Jämtlandsserien mtb – en lerinpackning i Fugelsta

#athletesunfiltered så att säga. Möjligtvis ett filter av lera. Foto: Hasse Gustafsson som även tagit bloggens bilder där fotograf inte har angetts.

I söndags var det sista och avslutande deltävlingen i Jämtlandsserien MTB.  Serien som gjorde premiär i år. Sedan tidigare finns en Jämtlandsserie för landsväg. Intresset för mountainbike i Östersund är stort, det har växt bara på ett par år så en egen serie låg verkligen bra i tiden. Jag ska inte sticka under stol med att jag var lite skeptisk till arrangemanget. Främst för att tävlingarna skulle avgöras med intervallstart. Dvs att man startar en och en med med ca en minut mellan varje åkare. Som ett tempolopp. Det tar lite udden av tävlingsmomentet och blir mer som att jaga en stravatid. Det är ju inte tempolopp vi ska köra tänkte jag. Men det går inte att ha starka åsikter om man inte har provat det tänkte jag.

Serien startade i Tandsbyn. En bana på förhand som såg rätt platt ut och inte så mycket mountainbike i mina ögon. Elljusspårsrace är inte så roligt. Men på banan i verkligheten var en annan. Det var inte platt och bitvis innehöll banan roliga partier och det blev en riktigt trevlig tävling. Jag och Hasse hade bara tänkt att köra en av deltävlingarna under hösten. Söndagsförmiddagar var en sämre dag för oss med tanke på att vi ville tillbringa så mycket tid som möjligt i stugan. Redan veckan därefter bestämde vi oss för att åka hem på söndagsmorgonen för att åka den andra tävlingen i Ås. Jag hade rekat banan under veckan för att få köra de fina stigarna som skulle vara med. Det avgjorde till slut vårt val att faktiskt köra. Veckan därpå gick den tredje deltävlingen i Brunflo. Återigen valde vi att stanna hemma och köra tävlingen. Det var så otroligt roligt med korta lopp och ett fint sätt att träffa lite cykelkompisar och bli riktigt trötta. Banan i Bruflo bjöd visserligen på mest elljuspår men även lite mer kupering. Jag hade kraschat på cykeln några dagar före tävlingen och bara att ta mig runt banan kände som en bonus.

De senaste två deltävlingarna avstod vi däremot. Den ena gick dagen efter fjällmaran och det var uteslutet att ens tänka tävling och den i söndags avstod vi efteresom en stughelg kändes mer prioriterad.

Med mig  till sista deltävlingen hade jag två vinster och en andraplats. I Tandsbyn var jag ensam tjej i dam-seniorklassen, de två andra tävlingarna var vi ett par tjejer. Jag hade även kört riktigt bra i jämförelse med herrarna och det kände jag mig stolt över. Det får man göra och jag övar ganska mycket på att säga till mig själv att jag är bra.

Fugelsta – episkt lerrace

Jag hade egentligen inte behövt köra deltävlingen för att säkra segern i totalen men det var just Fugelsta som jag längtat mest efter. Fugelstas stigar är i världsklass och få köra ett race på dem skulle bli riktigt roligt. Jag anade redan innan start att vi verkligen skulle få köra stigcykling och att det skulle bli en utslagsgivande bana. En bana som skulle passa mig bättre som inte är så bra på grusvägar och oteknisk partier. Ju mer stigcykling desto bättre kör jag.

Tyvärr blev jag sjuk efter tävlingen i Sveg och den efterföljande dagens långpass runt stugan. Halsont och en stor trötthet i kroppen. Jag trodde jag var så pass pigg att ett cykelpass på onsdagen inte skulle göra något. Men jag blev inte bättre av det. Jag vilade och intalade mig själv att nästan en vecka av vila skulle ge mig pigga ben. Tankens kraft kan vara stark i bland.

På tävlingens morgon var jag lite piggare och hade inga förkylningskänslor som skulle gör att jag skulle avstå. Att det såg ut att bli riktigt lerig och blöt men det gjorde ingenting. Misärcykling är roligt och förutsättningarna är lika för alla!

Jag hade inte rekat banan men kände mig ändå trygg. Stigarna har jag åkt många gånger bortsett från världsmästarstigen som i efterhand visade sig vara en stig jag nött mycket. Det som oroade mig lite var att jag hade mina finmönstrade Racing Ralph på men det fanns ingen tid att stansa om till grövre däck på söndagsmorgonen. Vi hade nog med att hinna i tid till starten.

Vi var som vanligt ute sent men eftersom starten går under en timme skulle vi hinna. När vi nästan var framme i Fugelsta insåg jag att min cykelhjälm var hemma och vi fick vända. Jag blev stressad för även om det låter motsägelsefullt vill jag inte komma försent och blir det lite justeringar i en plan inför en tävling blir jag allt för nervös.

I god tid trots allt kunde jag hämta ut min nummerlapp och hinna bli ännu mer nervös. Jag var osäker på hur kroppen skulle reagera på att köra hårt utan uppvärmning och efter en vecka av krasslighet. Var nervös över all lera och rötter jag skulle ta mig över och livrädd att ramla på blöta spänger.

Jag valde att starta 30 sekunder bakom Sara Rönnberg. För att ha någon att jaga i stället för att själv bli jagad.  Redan efter ett par hundra meter förstod jag att det skulle bli kämpiga 3 varv på banan. Kämpiga 18 km. Jag nådde i kapp Sara efter en knapp kilometer efter att tagit banans enda motlut. Jag hade gått ut i det blöta gräset bredvid stigen för att hitta fäste och driv och insåg att den taktiken skulle jag få använda på de andra två varven för att ens ta mig framåt. Eftersom jag startade sent hade stigen effektivt körts upp och blivit slirig.

”Skulle ha haft grövre däck ropade jag till Sara när jag gick om”  Hon höll nog med.

Grymma Sara som utvecklats så mycket det här året när kommer till mtb!

Under det första varvet försökte jag hitta rätt linjer på de blöta och leriga stigarna på den avslutade delen av banan. Det för att sedan under varv två och tre kunna åka lite snabbare. Fugelstas stigar är handbyggda, bitvis lite tekniska och är riktigt flowiga i torrt tillstånd. I regn och lera är de kluriga. Tighta svängar och mycket upp och ned blir svårt när däcken inte riktigt greppar och träden runt stigen känns vara närmare än vanligt. De passager med broar och spänger livsfarligt om man får för sig att bromsa eller svänga det minsta lilla. Även om jag visste innan att jag inte under några omständigheter fick göra några hastiga inbromsningar eller förflyttningar så glömde jag det redan på första varvet. Räddade upp en avåkning från en bro med en hårsmån.

Under första varvet passerade jag en herre och fick syn på en dam som startat någon minut före mig. Bakom mig var det tomt men jag anade att Sara jagade inte allt för långt bak. In för varvning åkte damen före mig fel och fick ta starten som varvning och jag kom ut före henne mot den första och enda stigningen. Hon bet sig fast bra på första delen av stigen men tappade sedan när vi skulle uppför. Jag kände ingen stress,  hon hade startat före mig och jag hade därmed ett stort försprång i tid.

In mot de avslutande stigarna var jag så täckt av lera att det var svårt att sitta helt still på sadeln för att inte halka av. Jag hade lera innan för handskarna och fick gnugga ur ögonen men jämna mellanrum. Även om det var svårkört var det roligt samtidigt. Jag tjoade lite för mig själv när jag satte några tighta kurvor och kunde trycka på när det blev lite mer lättkört. Kände mig inte särskilt stark men höll ändå god fart. Funderade på när någon herre skulle åka om men det var tomt bakom mig. Tänkte någon gång att det måste vara första och enda gången som jag kör i så skitigt väder och underlag att varje gång lera skvätte upp lät det som jag hade någon på hjul.  På den avslutade stigen, den som höll i hop bäst gjorde jag dagens enda vurpa. Jag hade blivit lite för övermodig och roat mig med ta fart och hoppa där det gick och haft god fart över broarna. Efter att ha passerat Hasse och Reinhold som fotade kom jag in i en kurva som avslutades med en bred spång. Strax innan stod det folk och hejade. Jag hann inte reagera när framdäcket släppte och jag ramlade på spången med bröstet före och gjorde en kullerbytta med ena foten kvar i pedalen. När jag legat en liten stund och känt efter om jag levde försökte jag förtvivlat att komma loss från cykeln. Jag hade ingen aning om hur långt efter Sara var och att hon när som helst kunde passera.  Låg jag kvar på spången skulle hon inte ha en chans att bromsa utan att själv ramla. Efter vad som kändes om evighet kom jag loss och kunde snabbt gå igenom cykeln. Inget som gick sönder och jag fortsatte om än lite skakad.

Jag varvade och bestämde mig för att köra lite mer försiktigt på sista varvet. Det gällde inte liv och död. Trots att benen inte alls hade varit lika pigga på att köra hårt som huvudet var höll jag ändå god fart och hade krafter kvar. Så pass att jag kände att jag gott och väl hade kunnat köra hårdare på de två första varven. När jag återigen kom in på de handbyggda stigarna ville jag fortsätta ett par varv till. Det kändes plötsligt så kort och hade gått så fort även om tävlingstiden började närma sig över timmen. Den trötta känslan i början var som bortblåst. Jag tog stigarna lite lugnare än föregående varv och kunde sedan åka in som första dam och med en ganska pigg känsla i kroppen trots allt. Jag stannande kvar en stund vid målet för att heja fram Sara som kom några minuter efter mig. Vi kunde inte annat än att skratta åt oss själva och resten av deltagarna. Lerinpackning av stora mått. När jag bytte om konstaterade jag att jag hade lera innanför cykelbyxorna, hur det nu är möjligt.

Tävlingen och serien avslutades med prisutdelning till de barn och ungdomar som kört minst fyra av de sex loppen och dam- och herrsenior fick även de en medalj. De fyra bästa placeringarna räknades av de sex deltävlingar som varit. Jag tog hem damklassen och Hans Lundkvist herrklassen som under loppen varit tight och jämn. Efteråt bjöds det på korv, saft och kaffe och ett rungande ja att köra serien nästa år.

Det blev en alldeles perfekt avslutning på den här haltande tävlingssommaren som trots allt har gått ganska bra ändå. Det tänker jag återkomma till lite senare i höst!

Precis som under Ride the park förra hösten fick jag dela prispall med Hans Lundkvist.

Det här med korta lopp

Jag har skrivit det förut och gör det igen. Det så otroligt roligt att köra lopp på varvbana och som är runt en timme. Det är något helt annat än ett långlopp tycker jag. Det är maxpuls och nästan ingen chans till vila och lika jobbigt om inte mer än ett lopp på 3-4 timmar. Jag som tidigare bara varit uthållig och seg har i år faktiskt blivit allt mer explosiv och snabb när det kommer till korta distanser. Inte så konstigt eftersom jag mestadels jagar mig själv på stigar numer än trycker grusväg och inte kör så många långlopp.

Jag har saknat den här möjligheten till mer xco-liknande lopp uppe hos oss. De allra flesta loppen så även långloppen går söderöver och innebär ofta långa resor. Till ett långlopp är det mer motiverat att åka långt men inte för ett lopp som tar en timme. I år har jag fått prova på tävlingsformen, även om tex Vemdalen Bike Challange kvalar in som varvbana, och jag har fått mersmak. Jag tror att Jämtlandsserien kommer att växa och har stor potential och ser verkligen framemot nästa år. Om jag inte kommer på något annat roligt i cykeläg nästa år ska jag prova att träna specifikt inför XCO-SM som kommer att gå här. Vi sa både jag och Sara att vi ska göra ett försök.

Slutligen

Ett stort tack till Fursteli gård som stod värdar för söndagens grymma lopp! Tack Cecilia Thomasson för en riktigt fin bana och en av de roligaste jag kört. Mycket för allt lera. Stort tack också till alla ni som arrangerat loppen i Jämtlandsserien. Det har varit en riktigt rolig höst med lika roliga race och jag har faktiskt gillat det här med intervallstart.

Fint med medalj i Jämtlandsfärger!

3
Share

8 Kommentarer

  1. Grattis till seger och totalseger och ÅÅÅÅÅÅÅH, vad härligt med sådana där lopp. Det liksom sprätter av cykelsug i hela mig när jag läser.
    Elna – cykellycka, mjölksyra & äventyr recently posted…Gravidvecka 42My Profile

  2. Tack så mycket! det är verkligen superoligt, enkelt, snabbt och jättejobbigt på ett bra sätt. Jag gillar ju långloppen men det här lite roligare just nu. Kanske mest för att jag typ håller in en timme ungefär haha

  3. Du är banne mig kungen av RR! Grattis 😀 Så mycket roligt det finns att köra, en helt ny värld liksom.

  4. Tog en bra stund att få bort alltså lera, från cykel och mig själv 😉 barnsligt roligt att få leka så här i lera 😊

  5. Men stort grattis alltså, grymt jobbat! 🙂
    Sara Borg recently posted…Apjobbigt men barnsligt nöjd ändåMy Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge