Nya Långa Lugnet 2013

”På en bana som var bisarrt kuperad körde jag som bäst och grävde ned kompisen prestationsångesten. Jag lyckades med konststycket att hålla mig på cykeln vilket i sig är värt att fira. Jag knep en tredjeplats efter en tuff match om pallplatserna. Dessutom nådde jag mitt tidsmål. I går var jag bra och jag tror det var min spanienkeps som gjorde susen!”

Som vanligt tar vi det från början! Lång race-report såklart och lider du av tidsbrist eller bara tycker att jag är himla långrandig sammanfattar jag det hela sist…som ni vet. Då kör vi!

Efter en rätt tidig frukost gav vi oss i väg till Falun redan vid halvnio i går. Starten skulle inte gå förens vid 13 men jag vill gärna vara i tid och fållorna skulle öppna redan vid 11. Dessutom skulle vi hämta ut nummerlapparna. Laddade med gott och blandat som jag inte orkat äta upp dagen innan.
Vid halv-tio parkerade vi bilen och packade upp oss. Hämtade ut nummerlappar och tittade oss omkring. Nervositeten började komma krypande.
 

Att starta vid ett gjorde det lite svårare att planera maten. Vanligtvis räcker det med frukost och en banan precis innan start. I går blev det mackor och kaffe i grässlänten runt 11 tiden, kanske inte det bästa.

Fållorna öppnades vid halv tolv och det var ingen ordning på fållorna alls. Träffade på Hanna precis innan och vi funderade på vart vi skulle lägga ut våra cyklar. Vissa lopp har stenhård koll innan man går in i fållan vissa inte. Som här. Kunde ha lagt min cykel i princip var som helst.

Vi tidigare hade mött upp Björn och hans pappa som skulle hjälpa oss med lagning. Björn själv skulle köra i motionsklassen. Så efter lite rekning hittade vi en bra plats att placera ut lagningen.

Vi strosade omkring en stund, Hejade på Henrik Öijer som skrämde upp mig rejält när han beskrev banan. Det skulle inte bli så enkelt som jag hade tänkt mig. Kuperat och en hel del rejäla utförslöpor, bland annat en serpentinväg ned bredvid mördarbacken, rullgrus och skarpa svängar. Hej och hå. Jag såg hur jag skulle smaka sprängsten mer än en gång. Han sa också att loppet inte inbjöd till så mycket klungåkning. Jag blev inte mindre nervös över det. Dessutom hade jag grym träningsvärk i mina ben efter gårdagens väcka-pass som uppenbarligen väckte ömmade muskler. Tänkte att det skulle bli en jäkligt jobbig resa, hade jag vetat hur hade jag nog gjort som Matrina Höok som jag stötte på i början, åkt och käkat glass i stället.

I starten pratade jag lite med Mia och hennes kompisar. Det lugnade mig lite. Ställde mig sedan bredvid Hanna och inväntade startskottet. När starten gick blev det trångt och det stockade sig. När vi kom ut ur lugnet smalnade vägen av och jag höll på att bli trängd rakt i ett par buskar.
Efter en stund glesnade det dock av och backarna började. Upp, upp och så lite upp till i ett rasande tempo. Pulsen låg på 93% av max men jag tänkte att jag snart får återhämta mig för det bör ju bära av utför och började fundera om jag skulle svänga av och äta glass i stället. Men jag plockade lite placeringar och trummade på ändå.  När vinnartjejen från Billingen kom förbi gjorde jag det smarta draget att lägga mig bakom och nyttja hennes rulle. Inte stressa tänkte jag. När jag kollade på klockan hade vi kört 3 km backe och benen skrek.

Efter ett par km till kom Hasse upp bakom mig och erbjöd sin rulle en stund, jag berättade om min plan att inte hetsa om tjejen framför. Åkte en stund bakom Hasse innan han gjorde ett ryck och drog, pigga ben sa han.
Jag hann återhämta mig ganska bra och efter en stund kom jag i kapp och förbi Hasse som pysit i hop. Jag valde att trumma på. Efter vad som kändes som en evighet kom första ”stigen”, en gropig grusstig och jag kände att jag lätt kunde hålla rulle även här, det gav självförtroende!
Efter ett tag till kom jag i kapp en annan dam ur min klass och en dam ur D40 som varit så mycket snabbare än mig i fjol. Vi körde om, jag tätt på rulle på damen från Billingen och i en liten uppförsknix tappade hon kedjan. Jag såg min chans och tryckte på och gick om.

I en rätt brant utförslöpa kom en kille springade och varnade för gropen. Ett par meter längre fram stod säkert ett 30-tal cyklister och lagade punka. Det såg bisarrt ut, nästan så att jag då trodde något hade saboterat. Nu i efterhand var det vassa stenar som ställt till för så många.
Så kom den första omgången i grusbacken som jag fasat för. Tog det lungt bakom tjejen i D40 som fick visa bästa vägen och med ett stort leende kunde jag gå in för varvning! Attans jag kan ju tänkte jag.

Andra loopen innehöll lite mer stig än första, mycket sten och rötter och det kändes lite som att vara på hemmaplan. Jag har nog aldrig åkt så bra som jag gjorde där. Det flöt på och jag kunde hålla hög hastighet. Inget hinder kändes för stort och jag vågade ligga på utför. Inte bromsa var mitt mantra och det funkade. Men det var riktigt jobbigt, upp och ned i stort sett hela tiden och jag funderade flera gånger på vad tusan jag höll på med och hur det kunde komma sig att jag faktiskt klarade av all kupering. Det kändes inte som det fanns nån ände på alla backar. Sen trodde jag för en kort stund att jag faktiskt hade ledningen eftersom damen inte syntes till. Det var en märklig känsla samtidigt som jag var livrädd att bli ikappåkt. Damen från D40 hade jag också hängt av. Men så dök en tjej upp med gul nummerlapp, ledaren allstå. Hon låg en bit framför mig och jag började fundera, vilket jag inte ska. Tänkte att om jag åkt i kapp henne borde det betyda att jag är snabbare. Fint så, värre när jag börjar tänka på att hon nog är snabbare och jag kommer att dö om jag går om. Då slog jag av lite när backarna kom. Dumt drag för efter en liten stund kom tjejen från Bilingen upp bredvid mig. Jag la mig bakom henne och vi försökte att gå om tjejen framför Det blev en kamp ett par km och jag började känna trötthet och kramp i magen. Förstod att jag nog inte skulle kunna hänga med hela vägen in till mål och risken att gå in i väggen var större än chansen att hålla hela vägen. Bestämde mig för att släppa och försöka bevaka de bakom i stället.

Efter sista varvningen fick jag lagning och magkrampen blev allt värre. Växlarna hade börjat krångla lite, troligtvis efter en smäll mot stenar innan. Jag bet i hop med mjölksyretunga ben och tänkte att sista loopen kanske var lite snällare. Tänk så fel jag hade. Det jag minns av sista biten är alla skidspårsbackar. Seg och tungt och förbaskat trist. Lite som att åka på ÖSK-slingan hemma. Inte min favorit. Dessutom vågade jag inte lägga ned kedjan på minsta drevet. Tänkte att då fastnar det. Så med tunga växlar fick jag slita mig upp och började längta efter grill och säng. Bitvis var jag alldeles själv efter banan, tänkte flera gånger att jag åkt fel. Men fördelen med att åka ensam är att man slipper ha folk som ramlar framför sig. En enda gång fick jag kliva av i går och det var vid ett par blöta stenhällar. Det ger självförtroende om nåt!

Vid 5 mil var jag rätt less, kollade klockan och såg att en tid under 3 timmar var möjlig om jag la på ett kol. Men hur lätt är det när det bara går uppför? Men ge sig finns ju inte och backar går man inte i, inte i första taget i allafall.
När sista backen kom meddelande en funktionär att det bara var utför kvar. Dessutom i de där handbyggda stigarna jag hört så mycket gott om! Och inte blev det en besvikelse inte. Den korta biten stig vägde upp allt som varit jobbigt innan. Jag tjoade och körde på som en furie. Hasse hade berättat att man lägger ned i cykeln i de där doserade kurvorna vilket jag gjorde. Flög över små hopp och dundrade över små broar. Troligtvis kände jag mig mer tuff än vad jag såg ut men jag hade lätt kunnat stanna kvar där ett par timmar och bara åkt!

Efter sista stigsnutten var det motionsspår in till sista svängen ned för den där hemska grusbacken. Jag fick massor av ny energi och kördei kapp med en kille från MTB-täby. In mot mål stod några IK-jarlare och hejade och jag kände mig hur snabb som helst, tills sista grusbacken där jag höll på välta mig själv och när jag väl kommit ned sladdade jag ut i sanden. När jag kommit över mållinjen hade jag ingen aning om vilken placering jag fått men det spelade ingen större roll då för jag var så nöjd över min insats och hur jag kört! När jag såg att Hasse närmade sig mål insåg jag att jag faktiskt kört snabbare än honom. Inte för att det pågår någon tävling mellan oss men det är lite kul att få vara först i bland!
Surrade en stund med folk och konstaterade att Långa Lugnet var en jobbig resa och nog ett av de jobbigaste loppen i cupen. De där 61 km var inte att leka med.

Lite besviken blev jag när jag hörde att det bara skulle vara prisutdelningen för elitklasserna. Lite mer beviken blev jag när jag hörde att jag tagit 3:e platsen och inte skulle få hoppa upp på pallen. Det lättade lite när jag insåg att jag kommit under 3 timmar, 2.59 stannade klockan på. Grymt bra av mig.

Träffade på Olof som kört riktigt bra, surrade lite med hans kompis och pratade cykel innan jag försökte få i mig pastasalladen i sällskap med Hasse och Björn. Björn gjorde ett kanonlopp och jag kan bara tänka mig hur snabb han hade varit utan 12 mil i benen innan. Killen har talang!

Vi rullade ned på parkeringen och packade i hop oss. Pratade lite med en glad stockholmare och en kille från Kalix som vurpat rejält och blev fotat av sin sambo. Jag fick för första gången uppleva hur det är att ha kramp på riktigt efter ett lopp. Kved när baksidorna på låren vek i hop sig.

Vi åkte hem til Rättvik  njöt av grillat och ett glas vin. Mina ben krampade fortfarande och kroppen var så där skönt mör. Belöningen för slitet i skogen hur konstigt det än låter. Nu är gäller det bara att ladda om Lida Loop till helgen. Banan som jag tycker så mycket om!
Och nu ska jag vara med och tampas på riktigt!

Sammanfattningsvis
Långa Lugnet, nytt för i år och roligt att få köra en bana jag inte visste hur den skulle se ut. De hade gjort om bansträckningen på grund av markägarproblem i det sista så infot man fått först stämde inte. Jag hade väl en idé om att det skulle passa mig fint med lite snällare bana. Jo tjena, snällt var det sista det var. Tekniskt upplevde jag att det inte var så farligt. Kanske har jag tagit ett steg upp vad gäller det för jag hade inga bekymmer alls. Däremot var det kuperat, på riktigt. Upp och ned i 61 km. Få sträckor där jag kunde nyttja mina starka slätdragsben. Långa partier med skidspår, upp och ned. Benen var helt slut och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta bitvis.
Upplevde att det inte var så mycket ren stig men de stigar som var får högt betyg! Det var i bland som att köra hemma på Frösön, mysiga rötter och stenar! Det som lyfte det hela och som gav mig sug efter snälla downhillslingor i Åre var de handbydga stigarna på slutet! (Inbillar mig att det nog kan se ut lite så nedför skutan). Jag bara tjöt av glädje och all trötthet bara rann av mig!
Jag tuffade till mig, lät bli att bromsa och då gick det vägen.
Uppladdningen var bättre än inför Billingen bortsett från att jag drog på mig träningsvärk efter nätta rundan dagen innan. I vanlig ordning kände jag mig krasslig inför men det gick om sig. Var lite orolig att jag hade tränat för mycket under veckan men det visade sig bara ge en extra skjuts för benen!
Återigen har jag det besvärligt med pollen vilket gör att jag är rätt tungandad men inget att göra åt!
Loppet var bra arrangerat. Utmed banan var det bra markerat bortsett från ett ställe där jag var nära att åka fel vilket några framför hade gjort. Funktionärerna trevliga! Det som verkligen drar ned betyget var att man helt slopat priscermoni för alla tävlingsklassen utom elit herr och dam!? Varför? Nu lottades det ut priser i klasserna och det är ju helt ok men det blev lite snopet. Alla andra lopp i cupen har ju det för samtliga klasser. Lite sniket.
3 av fem till Långa lugnet alltså.

Erfarenheter jag fick med mig!
Cykeln– Igår var vi ett oslagbart team jag och cuben. Har inget att anmärka på!
Däckstryck och val– Kör vidare på mina Rocket ron och de är ok.Känns som de lite opålitliga när det är grusväg. Körde i 1,5 bar fram och 1,6 bar bak och det blev alldeles perfekt i går. Äntligen kändes det mjukt och fint men med bra rull! Fortsätter så blir det bra!
Vätska– Det var tur att det inte var varmare i går än vad det var. Hade solen kommit fram hade jag inte klarat mig med en stor och liten flaska. Fick lagning efter 4 mil och det hjälpte verkligen!
Mat– Uppladdning med räkmacka på fredagen funkar fint 😉 Nä men det blev bra det som blev inför loppet. Känner mig alltid som en uppsvälld ballong innan men vet att jag behöver energin och blåser ut mycket energi under loppet. Intaget under kan diskuteras, jag är inte lika bra att äta regelbundet längre och det gör väl att jag får kramp.
Vikten av taktik– Här har jag lärt mig något, att inte hetsa och vara lite smart gjorde att jag höll och kunde göra så bra i från mig! Något jag tar med mig framöver.
Teknik– Inget att klaga på! Jag har lyft mig rejält och kan bara bli ännu bättre. Jag har blivit en mtb-cyklist nu.


Min tid då? 2.59 på 61 km gav ett snitt på 20.45 km/h, jättebra! Jag har åkt snabbt och var bara 4 minuter från segraren i min klass! 2 min ungefär hade jag till andra dam och det skiljde 8 minuter ned till tjejen på 4:e plats. Dessutom var jag bara 27 minuter efter Emmy Thelberg som vann elitklassen. Det är lite käckt! Det är bara att konstatera att det är tajt i toppen i D30 men inte så tajt att jag inte har någon chans, inte alls! 4 minuter är ingenting.

Nu tror jag bestämt att jag kommer att tävla runt i min lite fåniga sköna spanienkepa, inte lämnar jag ett vinnande koncept hemma inte!
(föressten, stort grattis, du orkade läsa hit! )
0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: