• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När man får skjuta upp tävlingspremiären

När man får skjuta upp tävlingspremiären

Jag tog ut en friskvårdstimme i dag med förhoppningen att hinna cykla lite innan det utlovade regnet skulle komma. Jag hann inte före regnet men fick en fin lugn runda på stigarna i Torvalla. De där stigarna som jag kan åka på i all oändlighet. De som göms mellan bostadsområderna i små skogsdungar. Små pärlor av cykelglädje. Väl upptrampade och av det är lite roliga rotigare slaget. Enkla att följa men svåra att köra fort på. Jag har saknat Torvalla. Mest hängt på berget eller på Frösöns stigar och några turer upp till Spikbodarna för intervallpassens del. I eftermiddags ville jag bara trampa lite planlöst och frmafrallt känna på kroppen. Om den är redo för att köra Jämtlandsseriens första deltävling på söndag.

Det var den inte. Ingen bra känsla alls. I lördags gick jag över styret på superiorn och landade i en stenkista. På en stig som varit ett stort hjärnspöke för mig under många år. Zekes löjliga som funnits med i bucketlisten att klara utan fotnedsättningar. Den är läskig på xc-cykeln men jag har under åren byggt upp mod och klarat att ta mig ned. Häromkvällen dundrade jag ned för den i hög fart på auricen och kände mig som drottning över hela jäkla berget. I lördags togs jag ned på jorden när stenarna var hala och leran förrädisk.

Det var en otäck krasch. Jag tappade andan och fick panik. Kände hur jag slagit höft och axel och tänkte att nu sket sig hela jäkla sommaren. Efter att Maria, som är läkare kollade igenom mig där på stigen lugnade jag mig lite. Med skakiga ben gick jag ned och kände mig öm. Oroade mig för revbenen på höger sida. Det gjorde ont när jag andades. Jag kortade av distanspasset och åkte hem och slickade såren. I går provade jag åka utför. För att inte hjärnspökena skulle få för stor plats. På auricen med knä och armbågsskydd och lite tilltusfat mod. Efter en nån timme kändes det bra igen.

Men jag fick ont så fort jag var tvungen att andas lite djupare. Stök och stötar kändes inte. jag insåg då att tävlingspremiären nog får vänta. Efter cyklingen i dag känns det som ett vettigt beslut att låta bli att köra på max i en timme bara om några dagar. Det kommer inte att gå. Jag kommer bara bli frusterad när jag inte kan få ut allt i kroppen. Jag vill inte ha ont i en timme. I stället kommer jag att köra en annan grej. Lite mer enduorstyle med stravasegement och massor av skönt häng. Då behöver jag inte pressa mig så länge. Jag kan köra lite lugnare. Jag vet av erfarenhet att det är vidrigt att tävla med tilltuffsade revben.

Jag hinner tävla och hoppas innerligt att det ger med sig snart. Men jag är glad att jag kan hänga på berget och liften öppnar snart. Så kan jag faktiskt finrulla Torvallastigar.

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

  • Eva

    maj 28, 2019 at 05:50

    Hej!
    Om du visste vad skönt och befriande det var att läsa ditt inlägg.
    Jag är pensionär, men köpte både mtb och landsvägscykel sent förra sommaren. Det blev full pott, så roligt! Anledningen till köpet var att mitt barnbarn fick en mtb och han visade sig vara superduktig och via mitt jobb fick jag tips om en förening som hade träning för barn. På den vägen är det. Jag hämtar barnbarnet varje måndag efter skolan och så lagar vi mat, läser lite, pratar en stund innan vi lastar på cyklarna och kör iväg.
    Min egen cykling började jag att mäta som sträcka, tid och så vidare. Det var roligt. Jag gick framåt och det gick fort!
    Eftersom jag blev pensionär i april lade jag upp ett träningsprogram, men jag fick en förkylning som höll i sig i tre veckor. Trist. Men, jag tänkte att jag skulle hinna träna för att göra en bra Tjejvätter-runda och jag gick med i en grupp i Nässjö där bara tjejer cyklar.
    Vad händer? Jo, på barnbarnets träning vurpar jag och slår i huvudet (en bra hjälm tack och lov) och revbenet och …ja, inte vet jag hur det gick till mer än att jag kom för nära en annan cyklist och bromsade för hårt. Nu har det gått tre veckor där jag inte har cyklat för det har gjort ont. Till och med när jag legat i sängen har det gjort ont.
    Nu är det två veckor kvar till Tjejvättern (där jag inbillat mig att jag skulle göra en riktigt bra tid) och jag har gett upp. Visst, jag skulle kunna cykla de tio milen, men efter hur jag planerat och drömt har jag tappat lusten. Å andra sidan har cyklingen börjat locka igen efter de där tre veckornas ”vila”.
    När jag läser vad du skriver så känner jag att det inte är något att skämmas över att ge upp – eller kanske mer rätt att lyda kroppen och knoppen. Cykling ska vara nästan smärtfri och lockande och rolig och befriande.
    Jag tar nya tag och ser fram emot en sommar och höst med mycket cykling. Jag har köpt cykelskor och ska lära mig klicka in – eller kanske klicka ut som är bäst att börja att lära mig. Så…med ditt inlägg försvann mig skam över att vara lite rädd och ängslig efter vurpan, att klokt tänka att Tjejvättern finns kvar nästa år och att jag är bra som jag är.
    Tack för det!
    Lycka till med din tävlingspremiär när den än blir av.

    Svara
    • Helena Enqvist

      juni 10, 2019 at 11:05

      Tack för att du delade med dig. jag har tänkt mycket på din kommentar och det är lite som du skriver till mig, som jag tar till mig, att man inte behöver skämmas över att ge upp, utan att det är klokt att lyssna till kroppen! jag hoppas dina revben börjar ge med sig och att du får en fin cykelsommar även om det inte blev en tjejvättern, och som du skriver, den finns kvar! Lycka till med cykelskorna, det där kommmer att gå fint!
      Helena Enqvist recently posted…Do more of what makes you happyMy Profile

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: