Lida Loop 2015 – racereport

Lida loop, min tredje start i det loppet. En målgång och ett DNF i protokollet. Loppet som jag helt otippat tog min första pallplats i och året efter hade kanonben och fick ge upp när sadeln gick sönder. Det kändes som det var dags att ta lite revansch (igen) och se om formen från Falun var ett engångsföreteelse. Det blev ett stenhårt race med sura ben och en sadel som åkte ned en decimeter och gjorde mtb:n till en dirtbike. Det mitt livs största stresspåslag någonsin när Jenny Bernström jagade tätt bakom från start till mål. Det blev också ett kvitto på att jag tagit ett par steg framåt mentalt när jag lyckades hålla i hop och spurta i från på slutet utan att ge upp. Vi kör väl en racereport? Lång som ni vet och sammanfattning på slutet. Orkar ni inte läsa får ni hoppa över helt enkelt!

Lappad och klar. Min fina snabba cykel.

Lappad och klar. Min fina snabba cykel.

Efter en natt av kass sömn när våra stuggrannar levt om långt in på småtimmarna var jag inte särskilt pepp på tävling. Jag vaknade med huvudvärk, täppt näsa och en skakig känsla i kroppen. Var lite osäker om det var min pollenallergi som spelade ett spratt eller om jag faktiskt var sjuk. Hade känt mig lite hängig efter onsdagens tempolopp, snorat och varit trött på jobbet. Vilket jag visserligen är varje dag på grund av inomhusmiljön. Funderade vid frukosten om jag skulle stå över. Att riskera hälsan och ännu en tävlingssommar kändes inte värt för 65 km race. Bestämde mig för att göra i ordning allt och bestämma mig på start. Om jag kände mig bra skulle jag åka och kliva av om det inte kändes okej under loppet.

Vi kom till startområdet en halvtimme innan fållorna öppnade. Den utlovade värmen uteblev och jag frös som en hund. Lämnade i från oss överdragskläder och lämnade in cykeln i startfållan. Denna gång tillsammans med alla herrar. Kände där att det trots allt hade varit skönt att gå starta bara vi damer. Var nervös över starten och den trängseln som blir. Förra året kraschade ju elittjejen Sandra Salinger riktigt illa.

Pratade lite med Karin Hedlund i toakön och det tog bort lite av nervositeten. Peppen började infinna sig men jag hade inga förväntningar att det skulle gå lika bra som förra helgen. Det skulle bli en jobbig resa. Startfältet i min klass var handla stort i D30-mått, 10 tjejer och en hel del nya namn. Jag siktade in mig på att inte komma sist.

När starten gick hängde jag med rätt bra och la mig bakom Karin. Hade fritt framför och tänkte att jag nog skulle kunna cykla hela startbacken upp. Tji fick jag när en kille ramlade framför mig. Jag sprang med maxpuls och kunde snabbt hoppa upp på cykeln på toppen och följa efter Karin. Vi passerade några damer ur min klass och efter en liten stund kom Anna Frohm upp bakom och la sig mellan mig och Karin. Bra tänkte jag. Hålla rullen så länge som det går. Benen hade redan nu sagt i från. Pulsen skyhög och andningen som en lungsjuk ansjovis. Jippi liksom.

Jag visste att Martina Hylén hade varit före mig i starten och henne hade jag inte åkt om. Försökte få ett hum om var jag befann mig. 4-5? Kom i kapp Jenny Berström och började bli lite orolig att jag låg långt bak. Visste att Karin alltid kör fort och hänga på henne skulle vara ett bra drag. Fick hjärnsläpp och gick förbi henne utför. Efter en stund försvann hon med Anna på rullen. Jenny någonstans bakom och där började jakten och stressen som höll i sig till mål.

Jag hade inte så mycket tryck på grusvägarna. Fick helt enkelt se till att jag höll ett bra tempo på stig i stället. Försökte att hänga på cyklister som passerade men hade svårt att få benen att tugga som de brukar. Huvudet ville mer än kroppen.

Första loopen är tekniskt enkel med stenhällar på slutet. På stigen hade jag flyt och åkte inte lika kantigt och kasst som i Falun. Smet förbi långa rader av herrar som stod mer still än cyklade. Kände att jag kunde hålla Jenny bakom mig på stig men anade att hon skulle ta in på vägen igen. Hon är grymt stark.

Vid stenhällarna innan varning fick jag lite problem. Hade pumpat däcken lite för hårt och studsade omkring. Flytet var borta och jag blev frustrerad. Ingen bra kombination. Cyklister framför som ramlade och jag tänkte igen att damstart var bra. Lättare att hitta sin linje. Jag har en tendens att följa dem framför oavsett hur galet de åker.

Tog mig till varning och blev ikappkörd av Hasse som berättade att han åtminstone åkt om fem damer. Jenny såg krokig ut sa han. Jag försökte ta hans rulle när vi kom ut på grusvägen igen. Hade skymtat Jenny och helt plötsligt var hon i kapp och om. Då tände jag till. Hon ska inte hänga av mig. La mig bakom en liten stund och när hon började leta i sina fickor passade jag på att gå om och trycka till. Vågade inte titta bakåt och körde så hårt jag kunde. Skapa lucka tänkte innan nästa stigparti tänkte jag. Loop två är teknisk med alla sina stenhällar.

Det började kännas konstigt på cykeln. Kändes som jag satt illa. Tittade ned på sadelstolpen och såg att den hade glidit ned en bit. Jag har en tejp som inte syntes så mycket av längre. Hade justerar höjden dagen innan och slarvat när jag drog åt den. Amatörmässigt tänkte jag ilsket. Funderade om jag skulle stanna och höja sadeln men vågade inte. Visste inte hur långt bak Jenny var. Bestämde mig för att strunta i det.

Det blev inte så bra. Jag satt vedervärdigt och det lilla tryck jag hade i benen blev ju inte bättre när jag helt plötsligt cyklade dirtbike. Hasade bak så långt det gick på sadeln och skämdes lite när cyklister passerade. Vad tänker de? Den tjejen behöver nog en bikefit, shit vad lågt hon sitter osv. Jag mumlade lite tyst att sadeln glidit ned till några herrar och Mia en tjej i D40 som jag åkte en bit med.

image

Jag och stenhällarna på Loop 2. Jag gillar dem inte så mycket. Foto Hans Schönning

Fortsatte att halka omkring på slingorna med stenhällar och körde bra på vanlig stig. Ramlade och badade i lera och fick springa i backar när det stockade sig framför mig. Kroppen började bli trött. Benen sved av mjölksyra och jag hade huvudvärk. Stressen var enorm. Att bli jagad är värre än att jaga. Tankarna på att bryta började komma. Jag hade en aning om att jag låg runt 3-4 plats och det kändes inte så bra. Mest för att jag var stressad och benen tunga. Jag visste inte om jag skulle palla att bli omåkt på slutet. Var helt säker på att Martina ledde tätt av Anna. Kanske var jag tredje dam. Tankarna snurrade och så bestämde jag mig för att kämpa vidare om en pallplats. Det gav lite ny energi och jag åkte som som en furie sista biten in mot varvningen. Så pass att jag faktiskt knep en QOM i punptracksslingan. Dessutom hade jag dundrat nedför den omtalade stenbacken utan att reflektera över den.  

Vid tredje varningen såg jag Jenny tätt bakom mig. Ett varv kvar, lättare stigar och mindre backar. Mycket grusväg. Med en sadel i rätt höjd och ett par bättre ben skulle det passat mig fint. Men jag gav mig inte. Det handlade om pallen och jag skulle inte vika ned mig. Inte en tum. Borde hon inte bli trött tänkte jag flera gånger och började titta bakåt. Det ska jag inte göra. Det gör mig ännu mer stressad och nervös. Visste att jag var lite starkare på stig uppför och planerade att försöka rycka i sista klättringen upp i slalombacken. Men dit var det långt.

Någonstans efter ett par lerbad. Notera min galet låga sadel.

Någonstans efter ett par lerbad. Notera min galet låga sadel. Foto: Daniel Söderholm

Jag tappade D40-damen och killen som dragit en bit. Hamnade själv i motvinden och tittade bakåt igen. En kille med Västeråskläder hade passerat Jenny och var snart i kapp mig. Ta rullen tänkte jag och hängde på så gott jag kunde. Inte för att jag fick vila direkt men en rygg är en rygg.

1 km från mål kommer Jenny som en skott bakifrån. Jag hade fått tugga i motvinden själv med min festliga sittställning. Hon berättade efter mål att hon fått hjälp att gå i kapp mig. Jag var smart och la mig bakom en stund. Visste att vi skulle in på en liten stig och jag tryckte till i den lilla backe som kom innan och la mig framför henne. Trängde mig förbi killen från Västerås och fick ett litet övetag. Om hon inte lyckades gå om innan backen kunde det gå vägen. I stressen ramlar jag och häver ur mig en rad svordomar. Hade sådan tur att jag blockerade för dem bakåt och kunde hoppa upp på cykeln utan att Jenny kom om. Tog några djupa andetag när 500 meyersskykten kom. Nu gäller det. Trampa som du aldrig gjort innan viskade jag till mig själv och borrade ned mig. Här är jag stark och tänkte nyttja det. Tittade inte bakåt men visste att jag var först upp på krönet. Tryckte till och fick med mig fart utför. Struntade i bromsarna och litade på att det skulle gå. Tog kurvan innan målrakan fint och kunde hålla henne bakom mig. Andra dam hördes av speakern och förvåningen stor. Jag var helt säker på att jag fightats om en tredje plats. Hade jag vetat att jag varit tvåa hade jag nog gett upp tidigare.

Tackade en trött men lycklig Jenny för en rolig kamp. Det blev race på riktigt. Sånt är kul även om det är en rena terrorn psykiskt.

Efter prisutdelningen åt vi lite innan vi tvättade av våra cyklar. Fixade sadeln som hade glidit ner en decimeter och kände mig nöjd med loppet. Jag bevisade för mig själv att jag kunde hålla i hop under press och att andraplatsen från Falun inte var en tillfällighet. Jag tänkte lite om. Om jag känt mig piggare och kunnat åka som jag brukar på väg var hade det slutat då? Men om är bara om. Jag är bättre än någonsin tidigare framförallt mentalt. Och det sitter så mycket i huvudet.

Lite festligt var mitt pris. Jag tänkte flera gånger under loppet att jag nog aldrig mer skulle köra Lida Loop. Nog för att loppet är fint men jag var rätt less vissa stunder. Tre gånger räcker gott tänkte jag. Nästa år ska jag köra Siljan runt. Punkt. Vad vinner jag? Jo en fristart till nästa år. Så kan det gå!

En nöjd men trött Hasse och ett stycke skitig cykel.

En nöjd men trött Hasse och ett stycke skitig cykel.

Sammanfattningsvis

Jag fick en ganska bra start denna gång. Om jag inte minns helt fel lyckades jag få bra starter de två andra åren jag kört också. Startbacken är kort men intensiv och följs sedan av snabba motionsspår. Där är det lite otäckt tycker jag. Smalt och cyklister överallt. Jag var rädd att krascha och försökte att hålla min linje och bara hoppas att ingen skulle vingla till.

Precis som åren innan tjocknar det på ganska mycket vid det första stigpartiet. Är man smart försöker man smita förbi vilket jag gjorde och skapade lite avstånd till dem där bakom. Stigarna på loop 1 är snabba och fina och inte så tekniska. Stenhällarna kommer på slutet och de är lite knepigare. I år var det inte så blött som tur var.

Loop två innehåller mycket stig och är den loop som är mest teknisk. Rötter, stenar och hällar. Jag studsade mest omkring som det kändes. Sista biten på loop 2 är roligast med den långa biten pumptrack där det går att åka riktigt fort. Loop 3 är enklast och kortast. Det är inte så mycket backar men de som finns suger musten ur redan trötta ben. Det blåste rejält i söndags och det gjorde det jobbigt på asfalts och grusvägarna.

Jag lyckades ändå åka bra på stig och framförallt vågade jag så mycket mer utför denna gång. Den ökända stenbacken registerade jag inte ens utan dundrade ned. Jag lyckades också hålla i hop hela vägen och kunde bjuda Jenny på en spurtstrid och gå ur den som segrare. Det kändes bra.

Lida Loop är ett trevligt lopp. Framförallt är det en stor folkfest med mycket publik. Att man varvar likt Långa Lugnet tävlingscentrumet två gånger är trevligt. Lida är bra markerat också. Ingen risk att åka fel.

Erfarenheter jag fick med mig!
Cykeln
-Första gången på Lida som jag körde 29:a och det funkade bra. Hade jag dragit åt sadeln hade det varit en mer bekväm resa.
Vätska– Lida erbjuder lagning från Enervit. För den hundrig det kostade mig fick jag en ny flaska vid varje langning. Utomordentligt bra. Den här servicen borde fler lopp ta efter.
Energi- Jag var lite hänging på morgonen och åt inte så mycket till frukost. Åt heller inget innan start. Hade med mig tre gel och en energikaka. Upprepade samma procedur som i Falun och tog den första gelen efter 40 minuter och den andra efter en timme. Den tredje trodde jag att jag tappat och fick tugga lite energibar sista timmen. Gick på lite energi helt enkelt.
Vikten av taktik– Jag fick en bra start och bestämde mig för att försöka nyttja rullen på folk denna gång. Jag försökte att åka smart och lyckades med min taktik att rycka i sista backen när Jenny var i hasorna. Jag höll mig kall trots att jag var ett villebråd hela loppet.
Pannbenet- Uppenbarligen rätt starkt denna gång.
Däcksval– Racing Ralph fungerade bra. Banan var inte så lerig som jag hade trott men jag slirade runt en hel del. Troligen berodde det mest på att jag pumpat däcken för hårt.
Mentala biten Ännu ett stort steg framåt och då kommer resultaten.

Det var mitt andra hela Lida Loop. 2013 fick jag bryta. 2014 avstod jag. Jag var lite över en kvart snabbare än 2012 när jag var rookie. Nu slutade tiden på 3.16.55. 6 minuter och 9 sekunder efter vinnaren Anna Frohm. Efter första varvningen var jag bara 1.30 ca efter henne och tappade mycket på andra och tredje loopen. Det är med andra ord inte så långt upp och i långlopp kan allt hända. Nästa gång kanske?

Nu väntar tävlingsvila fram till midsommar då Orsabajken väntar. Sedan kommer Mörksuggan och troligen det sista loppet i långloppscupen. Kroppen är trött men jag är supernöjd. Det går åt rätt håll och det är inte nu jag ska vara i toppform. Därför är det faktiskt skönt att känna att jag faktiskt har mer att ge!

Och du tog dig ända hit? Starkt! Tack för att du läser. Det gör min glad. Känns som jag svamlar men å andra sidan är du ju van med det vid det här laget!

Vill du se fler bilder från Lida finns det många fina bilder hos Daniel Söderholm här. 

Göran Johansson har lagt ut en hel del bilder på sin blogg som du hittar här

Fotograf Hans Schönning fotade för HappyMTB och de bilderna finns här

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

12 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: