• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Landsvägspremiär – när kroppen överraskar och Jämtland bjuder på vår

Landsvägspremiär – när kroppen överraskar och Jämtland bjuder på vår

Det är den 17 april och jag har gjort premiär på racern utomhus. Det trodde jag inte för en vecka sedan när det fortfarande var isiga gator och stora snövallar här i stan. Det har gått otroligt fort för snön att smälta den här våren. Vägarna är torra och isfria. Än är det mycket snö i skogen och längs med vägkanterna men det är på gång. På riktigt.

Jag har tänkt flera gånger i vinter när jag kört mina zwiftpass att jag längtar ut på vägarna igen. Att jag saknat den där känslan av att ligga i en fin klunga och höra ljudet av de andras hjul och växlingar. Saknat den där sköna känslan av kunna gå över ett krön och trycka på litegrann. Att få jaga i kapp om jag tappat lite. Att låta benen hamna i ett fint driv och inte tänka så mycket mer än på att trampa. Få lägga kilometer efter kilometer bakom sig och se vägen framför sig. Allt det där som en gång gjorde att jag hittade till cyklingen och började tycka om det så mycket. Det där som hände för 11 år sedan och blev en sådan stor del av mitt liv. Landsvägscyklingen som kan vara så underbar och som jag inte ägnat så mycket tid åt under senare år.

Jag hade den känslan i dag när vi rullade genom ett Jämtland som bjöd på vårvärme, i bibs, benvärmare och flossad cykeltröja. Med solglas och på torra vägar. En liten men stabil happyklunga på smala hjul.  Jag var visserligen lite stel i benen efter helgens turåkning och ovan att ligga på hjul och rotera i klungan. Jag var så fokuserad att jag fick kramp i händerna och ont i nacken men kom så småningom in i det. Jag tappade visserligen lite i uppförsbackarna men jag kunde sitta med utan att ta ut mig allt för mycket. Jag kunde hålla lite mer fart på mina ben och höjt sadeln ett par millimeter och kanske var det som var lösningen ändå, jag som råkade sänka lite i höstas. Men framförallt kände jag mig stark. För första gången på mycket länge.

Det blev en sån där fin premiär som gav mersmak och vårens första fem QOM:s  och tre pers på Strava och lite över 2 timmar in på kontot.  Det som inte hänt sedan urminnestider på landsvägscyklen. Det var ett kvitto på att min form kanske inte är så dålig som jag tror och att kroppen överraskar när man minst anar det.

Tänk ändå vad fint det är att kunna variera sin cykling. Att både kunna sprätta stig och cykla väg och uppskatta det lika mycket. 

(Omslagsbilden har Hasse tagit. Jag hade fullt upp att hålla min linje, inte panikbromsa utför, inte vingla för mycket och hålla min plats. Jag har till och med lyckats gömma mig för fotografen)

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.