• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • NM i Tempo- eller 40 minuter ren smärta och silver till Hasse

NM i Tempo- eller 40 minuter ren smärta och silver till Hasse

Ni har säkert läst Hasses inlägg. Han smällde till med ett silver på Norrlandsmästerskapen i tempo! Stort stort grattis. Är det någon som verkligen är värd den där silverpengen är det han. Så bra jobbat och jag är jättestolt över honom. 

Jag själv kammade hem guld. Inte speciellt otippad faktiskt. Jag behövde ju bara hålla mig på banan för att göra det. Otippat var dock att jag fick en guldplakett. Trodde att det var enbart i de klasser som faktiskt hade mer än 1 deltagare.

Jag var inte så peppad i morse. Inget större tävlingspirr utan det kändes mest som ett av de träningspassen jag helst vill få överstökat och vet är jättejobbiga. Det är helt enkelt svårt att tagga till när det inte finns något motstånd. Svårt att tagga till när formen inte är som den brukar. Dessutom har jag haft rejält ont i ena axlen. Troligtvis ovana av tempoställning. Men cykla är roligt och mjölksyrefest är trevligt. Ett mästerskap är också trevligt.

Styret liknar en insekt. Vänjer mig inte riktigt vid den nya cockpiten. 

Kletade in axeln med voltaren och så värmde vi upp genom att cykla till Brunflo. 16,9 km och jag kände hur sura mina ben var. Hej och hå det kommer att bli smärtsämt tänkte jag. Kände också att det skulle bli motvind. Hämtade ut nummerlapp körde någon km av banan innan det var dags för mig att ställa upp mig bakom juniorkillarna.

Pang så skulle jag i väg och så strular det med ena trampan. Jag vågar inte hålla mig stegen de ställt ut ännu och det tog några värdefulla sekunder innan jag kom i väg. Första 100 meterna var jag snabb sen gjorde det ont. Jätteont i benen och kroppen. Pulsen på 89% av max. Tjohoo. Motvind hela vägen ut. En sån där retfull motvind som gör det helt omöjligt att hålla bra fart. Jag trampade och trampade. Pratade med mig själv och försökte ignorera att pulsen kröp upp mot 92%.
Utför fick jag kämpa för att hålla ekipaget över 38 km/h. Dröjde inte länge förens en Gimonäskille blåste om mig.

När jag strax över 20 minuter nådde vändpunkten insåg jag att det inte skulle hålla för en bra tid oavsett hur mycket medvind jag skulle få tillbaka. Jag hade redan bränt det mesta av krutet. Orutinerat javisst.
Men ge upp ligger ju inte heller för mig så jag trampade på. Pressade de stackars benen och tänkte att jag visst är stark, superstark typ. Det hjälper lite i allafall. Mötte Hasse och hejade glatt. Där tappade jag fokus när jag såg att han körde starkt. Började fundera om han kunde knipa förstaplatsen. Funderade på varför det inte var mer medvind än vad det var. Det hjälpte ju inte ett smack. Funderade också om det verkligen är så roligt att köra tempo trots allt.

Gav mig en mental käftsmäll och fokuserade på det jag höll på med. Bävade för de två motluten som finns. Kämpa skrek jag åt mig själv och skogen. Kom igen. Kom igen. Kollade klockan och hade ingen aning om hur jag låg till egentligen. Såg bara att hastigheten inte var så hög som jag ville att den skulle vara. Skrek lite på vinden igen och samlade mig för den sista biten. Ville ju se snabb ut när jag passerade mål. Alltid något. Hyperventlierade när jag passerat mål och bara någon minut efter kom den där känslan av eufori. Så himla roligt ju!

Rullade tilbaka till mål och hejade fram Hasse i mål. Han var helt slut. Förstod då att han inte kommit sist.

Silverpojken! Post-tempo-tjejen. 

Efter prisutdelning och lite fika rullade vi hem via Marieby. Mina ben var oförskämt pigga och jag roade mig med att trycka på uppför Vallsundsbron. Det var nog dödstöten för kroppen i dag. Nu någon timme efter drar jag åt vänster när jag går och orkar inte tänka ens. Det är smärtsamt och sjukt jobbigt att pressa sig själv på det här sättet. Som ett långlopp i komprimerad form. Men samtidigt fantatiskt att det går att ligga på så hög puls så länge. Det ska jag tänka på när jag kör intervaller på trainern i vinter.

Så hur gick det med mitt mål att köra om en junior och hur långt efter mig själv var jag?
Jomen vet ni? Jag lyckades gå om en av dem redan innan vändpunkten. Jag hade fått syn på killen redan i Rossbol och kämpade för att komma i kapp. Det lyckades.
På DM hade jag tiden 39,36. Tänkte efteråt att jag nog skulle kapa tiden tills NM. Kanske hade jag gjort det om jag kunnat äta som vanligt och inte legat som en säl i soffan. 40.15 stannade klockan på i dag. Helt okej även om jag känner mig lite besviken på mig själv. Men å andra sidan var vinden jobbig i dag. Jag bytte också hjul i går. Körde på mina vanliga racerhjul. Lätta uppför men inte lika stabila när farten är uppe som de andra. Men det hade nog ingen större betydelse i dag. Jag var inte mitt bästa jag helt enkelt.

Något annat som är fantatiskt är hur jag lyckas skriva ett sånt långt inlägg om en så kort tävling. Och hur ni orkar läsa. 
0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: