• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När man får chansen att cykla hel dag

När man får chansen att cykla hel dag

I fredags dök frågan om Happpyride Östersund om det fanns intresse att cykla långt. Hanna och Jimmy ville ha sällskap en hel dag. De skulle cykla Frösön, Bynäset, Andersön och vidare mot Fugelsta. För att samla tid på sadeln i ett lugnt tempo med många fikastopp. Stigar och vägar skulle blandas. Sådant här triggar i gång min lite knäppa sida. Varför inte? Inte skulle det spela någon roll om väderleksrapporten lovade snöbyar och temp runt nollan. Inte heller att det faktiskt skulle ta en hel dag och innebära tidig uppstigning en lördag. Det stod ju ändå distanspass på schemat än om några timmar färre än de som Jimmy och Hanna tänkte vara ute.

Det blev lite spekulationer i forumet, gissades på sträckan som många trodde skulle hamna runt 12 mil och att det skulle ta hela dagen. Precis just det lockade mig och Hasse för den delen också.

Ryggsäcken fylldes med bullar och bars och jag rullade ned till badhusparken med en förväntansfull känsla i magen. Det här skulle bli riktigt roligt. Olle Eriksson och Johan Elfström var lite osäkra om de skulle klara hela distansen men skulle hänga med så länge som de orkade. Några hade meddelat att de följde med en stund. Jag själv var fast beslutsam att vara med hela vägen. Likaså Hasse med en liten reservation för att avvika om kroppen inte kände okej.

Aprilväder i maj och kanske inte det man önskar när man ska vara ute en hel dag

Jimmy och Hanna hade sett ut en lämplig rutt runt Frösön med lite mer väg än stig vilket var klokt. För mycket stig skulle göra att klockan sprang i väg. Vid första snabba stoppet vid Västbyviken för lite energipåfyllning avvek någon. Lagom tills att kaffesuget börjat komma gjorde vi den första riktiga pausen efter Bynäset. Drack kaffe i lite solsken. Innan hade vi fått cykla i lite snö, fått värmande sol och sedan mulet väder. Aprilväder i maj helt enkelt.

Efter att Frösön var avklarat avvek ett par till och vi var 10 stycken som efter en stunds asfaltscyklande kunde åka över till Andersön och de otroligt fina stigarna där. Nu tickade min klocka över det planerade distanspasset i tid och jag visste att vi hade lika mycket tid kvar om inte mer innan vi skulle vara tillbaka i stan. Fortfarande var det glada miner i gänget och skämten avlöste varandra vid turens andra fikapaus. Sådana där skämt och skratt som kommer när ens kropp börjar bli lite trött.

Ännu en stor grupp cyklister och lite sol. Något vi inte blev bortskämda med i lördags.

Olle som varit osäker om han skulle orka hade Andersön som sitt stora mål. Bara han kom dit skulle han klara resten. Vilket var lite mer än han trott när någon upplyste honom att vi minst hade lika långt kvar i mil. Men han tänkte inte ge sig. Inte Johan heller. Vid fikat bestämde sig delar av vår lilla grupp att avvika när vi andra skulle ta över till Fugelsta.

Hasse, Lotta, Mikael och Henrik sa hejdå i Fanbyn och fortsatte asfalten hem. Efter många fler timmar än några av dem tänkt och med lika många kilometer på klockan. Vi andra fem tog grusvägar mot turens sista stora delmål. Stigarna i Fugelsta och den sista fikapausen. Den som skulle bli inomhus och den som jag sparat mitt sista kaffe till. Här började vi bli trötta. Kanske mest i huvudet även om benen började protestera lite när det gick uppför. Vi hade tur och fick vinden i ryggen i den jobbigaste stigningen upp mot Helgled. Vi började fantisera om mat, om den där pizzan på Sibylla i Brunflo vi bestämt oss för. Turens sista matstopp och en rejäl morot för att ta sig framåt. Jag hade skickat med mina extravantar med Hasse till förmån för en påse bulle. Olle behövde fylla på vatten. Efter ett snabbt stopp hos Bitte i Rävbacken gjorde vi turens jobbigaste del. Upp mot Brattåsmasten och vidare mot Fugelsta. Vi hade inte räknat med att det skulle vara snö på grusvägarna och fick dra cykel långa bitar.

När vi väl nådde Fuglesta och stigarna ramlade jag ned i en vattenpöl och blötte ned mina enda vantar. Allt för bullarna tänkte jag och kunde inte mer än skratta åt det. Räddningen skulle ändå vara ett par torra handskar i Brunflo där Hasse skulle möta upp för mat.

Turens sista bild bortsett från omslagsbilden. Efter den här kom alla snöiga vägar och jag var för trött för att ta upp telefonen.

Jag hade sett framför mig skön stigcykling ända ned till rastplatsen vi sett ut. Skönt flow på Fugelstas stigar. Vad jag inte räknat med var att snön som kommit under veckan hade lagt sig och bitvis var det för djupt för att cykla. Jag hade inte heller räknat med att jag skulle vara så trött mentalt att jag inte riktigt visste hur jag skulle cykla stig. Fnissande och trött tog jag mig ändå framåt och tänkte flera gånger att det här var ett perfekt tillfälle att känna på hur kroppen fungerar efter så många timmar ute. Vi hade varit ute en hel arbetsdag meddelade Hanna när vi började närma oss sista rasten. En hel dag med mycket stigcykling, regn, sol och kyla.

En snabb överslagsräkning i huvudet och jag förstod att cykeltiden skulle hamna någonstans runt 8 timmar och jag skulle vara hemma runt 11 timmar efter att jag rullat ned till mötesplatsen på morgonen. Så länge har jag inte varit ute på mountainbiken förut. Det gav lite extra energi, likaså alla skratt över saker som egentligen inte var särskilt roliga och att jag hade sällskap av de andra fyra. För även om vi cyklat tillsammans så länge under dagen var ingen som var på dålig humör hur jobbigt det än var även om det periodvis var lite tystare.

När jag äntligen fick hälla upp det sista kaffet kändes det andaktsfullt. Som jag längtat efter att få sitta ned en liten stund och till och med kunna ta en påtår. Att kaffet var ljummet gjorde inget. Att handskarna var blöta glömde jag bort. Det väntade både varma handskar och pizza mindre än en timme bort. Jag åt alldeles för många bullar, skrattade så magen gjorde ont och peppade mig själv att snart hade vi gjort det här. Klarat av det. Olle och Johan skulle också fixa det. Vi hade bara asfalt kvar. 7 km till mat.

I Brunflo mötte både Lars och Hasse upp. Jag hade övervägt en kort stund att åka med Hasse hem för att hinna sätta bröd. Men samtidigt kunde jag inte hoppa av 15 km hemifrån. Det skulle jag bara ångra. Lars hade bestämt att ta sällskap med oss hem.

I bland lite mindre fin stig och lite dra cykel. Det hör till!

Efter pizzan i Brunflo där jag även lämnade mina ben för dagen var vi lite övermodiga och provade några leder i Brunflo Bikepark. Sa till Hanna att det kanske var dumt att hoppa efter så många timmar på cykel. Hon svarade att det kanske var bra, allt konsekvenstänk var långt borta. . Nöjda efter 11 timmar tillsammans sa vi hej då och sista biten upp till min lägenhet kändes som turens jobbigaste.

Det här blev en av de roligaste happyride:sen som jag varit med på. Den längsta och mest utmanande. Inte sett till tempo men till längd. Tänk vad fint det är med lite galna cykelkompisar.

Och tänk vilket perfekt genrep den här turen blev inför Offroad Finnmark. Det faktum att jag i slutet av juli ska cykla 20 mil till utöver de lite över 10 som blev i lördags vill jag inte tänka på just nu. Men när nummerlapp kommer på, man har ett lag att tänka på och man får cykla länge brukar det lösa sig!

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: