• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Kvällens tröskelstege – en kamp mot negativa tankar

Kvällens tröskelstege – en kamp mot negativa tankar

Såg lite glad ut i allfall.

Jag hade längtat lite efter trainerpasset. Lite smått upprymd i slutet av arbetsdagen för det kändes som jag skulle ha lite att ge i kväll. Kroppen har känts stark under helgen. På väg hem ett par hundra meter från jobbet fick jag ordentligt ont i magen. Kan få det i bland och blev lite rädd när känslan var den samma som i sensomras när jag var riktigt dålig. Det började nämligen på samma sätt. Det blev bara värre när jag kom och jag låg en stund på sängen och kved innan det som genom ett trollslag gick om sig.

Åt middag och tänkte att det nog skulle bra ändå att köra tröskelpass. Stege på stod på schemat. En variant som jag kör emellanåt och som jag gillar. Enkelt upplagt 2-4-6-8-6-4-2 min med 2 minuters vila mellan intervall. Laddade upp watten till lite över vanligt i de två första intervallerna. 250 watt kändes helt okej. Anade att jag nog blev lite övermodig. När jag fick sänka i första minuten in på 3 intervallen sjönk självförtroendet och pulsen sköt i höjden. 240 watt kändes plötsligt löjligt lite fast jag vet så här efteråt att det absolut inte är det. Det är ju det moståndet som jag ska köra på. Inte högre just nu.

Här började också kampen mot alla de där negativa tankarna som bara förstör. Vad svag jag har blivit, vad är det med mig? Ingen mening att försöka köra några lopp i sommar när jag är så svag. Skitben, skitkropp osv i all oändlighet. 
Just i det här läget är det oerhört svårt för mig att vända tillbaka till positiva tankar. I det ögonblick som jag börjar klanka ned på mig själv går det sämre. Inte så konstigt. Pannbenet blir så tunt att det är genomskinligt.

I de sista minuterna av fjärde och längsta intervallen funderade jag på att avbryta passet. Jag fick sänka ned 230 watt och överöste mig själv med ännu mera självkritik. Fan rent ut sagt.

Körde ett par minuter in på nästa intervall med samma motstånd och försökte åter tänka på något annat mina klena ben. Fluffig vit snö, hur snabbt 8 minuter går på skidor. Hur fint det är att cykla stig på Frösön på sommaren. Tempoloppen där jag matade på i över 40 minuter utan att ge upp. Letade förtvivlat efter något att fästa tankarna på. Kom att tänka på ”tramp tramp överlev” som Mattias Fredriksson upprepade under sin kamp uppför tour de ski-backen i lördags. Hur han tipsade om att räkna till tio för att avleda smärta. Hur kroppen orkar så mycket mer även om huvudet säger stopp. Tillät mig själv att vara lite svag intervallen ut.

De sista två intervallen kunde jag höja upp 240 watt igen. Fokuserade på den vita dörren framför mig och tänkte att 4 minuter respektive 2 minuter är som ett upplopp. Då ger jag mig aldrig. Det hjälpte.

En tråkig vit dörr gör ingen glad. Undrar om dottern ska få rita något kul att titta på?

De här gångerna gillar jag inte mig själv. Eller hur hemskt självkritisk jag kan bli när det inte går så bra. Jag är inte dålig på något sätt och det är bara januari. I kväll lyckades jag i alla fall att gå från negativa tankar till lite mindre negativa tankar. Något jag måste jobba på helt enkelt.

Hur gör du när du inte fixar att vara superpepp? Jag tror att vi alla någon gång deppar i hop på cykeln, i löparskorna eller på skidorna. Kan du inte dela med dig av dina bästa tips? Det skulle hjälpa mig lite tror jag!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

  • Helena Nimbratt

    januari 13, 2015 at 06:09

    Jag brukar försöka jobba med acceptans och intala mig själv att det får var så just nu, den där känslan av svaghet är bara tillfällig och så peppar jag mig själv med att jag genomför passet och att det är det viktigaste.
    Så här års så är det viktigast att genomföra passen snarare än tokprestera, tänker jag. Du är ju super Helena!!!

    Svara
    • admin

      januari 14, 2015 at 18:36

      Vilka kloka ord Helena och påminner mig om att det faktiskt inte ska presteras nu utan bara byggas en bra grund till sommaren! Det här tar jag till mig och ska tänka på nästa gång! Tack så mycket.

      Svara
  • Anonym

    januari 13, 2015 at 10:23

    Tja.
    Klart man har kassa pass ibland.
    Men, jag brukar försöka köra med "welcome the pain". Dvs att känna efter ordentligt, då brukar det oftast inte kännas så vidrigt. Svårt att förklara varför. Men jag tror att om man bara känner lite på ytan, rädd för att öppna asken liksom, så blir det lite som att bara ta små snabba andetag, kippa efter luft. Om man gottar in sig i smärtan så blir det som att man tar djupa goa andetag.
    Testa! Funkar för mig.
    Sen hade jag köpt en maffigare fläkt, vindmaskin kallas de som funkar. Gör stooor skillnad.
    Bara ladda om och köra, gå inte ut för hårt nästa pass bara. Viktigt att få fullfölja ett pass kontrollerat efter varje skitpass…
    //Martin

    Svara
    • admin

      januari 14, 2015 at 18:38

      Skönt att höra att alla har det! Nej men det vet jag ju. Tack för riktigt bra tips Martin. Det är nog lite som du säger, rädslan att faktiskt fronta smärtan som kommer. Lite bekväm kan jag vara och känna efter för mycket och tro att det inte går. Jag ska defentivt testa och inte gå ut för hårt.
      Vindmaskin? Låter inte de väldigt mycket? Våra grannar retar sig med all säkerhet på vår trainer redan. Vart hittar man en sån föressten?

      Svara
    • admin

      januari 14, 2015 at 21:55

      Ja just det Sufferfest! Tack för påminnelsen Christer, hade glömt att det faktiskt bjuds på ett par i strava-appen. Nej det kan det inte vara även om det med all säkerhet blir smärtsamt, lura hjärnan lite 🙂

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: