Lofssjön runt -friskt vågat

Lappad och klar

Kanske den sämsta dagen att blogga när alla kör race lite här och var och inte har det minsta intresse att läsa en rapport om ett litet lopp i Härjedalen.

Men jag har tävlat lite i går. 52 km stentufft lopp. Egentligen inte så mycket mountainbike utan ett gruvägsrally i 41 km med lite inslag av asfalt, stig och smal grusgång  för att sedan avslutas med 3 km klättring, 2 på asfalt och 1 km på stökig fjällstig. Väl upp väntar bikeparkens gröna fjälled ned och sugande skidspår innan mål i byn. I fjol tog jag hem segern med ganska stor marginal till tvåan och pustade banrekordet för damer med 2 minuter. Jag ville gärna försvara den titeln men kände mig inte riktigt pigg i fredags. Det där vanliga svidet i halsen på jobbet och jag var mer än frusterad.  Jag vågade inte köra något väckningpass på kvällen utan rullade lite bara för att känna på dämparen som Kim på Egons servat.

I går morse jag var trött och omotiverad.  Att väderleksrapporten lovade regn och friska 11 grader varmt gjorde ju inga underverk för humöret. Visserligen varmare än vanligt här denna sommar. När vi kom till Lofsdalen möttes vi av blå himmel. Kunde ju bli trevligt ändå tänkte jag.

Vi hämtade upp nummerlappar och jag såg Maria Nilsson från Karlsskoga cyklisterna. Hon körde jag lite efter på Lida Loop. Grymt snabb tjej som kör i D40 på lopp. Det skulle bli stentufft och jag fick lite släng av tävlingsångest och ville helst inte starta. Men samtidigt går det ju inte dra sig ur bara för att man blir lite nervös. Jag kör så bra som jag bara kan och ser hur långt det räcker tänke jag och värmde upp med Hasse. Helst av allt hade jag velat köra fortare än förra året men trodde inte det skulle vara möjligt.

I starten hängde jag med så pass bra att jag låg som sjätte cyklist ut genom Lofsdalen. 4 killar från Sveg och en från Knivsta framför mig. 4 av dem gick runt och drog och jag satt där jag satt. Det gick inte så fort som förra året och jag bestämde mig för att hänga med så långt det gick.

När täten inklusive mig svängde på grusvägen som går runt sjön höjdes tempot en aning och jag hängde i. Visste att det snart skulle vissla till och jag riskerade att bli avhängd med besked. Förstod att de andra damerna var någonstans bakom mig. Förvånande nog kunde jag hänga med i fartökningar och var uppe och drog. En rätt bisarr men samtidigt en häftig känsla att ha en tom grusväg framför sig och hela startfältet bakom. Hej och hå här kommer jag och förstör herrarnas tävling. När jag sedan gick tillbaka och in i ledet igen höjdes farten och strax innan första vätskedepån gick 3 killar i från och strax därefter kom Hasse som ett skott på vänster sida. Jag lyckades på något vis att inte sjabbla bort mig och kunde ansluta till den grupp som bildades sedan. Vi var runt 6-7 personer som jagade de framför längs grusvägen tillbaka mot Lofsdalen. Två killar i täten, Hasse och en kille till och så vi. Bakom alldeles tomt.  Det blev åka av på riktigt.

Mer spännande än så blev det inte. Bortsett från ett skyfall utan dess like när vi närmade oss asfalten och backen upp mot Hovvärken. Jag körde inte på rött och kände mig stark. Helt annan känsla än innan loppet. Det gick ruskigt fort på gångstigen längs med sjön och det lilla skogspartiet på bilden nedan.

Här tillsamnans med Håkan Tullners, loppets trea. foto Håkan Degselius

Frågade någon såg någon annan tjej bakom oss och fick ett nej. Jag var ensam. Nu väntade bara den långa backen upp och lite rolig stig och fin utförsåkning.

I backen var det inga krutben som tidigare i veckan. Det var bara att ha tålamod och trampa. Hitta en fin rytm och inte ge upp. Uppe på fjället var det lite klurigare. Alllt regn hade gjort stenar och rötter såphala och jag fick hoppa av en gång när jag inte riktigt hittade rätt linje. Däremot var downhillbanan en fröjd. Trots regn var den fast och fin och ruskigt rolig. Jag fick hejda mig lite och avstå de där alternativa hoppen. Lite dumt att chansa på tävling. Det kändes mycket bättre än förra året. Nu visste jag precis hur jag skulle ta kurvorna. Kom nästan i kapp Hasse och en kille från Sveg. Nere på skidspåren var jag bara sekunder bakom dem tills jag fastande i blött gräs.

Väl ute på målrakan var jag så Pro att jag fixade till tröjan innan målgången och kostade på mig en målgest för en gång skull. Benen levererade och jag hade varit riktigt stark och kunnat hänga på de snabbare killarna. Friskt vågat helt enkelt.

Jag har inte skärp på mig. Jag misslyckades i mitt försök att fixa till tröjan. Men glad var jag! Foto Håkan Degselius

Jag rullade över mållinjen på tiden 2,02,55, ca 20 sekunder efter Hasse och en putsning av fjolårets tid med 4 min och 21 sekunder. Otippat. Jag hade 9.38 ned till Maria som kom in som andra dam.

Vi hade två timmar mellan mål och prisutdelning och inte så mycket i matväg med oss. Det fick bli en improviserad afterbike från Ica. Resturangen i byn hade stängt. Men det funkade.

image

Den ostkakan var god den! Mellis till veckan helt klart.

Lagom till prisutdelningen började det regna igen följt av rejäl åska. Det blev en snabb sväng upp på prispallen. Tur att Ingrid hade ett paraply på dampallen.
Efter prisutdelningen lottades priser ut och precis som vid Vemdalen bike challenge var prisbordet rejält. Fina priser för liten anmälningssumma. Loppet var precis som förra året väl arrangerat. Tydligt uppmärkt och funktionärer på rätta ställerna. Det roliga är den stora barnklassen. Sånt gör mig glad. Alla små som tar i för kung och fosterland. En del på springcyklar.
Lofssjön runt är helt enkelt ett roligt lopp som jag kommer att köra även nästa år!

image

Lite regn gör inget. Maria sa att det inte är varje dag man får upp på pallen så den kunde vi inte missa.

Väl hemma i stugan igen var både jag och Hasse utslagna. Vi orkade inget mer än att sitta i soffan, äta nötter och ta ett glas vin. Vid tio över nio gav jag upp och gick och la mig. Tänk att 5 mil kan slita så mycket. Förra helgens Grenseritt gjorde nog sitt i mina ben. Det börjar kännas att det har varit mycket tävlingar i sommar. Men jag är nöjd. Det var en bra genomkörare inför helgens Cykelvasa och ett bra formbesked vad gäller grusvägsåkande. Det som varit min lilla akilleshäl i sommar. Nu finns farten och modet att hänga på.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och rulla lite fjäll. Det är uppehåll och jag ska leta mig över Fallmoran, vidare till Jaktstugan och upp till Varggranstjärnen. Hasse ska fiska så jag åker med honon hem. Ha en fin söndag vänner!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: