När det är svårt att hantera sin besvikelse över sig själv

Söndag kväll, solen börjar gå ned och det är alldeles för sent för att stå på ett hopps avsats och tveka. Vi har åkt direkt från stugan till SM-banan för att jag har bestämt mig för att klara det där trähoppet som tillkommit. Jag har klarat stughoppet och en stund tidigare har jag tagit banans andra hopp som skrämt mig. Jag har flugit över ett par gånger med en kall känsla i magen. Den där känslan som kommer när något är livsfarligt. Jag har fått beröm för att hoppet såg bra ut och att jag landade bra. Jag har gjort om det och om det och om det igen. 

I en timme har jag tvekat inför trähoppet men sagt att jag inte åker i från banan innan jag hoppat det. Hoppar jag det inte kommer jag aldrig att klara det annars. Då har hjärnspöket blivit för stort och jag har inget på en SM-bana att göra. Det spelar ingen roll att Hasse försäkrar mig att jag visst har något på banan att göra och att hoppet inte är farligt. Jag vänder på cykeln för hundraelfte gången och tar sats. Tänker på att göra precis så som jag gör i stughoppet i Storhogna. Kavla ut cykeln, rumpan lite bak. Landa och rulla vidare. Göra det jag kan så bra. Jag rullar ut och tvärnitar – för hundraelfte gången och tårarna bränner bakom ögonlocket. Jag gör om det igen och bromsar och börjar gråta. Jag är livrädd och blir så besviken på mig själv att jag skäller ut Hasse och bestämmer mig för att åka hem och strunta i SM. Klarar jag inte hoppet kör jag inte. jag har försökt i en timme och inte klarat det. Vi åker hem och jag säger inte ett ord. Sover oroligt och vaknar med samma känsla av besvikelse. Det hjälper inte att jag tittar på bilden när jag flyger över hoppet på banan som är större än trähoppet. Jag ska inte åka SM. Inte i år. 

I dag är det tisdag och sista anmälningsdagen till mtb-sm. Sedan höjs efteranmälningsavgiften till nästan det dubbla och jag är fortfarande inte anmäld. Jag har fått veta att det kommer att finnas B-spår. Dvs ett enklare alternativ till hoppet. Jag behöver inte hoppa det. Ändå har jag svårt att skaka av mig söndagens känsla. Jag vet att det var helt fel strategi att puscha mig själv att klara det och känna mig misslyckad. Det inger inget självförtroende.

I bland är det så lätt att låta negativa tankar ta över. Att vara besviken på sig själv trots att man gjort stora framsteg och klarar mer än vad man tror att man gör. Det är lätt att det positiva drunknar i det negativa. Även om den negativa delen är mindre är det den som känns mest.  Det liksom stukar en på något sätt. Och det handlar inte bara om att ta en hopp på en bana utan kan lika gärna vara någon missriktad kommentar eller att man känner sig som ett träsktroll fel tid i månaden.

När jag klippte mitt och Elnas senaste poddavsnitt tänkte jag på det här. Vi nuddar ämnet lite i avsnittet när det inte riktigt stämde för oss när vi körde på IKHP när jag var därnere. Jag tänkte på frågan som jag ställde till Hasse förra veckan. Hur det kommer sig att jag tvivlar mer på min förmåga att cykla fort och bra när jag känner att jag är i bättre form? För det är jag nu. Jag är bättre tekniskt på stig, jag orkar långlopp på ett helt annat sätt och kan verkligen ta ur precis allt jag har med nummerlapp på. Jag är snabbare på korta sträckor vilket jag aldrig varit förut. Detta trots att min vinter blev hackig med många förkylningar och träningen inför mitt stora mål – SM inte blev som jag tänkt och förväntat mig. Jag har ändå lyckats lyfta mig lite grann och gjort stora framsteg. Framförallt när det kommer till att våga hoppa, köra utför och ta kurvor utan att panikbromsa.

Men när hjärnspökena växer till oproportionell storlek och skapar en stor rädsla i kroppen, då är det inte så lätt att vara kaxig och pepp. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker så tar det stopp. Det spelar ingen roll om någon står bredvid och försäkrar mig om att jag klarar det.  I just då.  Precis som jag brukar säga till min dotter när hon kör fast i sitt pluggande eller till mig själv när jag fastnar i formuleringar i de utredningar jag gör på jobbet- tänk på något annat en stund. Sov på saken och gör något annat en stund. Då brukar det lösa sig.

Enklare sagt än gjort. Men ändå. För vet ni, det är jäkligt okul att cykla i bland. Vissa dagar är skit rent ut sagt. Men de är precis som de negativa tankarna få i förhållande till hur roligt det är. Och just det- glädjen- är viktig att hitta och ta tillvara på.

Hur gör du för att tackla dina hjärnspöken? Hur ruskar du av dig det negativa när det kommer? Berätta gärna!