KISS Women’s Crit – deltävling 3 och lite kadensfunderingar

I torsdagskväll var det dags för min tredje deltävling i tjejserien som går på Zwift. Det har varit juluppehåll och i torsdags avstod jag. Vi var i stugan och ägnade tiden åt skidåkning i stället. Jag måste genomföra 7 av 10 deltävlingar så ett missat lopp gjorde inget.

Sist jag körde hade jag inte de starkaste benen och förlorade en spurtuppgörelse och därmed även värdefulla poäng. De 10 främsta damerna får köra finalen live och därför är poäng viktigt. Dock inte för mig. Jag är inte riktigt där än.

Jag vilade cykelbenen i tre dagar efter en vecka med skidåkning. Kände mig stark i ett lopp jag körde när vi kom hem från stugan. Kunde trycka mycket effekt utan att krokna. Det lovade med andra ord gott inför torsdagens race. Dessutom hade jag lyckats komma i  väg i starten ganska bra. Det är det allra svåraste och oerhört viktig för att kunna få en bra resa. Det är svårt att ta igen det man förlorar annars.

Jag kom i gång med uppvärmningen sent och samtidigt strulade pulsbältet. Utan det får man inget resultat. Så med ett par minuter till godo kunde jag få i gång benen och satt lite nervös på trainern. Målet för kvällen var att kunna hänga med tätklungan från start. Lyckades jag med det skulle jag vara nöjd.

Det gjorde jag med väl godkänt. Dessutom kändes det inte så jobbigt som det gjort tidigare. Jag hade ändrat vyn på min gubbe så att jag såg den framför mig efter råd av Hasse. Lättare att se var man befinner sig och lättare att planera sin körning. Det är inte bara att köra så hårt det går utan lika mycket taktik ute och som inne.

Det sprack sedan upp när de allra starkaste damerna stack iväg. Jag låg någonstans i mitten och övade på att inte åka som en projektil genom klungan och sedan tappa när de kom i fatt. Kadensen lika bedrövligt låg som vanligt. Å andra sidan tänkte jag att det får gå. Jag fick ut mycket effekt utan att få mjölksyra och andnöd.

Med gott självförtroende gled jag med fint. Benen var starka och jag körde smart. Men så hamnade jag bakom en tjej som började tappa lite och fronten av klungan gjorde ett ryck. Jag såg hur de gled i väg. Attans suckade jag och trodde att jag tappat något riktigt bra. Så fick jag häng på en annan tjej som såg sin chans att jaga i kapp. Tappade även henne och överlade med mig själv. Antigen backa och låta mig fångas upp eller trycka rejält för att komma i kapp. För precis som i verkligheten är en klunga starkare än en ensam cyklist och i Zwift måste man få ut mycket mer effekt för att ta in på en klunga. Jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag skulle ju köra offensivt och våga.

Det gick hem även om låren skrek av mjölksyra. Jag gled in i klungan och bestämde mig för att stanna där. Hela loppet. Bakom oss försvann andraklungan och vi hade minuter ned till dem. Vi fångade så småningom upp två ensamma cyklister och jag insåg att jag sätt i klungan som jagade två ensamma cyklister. Jag skulle kunna spurta om en pallplats med bara 10 km till mål. Jag körde med riktigt starka damcyklister och hade inget problem att gå med. En häftig känsla.

Men tyvärr är jag varken taktiskt eller någon spurtare. 1,5 km före mål insåg jag för sent att min klunga förberedde sig för en spurt och jag hamnade för långt bak i ett litet motlut. Plötsligt hade jag tappat 2 sekunder och tappat draften. Sekunderna tickade på mot min nackdel och jag var plötsligt själv.

Med en kilometer innan mål peppade Hasse mig att trycka så mycket jag kunde. Behålla fart och effekt och inte låta klungan bakom komma i kapp. Jag slet i min ensamhet och fick knappt luft. Så kunde jag åka över mållinjen som 12:e dam och första svenska av fyra. Innan det sprack upp hade jag en 7:e  plats. Men det gjorde inget att jag tappade för jag var nöjd när jag kunde sluta trampa. Nöjd över att ha vågat, hängt med de som är starka och gjort min bästa deltävling sett till placering och avstånd till vinnaren. 1,19 från en förstaplats och lite mindre än 1 minut till pallen.

Mina effektsiffror skvallrade om att jag åkt taktiskt och smart och inte dragit för mycket. Likaså visar mina siffror att jag går så oerhört lågt i kadens. Ett medel på 67 varv per minut är som att trampa i en lång uppförsbacke. Nu får jag ju ut kraft, hänger med bra och kör mig inte slut i benen eller hjärtat men den fart jag hade på benen förut är borta. Inomhus är det en sak att trampa långsamt men jag vet att jag behöver få spinn på benen utomhus. Jag har min teori om att allt fatbikecyklande gör att jag tappar förmågan att hålla högre kadens. Om det är är sant eller inte vet jag inte men jag bör nog ägna lite tid åt att träna upp kadensen igen.

Men oavsett har Zwift gjort trainerträningen rolig. Oavsett om det är rena intervallpass eller tävling så händer det något. Tiden går otroligt fort och jag längtar till nästa pass. Det hände inte förut när jag stirrade på klockans sakta tickande och den vita dörren framför mig. Nu snittar jag samma höga pulsvärden som jag gör på tävling utomhus utan att tänka på det. Jag ger mig inte när det börjar svida i benen. Känner efteråt hur jobbigt det var. Intervallerna blir lättare när jag har något att fästa blicken på.

Det är så roligt att jag får hejda mig lite och inte köra race varje gång. Det kanske inte är så klokt att köra fullt spett i en timme varje gång. Så ett race i veckan räcker. Ett tag till för min cykelträning ska bli mer strukturerad är det tänkt. Får all anledning att återkomma till det.

Nu däremot ska vi byta om till skidkläder och skejta på Storhonga. De snöulliga träden är borta men det är milt idag. Bara 5 minus på toppen. En stor skillnad mot gårdagens 20 minusgrader.