Loggade det sämsta passet i går

Tänkte häromdagen att jag har riktigt fint flyt i träningen just nu. Gör passen som jag tänkt. Ofta med en stark känsla i kroppen och motivationen är riktigt hög. Den som sviktat lite under hösten. Jag känner mig nöjd när jag för över passen till träningsdagboken. Känner att de ger mycket och jag kommer att bli stark till våren. Senast i söndags åkte jag runt med en skön känsla i kroppen i skidspåret. Inte alls den där vanliga hjälp jag tror jag dör-känslan som brukar infinna sig på det allra första skidpasset. När kroppen inte riktigt förstått att den ska åka skidor och inte cykla. I stället kände jag mig stark, bra tekniskt och höll pulsen låg. I går morse vaknade jag med en längtan efter gymmet. Det händer väldigt sällan. Längtade efter det där passet för uthålligheten. Med många repitioner och bra övningar som jag klarar tekniskt. 

Men i bland vänder det snabbt. Det blev lite senare hemfärd till stan när det kommit stora mängder snö. Jag förstod att styrkepasset återigen skulle ligga lite för nära cykelpasset och benen skulle få bekänna färg. Men jag kom i alla fall i väg till gymmet. Den här gången till Sportsgym Campus som gamla Fristilen heter nu. Gymmet som under många år var mitt andra hem. Där det är lite lugnare miljö. Det var lite som att komma hem. 

Jag värmde upp. Gjorde benböj med skivstång, något som jag inte riktigt hanterar när vikterna blir tunga. I dag var de inte det men det var tungt och sirapsliknande. Jag betade av övningarna med en kass känsla i kroppen. Mjölksyra och kramp i vaderna. Magen var hungrig eftersom jag missade att äta en ordentlig lunch. 90 minuter senare pulsade jag hem på oplogade gångvägar och funderade hur i hela världen jag skulle klara ett trainerpass med fokus på hög kadens. 

Det blev ännu mer stressigt att komma upp på trainern när jag kom hem. Vi skulle få besök lite senare på kvällen och jag ville träna innan det för att inte störa grannarna efteråt. Jag var sur, irriterad och riktigt omotiverad. Där skulle jag helt enkelt skippat passet. För jag vet så väl att under de förutsättningarna finns det inget pannben som hjälper till när minuterna sakta tickar ned. Det spelar ingen roll hur roligt det än är att köra Zwift och jag skulle helt enkelt inte orka de watt jag annars drar runt. 

Med det mindsetet blev inte passet särskilt bra. Jag hade dömt ut det redan på förhand och kroppen ville inte cykla. Inte tungt och inte med hög kadens. Men ändå slet jag mig igenom det. Första blocket på tio minuter kändes som en evighet. Jag fick sänka watten de sista 3 minuterna. Vilade i 3 minuter och bytte till musik som brukar peppa mig. Efter 2 minuter sänkte jag watten ytterligare och försökte att hålla kadensen uppe. Efter 7 minuter började Zwift lagga och tappa effekten. Min gubbe stod still en stund och jag var nära att kasta ut datorn. Kämpade de sista minuterna och hade helst velat täcka över skärmen för att inte se mina watt. 

Varvade ned och klappade mig på axeln. För att jag trots allt genomförde det och inte gav upp alla gånger hjärnan sa det. Efter en stund tröstade jag mig med att skitpass har jag emellanåt. Jag glömmer bara bort dem. De behövs för att de bra passen ska kännas ännu bättre. För det vänder. Det gör det alltid. Det vore konstigt att alltid ha flow. 

I dag är en ny dag och jag flyttar ut cykelpasset utomhus. Det är lite roligare. Om inte annat är det fint att cykla i ett julkort. För ute är det vitt. Det har kommit så otroligt mycket snö och vi har redan stora snövallar. 

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: