I veckans poddinspelning pratade jag och Elna om hur fint det är att landa i något. Finna ro och bli trygg i sig själv. Om vad vi gjorde innan cyklingen och vad den faktiskt betytt för oss båda på olika sätt. Om var vi tror att vi befinner oss om några år.  Ett personligt avsnitt som fick mig att formulera en del tankar som jag inte lyft i det offentliga forum som min blogg är. Tankarna fortsatte efter att vi stängt av våra mikrofoner och lagt på via skype. Tankar om tacksamhet för att jag faktiskt befinner mig där jag vill vara just nu.

I går under en lunch med min kloka dotter pratade vi mycket om livet. Om hur fort tiden går och hur kort ett liv egentligen är i det stora. Svåra men viktiga frågor som väcker tankar. För när vi inte längre kan göra allt det där vi ville göra, ångrar vi oss då? När vi inte tog tillvara på våra drömmar. Eller stressas vi av att hela tiden vilja göra så mycket som möjligt utan att landa i en vardag som faktiskt inte alls är så dum ändå? Att vi tappar bort oss själva och det vi faktiskt har i jakten på något annat?

Jag har en stor rastlöshet i mig. Alltid på väg framåt och med en känsla att livet i bland springer förbi mig. Trots att jag vill och kan tar jag inte alla chanser som kommer och tänker i bland att jag kanske fastnar för mycket i det som känns bekvämt och tryggt. Men det just precis när jag är här i stunden som jag mår allra bäst. Livet är här och nu. Hur det är längre fram vet jag inte i dag. Jag kanske byter jobb, flyttar eller stannar kvar här. Det får framtiden utvisa för jag trivs just nu som det är. Det kanske inte lindrar all rastlöshet men det är gott nog.

Jag har ett jobb, en vardag som jag tycker om och en rik fritid. En fritid som jag formar till det bästa. Jag tar tillvara tiden mellan jobb och sömn och arbetar för att leva. Lever inte för att arbeta. Jag har en frisk familj, en dotter som jag sett växa upp och blivit en stark och klok människa. Hon som får mig att skratta så där ohejdat att tårarna rinner i bland. Jag har en sambo som är stabil och trygg. Vi delar våra intressen och vi har fina vänner.

Jag får i bland frågan hur jag hinner göra så mycket. Hur jag hinner och orkar träna nästan varje dag. Om vad jag väljer bort för att få tiden att räcka till. Det är så enkelt att jag inte väljer bort något. Jag väljer bara att göra andra saker än att fastna i en soffa på eftermiddagen. Jag gör saker som ger mig energi trots att jag kan vara oerhört trött efter jobbet eller ta mig igenom saker som gör mig ledsen och nere. Det behövs inte så mycket för mig. Det kan vara en stund i ensamheten på fjället eller som på bilden ovan. En kväll med en fin vän på en sjö. Två timmar till solen gick ned. Två timmar av det som jag tycker allra mest om. En helt vanlig onsdag. Sådana små saker som ger så mycket för mig.

Vid lunchen i går enades jag och dottern om vi har ett liv. Ett liv som ska levas. Här och nu. Så jag gör det. Lever mitt liv. 

6

4 Comments

  1. Helena april 13, 2018 at 09:32

    Så himla rätt, det där med att prioritera. Klart man hinner rätt mycket, om man prioriterar utifrån det. Jag själv prioriterar inte att sitta framför TV eller dator stor del av min fritid. Det gör många andra och då blir det mindre tid till äventyr och träning.
    Helena recently posted…Grusväg med dubbfritt igenMy Profile

    Reply
  2. M april 13, 2018 at 19:17

    Jamen visst är det skönt att komma till en fas i livet då man accepterar den man är, den man blivit, och kan tillåta sig att tycka om sin vardag? Sen kan säkert nåt bli mer/mindre/bättre/rikare/… men att i grunden tillåta sig att vara nöjd. Gött!

    Reply
  3. Rebecca april 17, 2018 at 07:17

    Så bra skrivet <3

    Reply

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge