Landsvägspremiär

Det är inte så ofta jag tar ut min racer men tänker varje vår att jag ska cykla mer utomhus. Inte bara använda cykeln som träningsredskap under vintern. För när jag väl kommer ut så tycker jag om det. Väldigt mycket. Förr om åren har vi tillbringat en vecka i slutet av april i Spanien. Kört landsväg tills vi inte orkat mer. Ännu längre tillbaka startade cykelsäsongen vid den här tiden. Då med fokus att samla inför Vätternrundan. Numer tar inte cykelsäsongen slut. Jag cyklar året runt men väntar mer på att stigarna ska tina upp i april än att få köra mil efter mil på vägen.

Nu är inte heller milen de viktiga för mig. Milen säger ingenting utan det handlar om tid. Bra investerad träningstid. I går stod 5 timmar på schemat. Varken mer eller mindre. Därför passade det extra bra att Sara Rönnberg samlade i hop ett gäng med syfte att cykla långt och länge i distansfart.

Jag var så pepp att jag hade lite svårt att sova. Det kan bli så när jag verkligen ser framemot en cykeltur. Kvällen innan hade jag tvättat racern, fått växlarna justerade och stoppat undan trainerhjulet. Smorde kedja på kvällen för att det skulle sätta sig. La fram kläderna, letade fram sportdryck och la cykeldatorn på laddning. Så där som jag när det ska tränas riktigt länge.

Jag har cyklat många av landsvägsrundorna häromkring men aldrig den som kördes i går. Genom Offersdalsbygden med sköna utförslöpor och lätta rullande backar. Genom fina byar i ett redan grönskande Jämtland. Med aha, wow och oj så vackert-känsla i kroppen. En snabb fika i Kaxås på en mack och koffeinpigga ben.

Det blev en sådan där landsvägspremiär som man drömmer lite om när det är vinter. När det går att cykla utan benvärmare även om det drog kallt när vägarna gick längs med sjöar. Men ändå. En tight klunga, många intressanta samtal, många skratt och riktigt starka ben. För i går fick jag ännu ett kvitto på att alla vinterns distanspass har gjort nytta. Jag var pigg och fräsch i 5 timmar och 14 mil. Så pigg att det fanns lite kraft över till ett par spurter sista biten hem. Så pigg att jag kunde ha fortsatt en stund till.

Nu ska jag hålla hårt i känslan av att vara på vägen mot en god form. Bestämma mig när det blir tävlingspremiär och träna lika klokt som jag gjort under vintern.

Omslagsbilden har Sara Rönnberg tagit. Jag är långt i från bekväm att fota cykelklunga på landsväg.

Skravade hop fem timmar med Olle och Sara på vägen hem!
3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Lena Indahl Jonsson

    april 29, 2019 at 20:03

    Offerdal är vackert! Jag känner ofta att det är vackert så det gör ont, blir faktiskt aldrig hemmablind. För några år sedan gjorde jag rundan över Alsen och Krokom, den är fin, men i mitt tycke tålamodskrävande. Det kan i och för sig bero på att jag inte hade något sällskap.

    Svara
    • Helena

      maj 1, 2019 at 21:34

      Det är nästan som att komma någon annanstans fast ändå Jämtland som man tänker sig! Jag har cyklat så lite där men åkt bil. Håller med dig, själv tror jag att det inte är lika lätt som det kändes i söndags. Vill du ha sällskap något i sommar så hör av dig! Jag cyklar gärna med dig 🙂

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: