Den sista Mörksuggejakten – en racereport

Jag vände en enrom skuta av dåligt självförtroende, press och negativa tankar i söndags. Vände skutan i den långa klättringen upp till Vidablick. I den fjärde starten av Mörksuggejakten åkte jag med ett lugn i kroppen som det var längesedan jag känt på tävling. Med så pass mycket lugn att jag var på vippen att be en av mina konkurrenter att gå förbi mig ett par kilometer i mål. Bara för att jag tyckte att hon cyklat så grymt bra trots att hon varit trött. Det blev också en tävling där jag insåg att jag vuxit som stigcyklist och nästa helt tappat grusvägsåkandet och jag har aldrig varit så nöjd med en femteplats i D30 och en trettondeplats totalt av alla damer. Hänger ni med på en racereport? Troligen den sista från Långloppscupens tävlingar? Det kommer en sammanfattning på slutet om du inte orkar läsa allt.

En av två bilder jag lyckades ta inför ett blogginlägg om en tävling.

Som ni vet ni som läser bloggen anmälde jag mig sent till tävlingen och luftade mycket av mina hjärnspöken iför tävlingen häromdagen. Jag fick en kommentar i ett privat meddelande  på bloggens facebooksida som gick rakt in i hjärtat. Kloka ord som jag tog med mig inför söndagen. Jag bestämde mig för att göra mitt eget race och roligt

På tävlingsmorgonen kände jag mig ganska utvilad trots dålig sömn. På fredagen i bilen ned till Rättvik hade jag glatt sagt att det var första gången som jag inte kunde mig sjuk inför en tävling. Ovanligt för att vara mig. Men jag vaknade med snorig näsa på lördagen men kroppen kändes pigg när vi rullade ur benen. På tävlingsmorgonen var jag lika snuvig som dagen innan men inte med några andra sjukdomssympton. Jag anade att det kunde vara höga pollenhalter av gräs. Vågade inte ta någon allergitablett eftersom de gör mig slö och trött.

Vi åt frukost i lugn och ro. Jag fyllde en vätskeblåsa med sportdryck och stoppade ned den i min löparväst. Vi hade ingen lagning i år och jag tänkte att det fick bära eller brista med löparyggan. Den har fungerat bra när jag åkt skidor och sprungit men sämre på ett pass hemma när jag nålade mumintroll i Torvalla. Då enbart fylld med plastkort och en ask med häftstift. I förebyggande syfte hade jag smort in ryggen med votlarengel och stoppade ned en Ipren utifall att.

Jag sa hejdå och lycka till åt en trött Cecilia som inte skulle starta förens vid kvart i tolv och vi rullade sedan till starten strax innan fållorna öppnade. Jag kände mig inte så peppad men tänkte att jag bara genomför och försöker ha roligt.

Jag la in cykeln i startled 2. Den fållan vi damer som inte startar i elitklassen får stå. Lite för långt fram tycker jag. Vanligtvis står vi fålla tre bortsett från vid de tävlingar som har separat damstart. Jag var riktigt nervös för starten. Hade ett mål. Att ta mig hel utan att dras i en i krasch, överleva backen upp till Vidablick och sedan försöka att hålla mig på på grusvägen ned till 301:an. Den som jag tycker är riktigt läskig.  Sedan skulle jag kunna börja köra ordentligt. Jag hade Tolvtjärnsloppet i åtanke. Loppet där jag drogs med i starten och gick alldeles för hårt i början. Där två damer kom i kapp rätt tidigt och jag höll på att förlora tredjeplatsen. Kunde de starta lite lugnare och köra upp sig skulle jag även kunna det.

Vi pratade med Yvonne och Andreas, hejade på Ronny och samlades en stund tillsammans med några från Happyride. Reinhold, Lars, Johan och Marie skulle göra sin första Mörksuggejakt och var laddade. Erika var nervös men lika glad ändå. Claes hade orolig mage sa han och Stefan känt av pollen så som jag gjort. Jimmy skulle åka dubbla vätskeblåsor i sin ryggsäck som säkert vägde ett par kilo. Jag försökte få fjärilarna att lugna sig. Tänka att det skulle bli en rolig dag. Min sista start i ett långlopp i cupen. Försöka göra det bästa av det så som jag tänkt dagarna innan. Bara köra och göra mitt eget race. Inte stressa eller klappa igenom om jag såg gula nummerlappar passera.

Delar av Happyride innan start. Fotograf Anita Skoglund

Marie och jag ställde upp oss i startfållan. Hjärtat slog hårt i bröstet. Av rädsla för starten. För att krascha i rondellen eller bli utträngd mot trottarkanterna. Jag har ju gjort sådana här starter så många gånger förut men ändå var jag livrädd.

När startskottet gick såg jag hur Marie lyckades kryssa sig fram mellan cyklisterna framför oss. Jag fick inte fart och hamnade lite efter. Tog mig upp för första lilla backen utan att behöva stanna för någon framför men kom inte längre än till vägen när det bromsades rejält framför mig. Jag hörde ordet krasch och det knöt sig i magen. Några meter längre fram på vägen såg jag ett växelöra och en cykel och funderade på vart cyklisten tog vägen. Det blev en lucka fram till resten av startfältet och farten höjdes för att täppa den. In mot rondellen skrek någon krasch igen och jag bromsade försiktigt och satte upp handen så som de framför mig gjorde. Tänkte att nu dundrar någon in i mig. Det var ingen krasch och jag försökte ta mig igenom rondellen utan att bli trängd men var en hårsmån för att dras omkull av en cyklist som touchade mitt sytre. Håll din linje sa jag till mig själv. Bara håll den.

Jag kunde andas ut när vi kom in i första stigningen upp mot Vidablick. För två år sedan gjorde jag en riktigt bra klättring och jag försökte komma i håg hur den kändes och ta fram den känslan. Jag hittade en växel som kändes bra och kunde passera många av de framför mig. Stressa inte viskade jag åt mig själv flera gånger. Jag såg inte till Marie eller någon mer ur min klass som jag kände igen. Det går inte att ha koll på vilka man tävlar emot i det här loppet eftersom startnumren inte är logiska likt de andra i cupen. Jag passerade några tjejer och blev själv passerad av någon.

I sista stignigen la jag i min lättaste växel och hittade ett fint flyt. Tänkte att jag inte skulle bränna ut mig. Långlopp är långt och mycket kan hända. Såg att pulsen låg ungefär där den brukar när jag gör bra och kontrollerade klättringar och litade på att det skulle löna sig lite längre fram i loppet. Här kom lugnet över mig. Jag förstod att jag kanske inte skulle komma i kapp de allra snabbaste damerna i min klass men det skulle inte göra så mycket. Jag skulle bara göra mitt bästa för dagen och se till att ha roligt. Köra snyggt på stig och utmana mig att hålla hjul på grusvägarna. Jag kände mig stark och tänkte på alla timmar jag cyklat och hur mycket fortare det går numer.

Väl uppe på toppen och in på första lilla stigen sänktes tempot och jag kom inte om cyklisten framför. Jag fick bromsa och hann återhämta mig innan grusvägen kom. Jag smet förbi och tog upp jakten på en lite större klunga framför mig. Bestämde mig för att försöka gå på hjul även om grusvägen var slirig. Strax innan spången och stenbacken ned mot Hedåsens fäbod kom Jimmy Edlund i kapp och ropade att jag skulle hänga på.  Bakom honom är jag alltid snabb och trygg i min stigcykling. Han lyckades gå om killen framför innan det smalnade av för mycket medan jag fastnade och fick åter bromsa in och bara rulla bakom.

I den steniga utförsbacken fick jag ligga på bromsarna hela vägen ned för att inte rulla in i killen framför samtidigt hålla fullt fokus på honom. Han hoppade från ena sidan till den andra och jag vågade inte ta en egen linje i rädsla att bli utprejad.  Jag började bli frustrerad och ville bara släppa på och cykla. Inte rulla. Jag lyckas så småningom gå om och får några meters fart innan jag fick bromsa igen och gav upp. Åkte bara med och tänkte att det är bra om pulsen går ned lite.

Ute på grusvägen ned mot 301:an försvann killen framför mig som ett skott. Jag höll mig till min plan och åkte kontrollerat och lugnt. Här var första gången av många under loppet som jag kände att min utväxling hade begränsningar. Jag hade velat haft en eller två tyngre växlar att peta i.  Kände att jag hade behövt en tyngre växel till när jag ganska snabbt trampar ut.

Nere vid 301:an och stigen längs med vägen om jag i kapp ett stort gäng cyklister som sakta tog sig framåt. Jag inser att jag kommer att få jaga på grusväg och ta igen mig på stig. Det stockar sig igen och jag funderar om stigen inte är ovanligt lång detta år. När jag såg att cyklisterna framför började sätta ned fötterna och vingla tänker jag lite irriterat att hur svårt ska det vara att cykla stig tills jag några sekunder senare får äta upp mina tankar. Diket är smalt och djupt och jag fastnar och kommer inte loss. Känner mig frustrerad och och tänkte på den stackars kille bakom som med all säkerhet var ännu mer frustrerad än mig på grund av just mig. . Efter vad som känns som en evighet kommer jag upp på cykeln och över vägen.

Foton av Eva Önnemar Mtbfoto.se

 

Vid asfaltsbacken strax innan första depån trampade Fredrik Sundin förbi mig på sitt eget sköna sätt. Stående med riktigt tunga växlar och god fart. Förbi killarna framför mig som låg i tempoställning. Jag hade driv i benen och tog sikte på att försöka hålla tjejen som gått förbi mig strax innan inom synhåll. Jag kände mig lika stark som i första backen och tog en gel innan vi svängde av på en grusväg. Jag la mig på rulle bakom tjejen och fick vila. Hon hade gått om mig i första backen och jag var ikapp. Det gav lite självförtroende. När hennes sällskap gick om några före oss och hon tappade tog jag hans rulle.

Cyklade genom depån och tog en mugg sportdryck i farten och hängde på en klunga framför. När vi nådde nästa stigparti sjönk farten igen och jag suckade lite inombords. Förvånad såg jag Fredrik framför mig och gick om cyklisten och la mig på hjul på Fredrik. Jag såg att han höll igen och jag tänkte att deras klunga blir bra att åka med när vi skulle nå grusvägarna mot Nedre Gärdsjö. Jag bet i när vi kom ut på gruset och farten höjdes. Kunde återigen vila lite och byta några ord med Fredrik. Hans rulle har jag nött i nästan fyra timmar i höstas under en tävling på hemmaplan. Tryggt och säkert med andra ord.

Vi kom i kapp en tjej med Ormsalvakläder som drog ett långt tåg killar. Temot gick ned och Fredrik vände sig om frågade om det gick för sakta.  Jag nickade och vi ökade farten och gick om. I en skarp kurva hade en kille kraschat och fick hjälp av några andra. Jag tappade fart och Fredriks rulle och fick slita för att komma i kapp. I nedre Gärdsjö insåg jag att jag bara skulle bränna ut mig om jag fortsatte att jaga och släppte honom.

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Jag fortsatte att bita i hop på grus och asfaltsvägar. Kilometrarna tickade snabbt i väg. Jag förstod att jag inte skulle vinna särskilt mycket på att gå om på stig eftersom jag lika snabbt skulle bli i kappåkt när det blev lättkört. De runt om mig var i princip samma cyklister  som jag åkt med i 3 mil. Jag lugnade ned mig och tänkte att jag åtminstone kunde gå om någon i bland och komma lite längre fram på i ledet på stigarna.

Vi kom in bakvägen på Bikingdalarnas leder i utkanten av Jarlsområdet och jag vet att den lite svåra och framför allt sandiga backen kommer. Den vill jag ligga först i för att kunna hitta rätt linje. Den backe som jag åkt upp för så många gånger. Just den av alla i loppet trasslade jag till det och fick hoppa av. Ursäktade mig flera gånger till de bakom som jag stoppade upp och sprang för allt jag var värd. Jag visste att jag kunde trycka på utför sedan och ville gärna ha fritt framför mig. Jag kom snabbt upp på cykeln och kunde släppa på och fick en lyckokänsla i bröstet. Av farten och av att jag snabbt kom i fatt de framför.

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Strax innan Östbjörka tappade jag klungan och hamnade ensam. Blev ikappåkt av en kille som erbjöd sig sitt hjul och jag hängde på. Tacksam över att få andas lite och till min glädje såg jag en gul nummerlapp framför mig. En tjej som stått bredvid mig i starten men en likadan cykel. En tjej ur min klass. Hon såg sliten ut och jag satt tryggt på hjul. Hon fick lagning och jag hörde hur hon berättade hur trött hon var. Jag vände mig om och peppad henne ”du kör grymt bra” Hon viskade ett tack  tillbaka och jag förstod att hon fick ny energi. Hörde hur hon flåsade bakom mig och får mitt hjul. Jag själv var lugn. Jag kände mig oerhört stark och visste att det bara skulle vara 25 kilometer kvar. Om inte annat skulle hon få jobbigt att hänga med så länge och jag hade kraft kvar till de sista jobbiga backarna.

Mörksuggejakten

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Jag såg till att ligga före henne på stig in mot Dalhalla och ut på grusvägen efteråt. Vid ett stigparti smet hon före och jag stressade inte upp mig. Tänkte att jag skulle se hur hon åkte och om jag kunde hänga på eller inte. Jag fick återigen sänka farten och bestämde mig för se till att hon hade mitt hjul på stig i stället. Uppför tog jag det lugnt och hon kämpade en hjullängd bakom. Bestämde mig för att inte gå på rött utan spara krafterna.

Vid 20 kilometers skylten vet jag att de finaste stigparterina snart kommer och den backe som kanske är allra jobbigast att ta sig upp. Backen upp mot Nittsjö går tjejen om mig och får en lucka på toppen. Jag dricker lite och vet att jag kommer i kapp utför. Jag är större och har fördel utför och strax därefter kunde jag ansluta igen.

Vi fortsatte att växelåka ned mot stigarna vid Jarlsstugan och jag var fortfarande stark. Kanske hade jag gått ut för lugnt tänkte jag flera gånger men samtidigt hade jag med all säkerhet haft svårare att hänga med på grusvägarna om jag ökat tempot på mer på stig. Jag kunde inte låta bli att imponeras av tjejen bakom mig. Det jobb hon gjort ända från Östbjörka där hon varit så trött. Vi pratade lite om hur hemskt rullgruset var och var båda nära att åka av vägen i en av kurvorna. Jag drack och åt gel och tänkte att den där voltarengelen på ryggen hade räddat mitt lopp. Bara en liten smärta i ryggen, en hanterbar sådan. Jag berömde mig själv för min stigcykling och för att jag inte tjurusat i starten.

När vi passerade springkälla ropade jag förtjust åt gruppen jag åkte med att min favoritstig skulle komma. Jag såg till att ligga före tjejen och hade helst av allt velat vara i spets i vår lilla gäng. Bara för att få trycka på ordentligt.

Någonstans efter stigen och på de nästkommande fick en kille kast framför oss. Han gjorde en rejäl flygtur över styret och reste sig haltande upp. Vi försäkrade oss om att han mådde bra och fortsatte. Här tappade jag lite mentalt. Vupran såg otäck ut och jag sänkte farten. Luftade lite obehagskänslor med tjejen bakom innan jag kom in i cyklandet igen.

Några kilometer före mål kände jag mig fortfarande stark men tänkte att jag skulle släppa förbi henne bakom. Bara för att hon kämpat så otroligt bra och för mig spelade placeringar ingen roll. Jag tittade på klockan och konstaterade att jag åkt snabbare än 2015 och skulle komma in strax över tre timmar. Men så gav jag mig själv en liten mental klapp i ansiktet. Lagom hård för att jag skulle strunta i att ge bort en placering och i stället försöka hänga av henne. Jag visste att jag var lite starkare och piggare. Jag bad snällt två killar framför att släppa förbi mig och så tryckte jag på för att allt vad jag var värt. Inte en enda gång under loppet hade jag tittat bakåt och struntade i att göra det även nu. Det fick bära eller brista. De sista backarna sved i benen och mot upploppet ställde jag mig upp och tryckte till. Strax innan mål vände jag mig om för att se om hon var kvar men det var tomt bakom mig.

Mörksuggejakten

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Rullade i mål med en fin känsla i kroppen och var riktigt nöjd. Nöjd över att gjort mitt eget race, njutit av 70 km fin cykling och över att jag känt mig stark hela vägen. Dessutom hade jag återigen lyckats hänga av en cyklist. Jag hade ingen aning om vilken placering jag fått men förstod att det inte var en pallplats. Fick en mic i ansiktet och frågor om jag skulle åka igen. Nej blev mitt svar. Det här var sista gången.

En liten stund senare rullade tjejen in. Jag gav henne en high five och berömde hennes åkning. Vi pratade en liten stund innan jag tog emot medaljen och gick ur målfållan.

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Fotograf Eva Önnemar Mtbfoto.se

Mötte Marie som var nöjd med sitt lopp. Hon hade kört in på en stark fjärdeplats och tappat tredje dam en mil från mål. Marie är galet stark och svår att slå. Jag kände mig ändå nöjd som bara var någon minut efter henne. En bra värdemätare för min egen form.

Några minuter senare rullade Hasse in i mål. Med ett leende på läpparna. 2015 var han 40 sekunder före mig. Så skrev jag att nästa gång tar jag honom. I år gjorde jag det. Vi är ruskigt jämna. Det droppade in fler Happyrides från stan. Erika körde in på en riktigt fin tid, Lars strax efter och en lite stund senare kom en nöjd Reinhold i mål. Han hade punkterat och trots det gjort en tid strax över 4 timmar. Nu väntade vi bara på Cecilia. Hon som startat i 44 km med en lånecykel. Jag hade ingen aning om hur fort hon skulle köra och hade gissat runt tre timmar. Precis när de första regndropparna kom såg vi henne komma in på målomårdet för att göra den sista loopen. En nervös väntan under tak för att slippa regnet. Jag hade glömt telefonen hemma och kunde inte fota hennes målgång.

Så kom hon. I happyridetröjan med ett leende som byttes ut mot trötta tårar. Hon fick ett varmt mottagande av Reinhold som väntat med oss. 2.37 stannade tiden på och en 28 plats i damer motion. Riktigt bra jobbat med andra ord.

Vi åt lite soppa innan vi tog bilen tillbaka till svärfar. Åt lite innan vi åkte hemöver för ett matstopp i Mora. Trötta men nöjda och mycket att prata om. Det är lite tjusningen över att åka i väg alla tre. Få dela med sig av sina upplevelser av ungefär samma lopp.

Sammanfattningvis

Jag gjorde ett riktigt bra lopp. För en gång skull valde jag att inte gå ut för hårt för att ha krafter kvar. De senaste loppen har jag hållit ungefär till hälften innan krafterna börjat sina. I söndags var jag stark hela vägen in i mål. Nästan lite för pigg och kanske hade jag kunnat köra lite hårdare från början.

Men starten är läskig och det är svårt att få en bra placering inför första backen. Jag kände återigen igen att det fattas mycket för att jag ska kunna vara med på grusvägarna. Ändå var känslan bättre den här gången och den ganska stora träningsmängden de senaste veckorna hade gjort gott. Jag hade fått fler längre pass i kroppen och kört mycket grusväg.

Jag kände av min ansträngningsastma mot slutet. Eftersom vi rullade ned till starten så tidigt tog jag min astmaspary innan vi åkte. Den som jag brukar ta en kvart innan. Hostan och pipet kom som ett brev på posten efteråt.

Stigcyklingen var riktigt bra och här var jag stark. Jag fick bromsa mycket när farten gick ned så fort vi lämnade asfalten. Tänkte flera gånger gå om och köra mitt eget tempo men insåg att det bara skulle resultera i att jag blev ikappåkt av de bakom och få slita ännu mer för att hänga på vägarna. Jag valde att ta det lite lugnare i backarna för att kunna trycka på när jag var uppe och få upp fart. Det fungerade riktigt bra.

Jag förbättrade min tid med några minuter jämfört med 2015. Då räckte det till en andra plats. I söndags rullade jag in på en femteplats på tiden 3.07.58 med några minuter upp till pallen. Det är jag riktigt nöjd med. En femteplats av 15 som gick i mål i D30 och mot de grymt starka tjejerna som kör. Totalt av alla damer fick jag en trettonde vilket är riktigt bra för att vara mig.

7
Share

9 Kommentarer

  1. Så grymt jobbat!! Härligt läsning. 🙂
    Trail & Inspiration recently posted…Vandring Billingen!My Profile

    • tack så mkt! Jag är supernöjd, mest över att vänt den där känslan av inte vilja, inte kunna och vara värdelös.

  2. Henrik Reidemar

    Hej Helena.
    Jag kollade på Strava FlyBys.
    Jag måste ha passerat dej i mitten av loppet.
    Efter Nedre Gärdsjö gick man över en bro sen ut på en ögla.
    I slutet av öglan så gick stigen nerför följt av en högersväng ut på en väg.
    Där tror jag att jag passerade dej, hade Gula Enköpings CK kläder på mej.

    //Henrik

    • Hej! Det kan nog stämma! Jag såg ju några sådana..en eller två tror jag.
      Är du nöjd med ditt lopp?

      • Henrik Reidemar

        Hag är väligt nöjd med disponeringen av loppet. Första tävlingen jag inte klappade ihop totalt med kramp. Fick krampkänningar när det var 10km kvar men lyckades hålla det i schakt. Kom i mål på 3:04:20 och jag hoppades att det skulle räcka till topp 20 i motion. Det visade sig sen att den bara räckte till en 33plats, så plaseringen är jag lite missnöjd med. Ska du köra Engelbrekt på Söndag?

        • grattis till en fin tid! Jag gick också ut lugnt och höll hela vägen in i mål för en gång skull .-) Nej det ska jag inte göra, det blir inga fler långlopp den här sommaren.

  3. Hej hamnade på din fina sida då jag precis kommit till Storhogna för fjällsemester med familjen.

    Givetvis har jag MTBn med.

    Tyckte jag kände igen dig… det var nämligen jag som flög över styret… Fråga mig inte hur det gick till, en rejäl smäll där jag klarade mig bra men cykelns framhjul blev helt skevt och jag kunde inte fullfölja.

    Om det slutar regna här kanske jag ser dig ute i spåren men då hoppas jag håller mig på banan.

    😄
    Johan B

    • Hej!
      Vad skönt att höra att det gick bra med dig! Det såg riktigt otäckt ut när du fick kast. Ett hjul kan man ju alltid ordna 🙂
      Roligt att du har cykeln med dig. Det finns en del roligt att cykla i området, bara det slutar regna då;-)
      Jag har precis åkt hem till Östersund och jobbet men ska ned på fredag igen. Så heja om vi möts på stigarna till helgen 🙂
      Helena Enqvist recently posted…Turtips MTB – Prostgraven ToRMy Profile

  4. Har kört en del av dina turtips nu så tack för det, senast i morse blev det en bit till Klövsjö och uppför branten med en hel del gång… Hemma väl till frukost med resten av familjen. Otroligt fint här uppe och kul att se så många hurtiga MTBåkare!

    Imorgon blir det race efter en tuff träningsvecka… 😁
    Johan B

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge