Långa Lugnet 2017 – en racereport

 Tävling behöver inte alltid handla om att komma först till mål. Det kan även vara ett fint tillfälle att dra lärdomar av.  Hur kroppen reagerar i värme och efter sjukdom. Ett tillfälle att lära känna sin nya cykel och förstå att det här med dämparinställningar är viktigt. Även om min långloppsryggsäck är stor sedan den allra första tävlingen i Billingen så finns det utrymmen för nya erfarenheter. 

Långa Lugnet 2017 blev ett lopp när huvudet ville mer än kroppen, när jag åter kom till insikten att det finns vissa saker jag behöver träna mer på.  Som att köra mer distans och lägga in fler hårda pass. Stigsprätt i all ära även om de sker i intervallform och är snabba bygger ingen bra långloppsform. Men det är alltid skönt att ha det första loppet gjort även om det i mitt fall bara blev två av tre loopar. Två riktigt fina loopar, vi var tre stycken från vårt lilla team på plats och jag nådde målet med att ordna en fin cykelbränna. Vi kör en racereport. Ni som har hängt med ett tag vet att de blir av de lite längre slaget. Ni vet också att det finns en sammanfattning i slutet av inlägget och att det är helt ok att bara titta på bilderna!

Fuji Racing Team innan start! Foto: Cecilia Nordgren

Inför start

Jag var osäker ändå in på lördagskvällen om jag skulle starta eller inte. Vi rullade en runda med Marie på eftermiddagen. Det kändes skapligt bra i kroppen men jag blev hesare på kvällen. Bestämde mig att följa min plan att starta men kliva av om det inte kändes okej. Bara köra för att försöka ta mig i mål utan några ambitioner. Inte sätta någon press på mig själv över placeringar eller att prestera på topp. Det är roligt att cykla och Långa Lugnet bjuder på roliga stigar.Trots det var jag riktigt nervös på kvällen. Så där att det knöt sig i magen och jag funderade på en och två gånger varför jag anmält mig. Jag oroade mig för startbacken. Bara namnet Mördarbacken ingav respekt. Den som skidåkarna kämpar sig uppför.

Vi åkte till Falun i god tid på lördagsmorgonen för att hämta ut nummerlappar och ordna det sista med cyklarna. Vi skulle även möta upp Linda Tuvfesson för som skulle hjälpa till med langning. Det var tre nervösa cyklister i bilen och lika nervösa väl på plats. Jag försökte lugna mig själv med att det var fjärde gången som jag stod på start i Falun. Jag har lite rutin även om det sällan känns så timmen innan. Peppade mig själv om att jag just idag var stark. Lite av nervositeten lindrades när jag kunde fokusera på Cecilias startförberedelser. Se till att hon hade allt i ryggfickorna och att cykeln var i ordning.

Vi mötte upp Marie. Tog ett gruppfoto och peppade varandra. Vi skulle ha roligt i dag. Jag passade på att värma upp lite innan något som annars är svårt när det är gemensam start. Pratade en stund med Linda Meijer. Hon den starka D30-damen som jag kört mot förut. Hejade på folk och försökte ta in stämningen. Lugna fjärilarna och tänka att just i dag är jag stark. Igen och igen. Jag igonerarade startbacken. Ville inte provåka den. En gång upp skulle räcka. Jag är aldrig särskilt bra i backar  än mindre när de kommer precis när man klickat i pedalerna. Men jag vet att de allra flesta känner samma nervositet precis innan. Att jag inte är den enda som fasar för startbackar.

Jag hade en plan med årets startbacke. Gå till höger, ta ett tempo som inte skulle bränna allt krut på toppen och försöka ta Maries hjul. Hon är en bättre klättrare än vad jag är men vi är ändå så pass jämna att jag kan ta hennes hjul utan att tappa. För backen gav ett stort dilemma i år. Chansen att få ett grupp att gå med ar större om man lyckades få en bra start. Första loopen brukade ju innehålla en hel del grusväg.

Jag ställde mig vid min cykel tio minuter innan starten. Tog några djupa andetag och ville helst fly. Ta min cykel därifrån. Åka och köpa glass och heja fram min dotter i stället. Så kom de där minuterna före start. När speakern börjar räkna med. När hjärtat slår så hårt i bröstet att det nästan går att känna utanpå. När det inte längre finns någon återvändo och man vet att det väntar mjölksyra bara på ett par sekunder.

Foto: Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Mördarbacken och första loopen

Vi var en liten grupp damer som lämnade ett dammoln efter oss i starten. Jag fick en bra position in i backen och kunde gå på höger sida upp i  första stigningen. Så som jag hade planerat. Jag var riktigt nervös över att tappa driv i pedalerna och att mina växlar inte skulle räcka till. Det är lite ovant med singelklinga ännu. Men jag höll Maris hjul som jag tänkt. Fokuserade på hennes nav i bakhjulet och tänkte att smärtan uppför mördarbacken skulle vara värt ett hjul och någon att samarbeta med sedan. Efter 3-49 var vi uppe. Förvånad över att det inte varit jobbigare än vad det var. Tänkte att 2015-års asfaltsbacke hade varit sjutton gånger värre i tävlingstempo trots sin snällare lutning. Å andra sidan är jag starkare i backar utan asfalt.

På toppen började fältet dras ut och jag bet mig fast vid Marie och framför henne låg den riktigt starka multisportsjejen Sue och någonstans en annan D30 dam i Sporstonkläder. Jag såg på min pulsklocka att jag redan låg lite för högt. 170 slag i minuten och jag tänkte att värmen gjorde sitt och att pulsen brukar stabilisera sig efter ett tag.

Jag kunde hålla rulle på grusvägarna men min tanke att kunna gå upp hjälpa till med dragjobbet fungerade inte. Tempot var precis på gränsen till vad jag mäktade med. Men jag ville inte släppa. Det fick bära eller brista för ensam i motvinden ville jag inte bli. Inte med jagande tjejer bakom. Vi passerade flera damer ur olika tävlingsklasser och jag kände eufori. Över att kunna gå med utan att tappa, att kroppen faktiskt var med även om benen inte hade sprätt. Eufori att ligga så långt fram i damfältet.

In på de första stigarna låg jag tätt på hjul. Kände flyt och att all teknikträning förra året gett resultat. att det var ovanligt skumpigt även i helt öppet läge på dämparna tänker jag inte så mycket på då. Vi sladdade ut på grusvägarna igen och i avslutningen av ett stigparti lämnade jag lite för stort säkerhetsavstånd till Marie. Den största tabben under loppet för när vi väl nådde grusvägen hade jag ingen chans att hänga med i vår lilla grupp.

Ensam jakt på oändliga grusvägar. Foto Långa Lugnet.

Jag jagade vidare för att komma i kapp men lyckades inte. Jag hade dem inom synhåll vilket är så otroligt jobbigt mentalt. Jag tappade i uppförsbackarna men kunde ta in lite när vi körde stig. Tänkte flera gånger att allt kan hända och eftersom tempot var så galet högt måste någon till slut tröttna.

Efter första depån och den tuffa stigningen på stig körde jag fel. Jag hade borrat ned mig och när jag tittade upp stod jag på en vändplan med en lada. Stressad försökte jag se banmarkeringarna men kunde inte hitta några. Jag vände om och chansade på att jag skulle ta till höger. Efter vad som kändes som en evighet dök en orange pil upp. Jag tittade bakåt för att se om någon kommit i kapp. Innan depån hade jag skymtat ett par hjälmar och förstod att de som jagade kommit närmare.

Jag började känna av min rygg. Det smärtade och krampade och jag bestämde mig för att slänga min camelback vid langningen strax innan varvning. Jag valde också att slå av lite på tempot för att få ned pulsen en aning.  Jag försökte massera ryggslutet så fort jag kunde släppa styret men det hjälpte inte särskilt mycket. Kände hur jag tappade kraft och fart uppför och försökte kompensera det med att köra lite snabbare på platten.

När farten sjönk förstod jag att avståndet upp till Marie och den grupp hon åkte med ökade och de som jagade bakom kom allt närmare. Jag höll på att tappa den fjärdeplats jag låg på men jag kunde inte göra så mycket åt det. Mer än att försöka fortsätta framåt och inte ge upp. I dag är jag stark viskade jag åt mig själv. Inte hjälpte det något alls. Jag tappade åter lite fokus och samtidigt som jag nästan klöv ett plastband hörde jag Jessica ropa att jag var fel. Inte igen tänkte jag. Jag fick vända om och tittar återigen bakåt för att se om någon annan kommit i kapp. Det är svårt när man inte har någon framför att följa. Svårt när damfältet är litet.

Strax innan langningen och den handbyggda stigen passerade en dam ur D40. Jag sa något om att det var galet varmt medan jag knäppte upp min camelback. Snart skulle jag få ta av den. Det kanske skulle hjälpa. Det kändes som mitt sista hopp.

Foto: Jonatan Stark

Linda levereade perfekt langning och meddelade att jag låg bra till. Jag drack några klunkar innan jag rullade ned i den handbyggda stigen. Förväntansfull över att få åka doserade kurvor och få lite luft under hjulen. Jag hörde att jag hade ett par cyklister bakom mig och jag förstod att jag var ikappåkt.

Loop två och en lång väntan på att få bryta

Jag smet förbi en tjej som legat framför mig på den handbyggda stigen ”Gamla mormor” och var en hårsmån från att krocka med en tjej ur min egen klass som kom från sidan. Vi bad båda om ursäkt och jag lyckades hålla henne bakom mig en liten stund innan hon fick upp farten och gick om. Jag förstod att jag nu låg på femte plats men ändå långt upp i damfältet. Jag gjorde ett försök att ta hennes rygg in på de jobbiga motionsspåren men jag fick inte ut någon kraft i tramptagen. Smärtan hade inte lagt sig efter att jag slängdtmin camelback. Jag blev lika snabbt passerad av ännu en dam men ur en annan klass. Jag gjorde ett försök till att hänga på henne. Det kan i bland vara skönt att få något att fokusera på.  Jag lyckades gå med i ett par hundra meter innan hon försvann vid ett stigparti.

Jag studsade fram och tillbaka på stigen och saknade flyt och de första tankarna på att bryta kom. Jag kände att jag inte skulle orka tre hela loopar. Jag visste hur jobbig den sista är med alla sina backar även om de handbyggda stigarna på slutet väger upp allt slit.  Jag försökte sträcka lite på mig för att smärtan skulle släppa men inget hjälpte. Kände efter om jag verkligen ville kliva av. Om det skulle ge samma besvikna känsla på Nordenskiöldsloppet där pannbenet bad om att få åka vidare. Jag kände ingenting mer än lättnad.  Jag hade inget att köra för. Ingen pallplats eller längtan efter medalj. Jag var lite snorig och kände mig tung i bröstet. Tänkte att det inte skulle vara värt att pressa kroppen något mer.  Vid nästa funktionär skulle jag kliva av men det dök inte upp någon funktionär.

Jag fortsatte på stigarna som avlöste varandra. Bitvis i skapligt tempo och bitvis i styrfart. Backarna var svåra att ta sig uppför när bålen inte gick att aktivera och varje tramptag skar i kroppen. Jag fick upp lite fart på platten och vilade mig stående i utförslöporna. Så här sakta hade jag aldrig åkt på en tävling någon gång förut och jag bara väntade på att det ska rassla till bakom mig. Av andra damer och herreliten som startat en halvtimme efter oss.

Jag kämpade med en cykel som känns som en pingisboll. Det var stötigt och obekvämt och jag saknade min hardtail paradoxalt nog. Den som jag kan köra snabbt  på och vet hur den uppför sig. Tittade efter gula jackor och en chans att få kliva av. Passerade Jessica Clarén som stod vid sidan om med ett hjul i handen.

Jag hörde hur motorcyklisterna kom bakom mig. De som kör före herrtäten och jag blir stressad. Klev åt sidan och försökte le till killarna och göra ett försök att få upp fart. För att inte hinna av stigen innan jag blev passerad. När jag nådde en skogsbilväg passerade den förste killen och några minuter senare några till. Jag gjorde plats och kände mig som en söndagscyklist med min låga fart. Det kom små grupper som passerade och jag gjorde några tappra men lönlösa försök att hänga på. Bara för att få något annat att tänka på. Jag började bli frustrerad över att det inte dök upp funktionärer. Jag ville så gärna kliva av.

När jag nästan har varvat för andra gången och ska ut på tredje loopen kom det äntligen en vägövergång och jag stängde av klockan och rullade fram till en kille. Frågade hur jag skulle ta mig tillbaka till Lugnet. Jag fick anvisningar om att bara rulla längs med asfaltsvägen. Han försäkrade sig om att jag mådde bra och jag tittade en sista gång över axeln. Såg hur ett koppel damer passerar över vägen. Trots att jag knappt cyklat andra loppen utan mer vinglat mig fram hade jag lyckats hålla dem bakom mig. Jag kände mig nöjd över mina 40 km och skrattar lite åt målet med cykelbrännan. Det uppnåddes med råge. Jag kände mig nöjd på tävling och ville bara komma ned till målet för att kunna heja fram Cecilia.

Jag rullade upp till Linda som väntade på att få langa min sista flaska. Såg många cyklister som brutit. Förstod att många hade haft det jobbigt i värmen och många fått punktering. Vi pratade en liten stund och hon berättade att Hasse bröt redan efter första varvningen.  Jag byter några ord med Jessica Clarén som också klivit av strax innan andra varvningen. Hejade fram de som passerat och rullade sedan ned till målet. Träffade Linda Meijer som även hon klivit av. Vi pratade lite om värmen och att hon som jag åkt fel vid några tillfällen.

Hasse och jag parkerade oss i gräset vid målet. För att heja fram Marie Krysander, för att peppa de som bara hade två knixar kvar till mål. Jag försökte känna efter om jag var besviken eller inte. I stället känner jag att en nöjdhet över att kunnat vara med och kriga så långt fram i startfältet. Att jag faktiskt gjort det ganska bra utifrån de dåliga förberedelsena jag hade innan. Jag hade krigat i 3 mil innan kroppen gav upp. Krigat i det för i år stenhårda D30. Det var ett bra tecken på att det finns en form i kroppen och med mer träning skulle jag kunna göra riktigt bra i från mig. .

Jag tittade efter Cecilia och var rädd för att hon fått bryta i värmen eller av cykelhaveri. Jag ville så gärna få heja fram henne. Dagen innan hade hon sagt att det skulle kännas så konstigt att gå mot mål utan att bli påhejad. Nu skulle hon få bli det. Det passerade några damer ur hennes klass och jag spanade efter de svartvita fujikläderna. Så ser jag hur hon kommer mot mål. Såg hur förvirrad hon var när hon inte riktigt visste var hon skulle. Vi skrek så mycket vi kunde och hon fick ny energi. Spurtade upp för näst sista backen och höll fart ända in i mål. Jag sprang upp med krampande fötter för att ta emot henne. Möts av en helt slut tjej som bara fick fram att hon var för trött för att gråta.  Underbara unge tänkte jag. Underbara starka unge!

Vi skojade lite om att hon höll familjens flagga högt. Den enda som gick i mål och fullföljde. Vi åt sallad och såg på prisutdelningen och jag grattade Marie till en fin tredjeplats. Var så otroligt imponerad av henne och glad för att hon fick stå på pallen. Vi packade i hop oss sedan och åkte tillbaka till Rättvik. Jag mådde illa av värmen och ansträngningen och tänkte att det var sista gången jag körde Långa Lugnet. Jag vill inte höra ordet tävling. Vill bara cykla stig hemmavid.

Vi duschade och åkte sedan hem. Stannade i Mora för en hamburgare. Pratade sedan hela vägen till stugan. Om loppet och hur olika vi hade upplevt det. Cecilia med medaljen runt halsen och fnittret nära till hands. Jag kände en sån glädje över att få dela det med hela familjen. Även om vi var trötta och mätta på race så bestämde vi oss för att det trots allt inte var sista gången som vi tävlade alla tre.

Sammanfattningvis

Långa Lugnet är en krävande bana. 63 km är inte så långt i långloppssammanhang men banan innehåller många höjdmeter och stor andel stig. Även om banan i år var snustorr och lättkörd var värmen det som gjorde den ännu jobbigare än vad jag mindes från mina tidigare starter. Jag är inte van vid värmen än och även om jag var noga med att dricka mycket är det lätt att man går torr.

Det svåraste med långlopp och framförallt när det är första loppet för säsongen är att veta hur hårt man gå ut. Det är så lätt att dras med i ett högt tempo och sedan krokna. Den erfarenheten kommer med ju fler lopp man kör. Att man har många lopp i bagaget hjälper inte när kroppen ska testas för första gången på vårkanten. Är kroppen så som min i söndags inte riktigt pigg blir det ännu svårare att veta. Jag brukar kunna ligga högt i puls under längre tid. Kanske bidrog det höga tempot på loop 1 till att jag tappade mycket kraft in på den andra loopen. Men allra mest tror jag helt enkelt att smärtan i ryggen och det faktum att jag inte kunnat träna något under veckan och att kroppen inte riktigt var fullt frisk bidrog till att luften gick ut mig efter 3 mil. Jag var långt i från bra form och lite krasslig på start. Jag hade inte tränat något under veckan och än mindre fått ett hårt pass i kroppen. Jag lärde mig också att jag måste sluta med det dåliga beteendet att döma ut mig själv innan start. På ett långlopp kan allt hända. Dom allra flesta har tävlingsnerver och kan som jag gå tomma, vägga, inte klara tempot eller punktera.

Jag gjorde en stor tabbe som kostade mycket kraft. Att tappa precis när stigen tar slut. Jag har svårt att ligga precis på hjul i skogen. Jag vill gärna ha ett litet säkerhetsavstånd för att kunna se stigen framför mig. Det beror dels på att jag är lite rädd för att ramla om den framför gör det och dels för att jag kör utan glasögon och inte riktigt ser så skarpt som jag skulle med linser. (att jag inte ännu skaffat glasögon med slipande linser är en annan sak) Det är något jag ska jobba mer på till nästa gång. Att våga ligga lite närmare.

Men även om jag bröt och inte kunde göra mig själv rättvisa är jag ändå nöjd med mitt lopp. Nöjd över att jag återigen vann över nervositeten och kunde bevisa för mig själv att jag kan. Jag åkte mycket bättre än åren innan och det är det viktigaste. Att jämföra sig med sig själv och inte alla andra.

Så tack Falun och Långa Lugnet för den här gången. Tack för ett superfint arrangemang och bana. Tack för all smärta i benen i de oändligt många backarna och euforin på de fina stigarna. Och sist. Tack för att DU läste ända hit! 

8
Share

6 Kommentarer

  1. Vilken bra och ärlig RR och bra krigat av dej!
    Bra av dej att lyssna på kroppen och bryta!
    Inte ens nån km på den där banan lämnade någon oberörd.
    Kul att ses med.
    Hoppas vi ses snart igen.
    Ingrid recently posted…RR – mitt lyckliga Långa LugnetMy Profile

    • Tack Ingrid! Det känns i efterhand att det var ett bra beslut. I bland är man vuxen trots allt 😉
      Det var det och hoppas det blir fler gånger 🙂
      Bra kört av dig, du är stark!

  2. Mikael Löfgren

    Underbar läsning och bra kämpat av dig!
    Hoppas verkligen att det inte var sista gången utan att vi får se dig här även 2018 🙂
    Mikael Löfgren, Tävlingsledare Långa lugnet.

    • Tack Mikael. Med några dagars eftertanke och lite cykling här hemma lutar det åt att det blir fler gånger! Ni har verkligen en bana som är riktigt fin och det är lite som att cykla här hemma i östersund.

  3. Du är grym, dina race rapporter likaså, jag som sitter här med tävlingsabstinens och tjockmage lever mig in i varenda ord och det känns ju nästan som att vara med på riktigt. Klokt ändå att inte fortsätta kriga och vad fint att Cissi blev lite påhejad när hon gick i mål. Imponerad av hela familjen, ni är allt rackarns coola ni!
    Elna – cykellycka, mjölksyra & äventyr recently posted…Läsarfråga: Hur funkar starten i ett MTB-lopp?My Profile

    • Tack Elna 🙂 Jag var nog klok då sedan var den värmen inte att leka med. Cissi var stenhård, det finns lite av mammas pannben i henne tror jag 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge