• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Kallt, fluffigt och galet jobbigt – fatbikedistans

Kallt, fluffigt och galet jobbigt – fatbikedistans

Distanspass ska vara sköna. Inte särskilt ansträngande. I söndags blev det inte riktigt så bortsett från pulsen som låg där den skulle. I distanszon men benen hade checkat ut på natten och den upplevda ansträngningen stämde inte överens med cykeldatans pulsfil. Jag gjorde vinterns första väggning, gick mig helt tom och trodde inte jag skulle ta mig hem. Det var många faktorer som ställde till det i söndags. Som att jag knappt sovit något natten innan, ätit för lite kvällen innan efter dubbelpass på trainern och haft ett energiunderskott under veckan. Inga bra förutsättningar. Men det känns lite extra skönt i själen efteråt när man klarar något man har bestämt sig för att göra.

Jag hade sett framemot veckans distanspass. Längtat efter att få rulla i många timmar och framförallt göra det på fatbiken. Vänner gör alltid ett pass trevligare och tiden går lite fortare. Jag hade därför bestämt distansdejt med Sandra och Erika. Vi behöver köra i hop oss, lägga långa pass bakom oss i förberedelsen inför sommarens Offroad Finnmark.

Efter veckans ihållande snöfall insåg vi ganska snabbt att stigcykling på de preparerade spåren mot Torvalla och skoterspår vidare till Brunflo skulle bli svårt. Erika som inte kunde vara med alla de fyra planerade timmarna skulle möta upp oss efter vägen.

Jag laddade upp med en stor frukost efter ett par dagar med katastrofalt dåligt matintag och träning på det. Tittade ut och konstaterade att det skulle bli kalla fyra timmar. 13 minusgrader stod tempen på och jag letade fram flera lager vantar och mina gigantiska vinterkängor som nästan ger svettiga fötter. Dubbla underställ eftersom jag fryser mer än vanligt just nu. Packade en ned en termos kaffe, en bar och en nödgel.

Jag pumpade däcken hårda för att kunna cykla väg till Brunflo och väl där gjorde vi ett försök på mjuka skoterleder. De bar trots allt även om de slirade bitvis och man sjönk ned. Tog ur lite luft och fick bärighet även om det skulle innebära mer jobb efter väg hem. Att pumpa däck när tempen står på 13 minus är kallt och dessutom är mina ventiler på slangarna oroväckande sneda och kan gå av när som helst. Har inte kommit mig för att köra nya slangar helt enkelt. Sa till Sandra att det inte var min bästa dag men skönt ändå att rulla fatbike eftersom det inte går att cykla fort. Det var inte heller tanken att det skulle gå fort. Vi skulle bara samla tid. Vi mötte en pigg och glad Erika i Optand och begav oss mot övre delarna av Brunflo och de skoterleder som Erika kan på sina fem fingrar.

Medan snön yrde tog vi oss fram i lugnt tempo. Fick dra lite cykel när jag hamnade utanför det spår som blir av skotrarnas medar. De spår som i regel är bäst att cykla i. Både Sandra och Erika tuffade på med pigga ben och jag kände hur energin sakta rann ur kroppen men höll humöret uppe. När Erika varit i nästan två timmar var hon tvungen att avvika hem och vi gjorde henne sällskap.

Vi tog en snabb cykelfika hos Erika för att värma händer och få i oss energi för sista timmarna hem. Vi bestämde oss för att prova skoterleden från Brunflo till flygfältet och vidare mot Ope. Roligare än väg enades vi om och det skulle också göra att tiden gick och skogen ge lite lä. Det blir kallt när det blåser lite och köldeffekten är inte att leka med.

Utan Sandra hade jag inte tagit mig hem. Trots energipåfyllning och varm torr mössa orkade jag inte riktigt. Låg stadigt långt bakom Sandra och slet uppför. Passade på att vila utför och räknade ned kilometrarna. När skoterleden inte längre bar vek vi av på väg och de lågt pumpade däcken ännu mer på benen. Jag hade helt enkelt gått tom och tankarna om att sätta sig ned vid vägkanten kom. Med med sällskap är det lättare att vända sådana tankar. Få någon att prata med om. Få bekräftat att det inte är någon mening att stå still för då kommer man aldrig hem. Vi pratade också om att Offroad Finnmark är en större utmaning än vad vi tänker oss just nu. Att 30 mil är otroligt lång och vi båda var nog nöjda med att det inte kommer att ske vintertid och framförallt inte på fatbike.

Foto: Sandra. Jag ser piggare ut än vad jag kände mig där.

När jag sagt hejdå till Sandra som vek av lite tidigare fick jag se handlingsstoppet jag skulle göra på affären som ett delmål. En stund att hämta igen andan och därifrån ta mig de tre kilometrarna hem. Ungefär så långt som jag har till jobbet och hem tar mig alltid.

Trött och hungrig kom jag till slut hem. Somnade i soffan efter en sen lunch och kom inte längre än till köket några vändor. Det var längesedan som jag blev så trött av ett distanspass. Lika längesedan som jag gick så tom på energi. Men vi gjorde det bra. Trotsade kylan och fick fin cykling på fina skoterleder. Där kommer en fatbike verkligen till sin rätt även om det går galet tungt.

Jag skrattade lite åt det faktum att vi inte skrapat i hop mer än 38 km på de strax under fyra timmar som blev effektiv cykeltid. Det går med andra ord inte snabbt på den här typen av cykel i snöiga förhållanden. Men det fina är att jag struntar i mil, för mig är tiden viktigare. Varje distanspass med jämt tempo hela tiden utan onödiga stopp kommer att ge resultat till sommaren. Det är ju de här cykelpassen som jag slarvat lite med förut under vinterhalvåret. När det varit lång tid ute men oftast i form av att åka fort en stund, vila och åka fort igen. Distanspassen på skidor har däremot varit lättare att genomföra. Det är sällan ståtid i spåret.

Till helgen blir det inte cykeldistans. I stället distans på skidor. Jag behöver få variera mig lite. Längtar skidor så mycket men tar mig aldrig i väg tyvärr.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: