvar till Ragunda 100 miles och 16 mil mtb. Det kommer att bli galet jobbigt)

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: