Offroad Finnmark 300 – ett äventyr

Hur beskriver man ett nästan 30 mil långt lopp och lite över 30 timmar på banan? Beskriver de där små ögonblicken, minnesfragmenten av vad som känns som banala saker men som i stunden gör loppet till vad det var. En soluppgång på ett kargt fjäll med mil till närmaste civilisation. En utförslöpa på hård packad sand efter mil av sten. Eller hur otroligt gott en kopp kaffe smakar efter 14 mil. Hur berättar man om den solnedgång som möter en 22 km från mål när solen är en som röd boll över berget och fjorden ligger framför en. Hur det är att vara så närvarande och samtidigt i en bubbla där det bara handlar om att ta sig framåt. Mot ett delmål. Räkna ned och inte tänka på något annat än det som sker omkring en. Hantera smärtan av att sitta på en sadel så länge. Det går inte. Det måste upplevas. Men jag ska försöka sammanfatta Offroad Finnmark. Äventyret som vi levt med, tränat inför och planerat i nästan ett år. Äventyret som handlade om att framförallt våga stå på start men också komma i mål inom 42 timmar. Äventyret som blev en upplevelse och ingen tävling. Där alla timmar av träning och alla höjdmeter jag cyklat gav resultat. 

Det var en lång väntan på att få starta. Racemötet var redan dagen innan och väntan gav ännu större fjärilar i magen. Jag var orolig över att inte orka sträckan och orolig över hur mitt knä skulle klara av så många mil och timmar. Jag hinner inte riktigt få den där vanliga känslan över att känna mig sjuk innan loppet men känner en antydan till förkylning som sedan visar sig vara en allergisk reaktion av det duntäcke lägenheten på campingen har.

Vid 16-tiden på torsdagen lämnar vi äntligen från Alta Strands camping och cyklar in mot centrum. Vid 17.00 ska alla lagen presenteras. Ryggsäcken är tung på ryggen och jag känner att jag har höjt sadeln några millimeter för mycket. Benen är sega och jag funderar igen på om de verklige ska orka 30 mil. Samtidigt vet jag av erfarenhet att tunga ben precis innan brukar visa sig vara starka ben när det gäller. Jag har ingen aning om vad som rör sig i Erika och Sandras huvud är vi rullar mot centrum. Vi är glada och uppspelta i alla fall. Äntligen ska vi få komma vi få ge oss i väg. Vi har väntat, packat om och lagt upp strategier för energiintag och reviderat dem många gånger om. Jag har alldeles för mycket energi med mig och vet att jag kommer att bära runt på onödig vikt men samtidigt kan sträckor ta längre tid än beräknat. Jag har sportdryck i vätskeblåsan och vatten i flaskan på ramen. Trots knäskydd, benvärmare och shorts huttrar jag lite. En tunn vindjacka och två lager under borde räcka tänker jag. Bara jag får komma i gång och bli varm. Det är kallt i Alta och förväntas bli ännu kallare uppe på fjället. Sådant ska man ha respekt för tänker jag när jag cyklar in mot Alta. Är glad att mina skidvantar ligger i ryggsäcken och att jag i sista sekund hittade ett par skoöverdrag på en cykelbutik i stan. Jag hade tänkt att ta mina vintercykelskor men glömde dom hemma.

Laget samlat och peppen är stor inför start. Snart ska vi få ge oss i väg!

Vi rullar in till startplatsen och hejar på Hanna och Ingrid från Sherides-laget. De som satsar på pallplats och är lite nervösa. Över kylan. Jag känner mig malplacerad i mina knäskydd och stora ryggsäck men tänker att jag inte vill frysa och framförallt inte ramla och slå upp sår på mitt knä som ska opereras lite längre fram. Jag bär hellre med mig lite för mycket och önskar att jag hade vintervantarna redan vid starten. Önskar Hanna och Ingrid lycka till och försöker lugna min stora fjärilar i magen. Det tar tid att presentera alla lag och i väntan på det hjälper Jimmy mig att montera hans ramväska på min cykel. I sista sekund har han erbjudit mig att låna den. För att underlätta laddning av cykeldator under loppet. Han tejpar ramen för att det inte ska skava och visar hur jag ska ha laddsladden och jag är glad at jag får flytta nästan ett halvkilo powerbank från ryggsäck till ramväska och petar även i ett par bars i ramväskan.

Så blir vi uppropade och rullar över rampen. Ställer oss sist i startledet och väntar. Snart dags. Med fem minuter kvar påminner Sandra mig om att starta det första gps-spåret. Det tillbaka till Alta och första checkpoint. Vi har alla delsträckor i datorn och ska läsa in en ny vid varje stopp och jag är nervös över att inte klara navigeringen och glömma starta nya gps-sträckor.

Så får vi rulla i väg. I lugnt tempo genom stan och jag känner att mina ben är starka. Jag har sänkt sadeln lite och känner att ryggsäcken blev lättare utan powerbank och några bars. Nu är vi på väg. Ut på äventyr, ut på 30 mil fjällcykling. Det är en overklig känsla och jag ryser lite. Vi är äntligen här.

Vi håller igen mycket. Alla tre medvetna om att det är lång tid att cykla och ingen mening att hetsa. Första sträckan är otroligt fin. Stigarna avlöser varandra och jag njuter. Pulsen är låg och vi trummar på. Jag oroar mig lite för min frambroms som inte riktigt tar som den ska. Vet inte om jag ska säga något till de andre tre. Trots noggranna förberedelser och lika noggrann genomgång av cykeln strular den, så som den gör i bland. Vi har ingen möjlighet att lufta bromsar i någon av checkpointarna och jag inser att jag helt enkelt får låta bli att göra snabba inbromsningar och bara använda bakbromsen om frambromsen inte vill efter pumpningar med bromshandtaget. Jag ska ju inte fegbromsa mig fram tänker jag.

Lag efter lag passerar oss och snart är startfältet utspritt. Men jag känner ett lugn. Långt i från den stress jag kan känna vid tävlingar. Jag är inte här för att tävla. Jag är här för att vara en del i det som ska ta vårt lag tillbaka till Alta. Här för att få cykla fjäll i så många timmar.

Foto: Hasse Gustafsson

Vi når första checkpoint i Alta efter lite över en timme. En av fyra checkpoint där vi har vårt serviceteam på plats. Vi gör ett stopp och jag säger till att Hasse att jag har grymma ben. Har prickat in sommarens bästa känsla precis när jag behövde det som mest. Jag berättar också bromsen tar dåligt och Hasse lugnar mig med att säga att han byter bromsklossar om det blir värre. Jag är lite otålig, vill komma ut ur stan och upp på fjället. Få känna att det börjar på riktigt. Jag har tänkt på hur det ska vara. Tänkt på hur terrängen ser ut och vad vi har att vänta oss. Längtat efter att få gå in i en bubbla där tiden står still och vi bara tar oss framåt. På stigar och fjäll som jag aldrig cyklat på. Timmar av nya stigar att upptäcka. Känna alla känslor som kommer när man är ute under riktigt lång tid.

Vi rullar äntligen ut ur checkpoint och åker en bit längs med älven. Vi passerar ett lag som navigerat fel och jag har anat ett lag till lite längre fram. Jag förstår att det är lag vi kommer att återse under banan. Det brukar vara så på riktigt långa lopp.

Foto: Hasse Gustafsson. Vi är på väg ut på andra delsträckan och passerar Alta-älven.

Efter några mil lämnar vi stan och börjar ta oss upp mot fjället. Jag säger att jag har starka ben och att vi ska nyttja det om någon blir trött. Vi påminner varandra om att äta och dricka. Vi passerar ett norskt lag utmed en lång asfaltstigning och jag har börjat slappna av. Jag är inte längre orolig över navigeringen. Tittar på min cykeldator med jämna mellanrum för att se att vi är på rätt kurs. Vi plockar höjdmeter, tappar höjdmeter och jobbar oss sakta upp på vidda som en åskådare sa när vi passerade tidigare.

Många kilometer backe. Men ändå fint sent en torsdagskväll.

Så kommer banans första riktiga prövning. En backe som aldrig verkar ta slut. Jag trummar på med lätta växlar och tänker att benen är fantastiska som orkar. Känner att pulsen ligger lågt och jag njuter. Vi får påhejning av ett par norskar som gör vågen och viftar med flaggor och jag känner den där varma känslan i kroppen. Tänk vad hejarop framkallar känslor. Lite längre fram skymtar vi ett damlag och vi går om innan asfalten blir grusväg.

Snart är vi uppe på Finnmarksvidda och passerar ett mixlag som är trötta. De ser ut att frysa. Jag är lagom varm. Vi stannar för att ta lite kort och hämta andan och snart tar vi fram repet för första gången under turen. Jag drar Erika och hon får värdefull vila bakom mig. Sandra trampar på i spets och ser riktigt stark ut. Vi sjunger, ropar och skrattar. Det ekar över Finnmarksvidda och när en lång brant backe kommer kopplar vi lös linan. Går en bit och susar sedan utför. Långt därnere ser vi billjus och anar den första checkpointen. Jag vill krama Hasse. Tacksam och rörd över att de åker bil så långt för att serva oss. Vi kopplar på linan igen och jag drar Erika utför. Känner hur pulsen går upp och jag blir för varm. Tänker att det är bra att mina ben känns starka. Nästa gång är det någon av de andra som är starkare.

Känner att det har gått så lätt trots att timmarna har tickat på. När börjar det? När ska det bli tungt och motigt? När ska benen börja protestera och dipparna komma? De som är så spännande att försöka ta sig ur på långa lopp. De som lika snabbt byts ut mot eufori? När ska känslan av att bara vilja lägga sig ned och vila och inte resa sig mer komma?

Vi blir passerade av damlaget strax för första checkpoint när vi åkt fel bakom det norska laget som ska följa oss resten av turen. Vi får sweepern bakom oss ned till Tutteberget.

På väg ned till andra checkpointen i Tutteberget. Bakom oss har vi sweepern. Foto: Hasse Gustafsson

Vi möts upp av Claes, Robin och Hasse. Beredda att titta över våra cyklar och serva oss med påfyllning av vatten och energi. Vi får kliva in i bilen en stund. Få lite värme och äta. Erika börjar skaka och känner sig dålig. Sandra bestämmer att vi stannar tills hon känner sig bättre. Gör stoppet längre än vi tänkt. Jag fryser och byter underställströja. Drar på mig långa byxor i stället för shorts. Vi har en lång och tekniskt sträcka framför oss och klockan har passerat midnatt. Minst 12 timmar tills vi får träffa vår support igen. Vi pratar om att ta med vindsäcken om vi skulle behöva stanna mellan checkpointerna. Det kan bli kallt om vi får gå mycket tänker jag men hejdar mig när jag tänker ta på mig en extra underställströja till. Jag känner en liten oro över Erikas tillstånd. Tänk om hon blir sämre när vi har cyklat i väg och det blir för långt att vända?

Efter en stund tar Erika det svåra men kloka beslutet att kliva av. En funktionär hjälper henne att fatta beslutet. Hon har feber och är sjuk. Att fortsätta vore vansinnigt oavsett vilken tävling det handlar om och än mindre lite mer än 6 mils fjällcykling innan nästa stopp. Vi kramar om varandra och lovar att cykla för henne. Vi får höra att ett lag åkt fel och fått hjälp att hitta tillbaka till Tutteberget. De åker ut före oss. Som sista lag rullar jag och Sandra i väg mot Mollisjok.

Sten, soluppgång och ensamheten.

När vi lämnar checkpointen känner jag direkt att långa cykelbyxor och den där extra buffen var onödig. Dessutom har jag glömt att ta av mig mina benvärmare. Jag svettas och känner mig lite trött. Vi tar oss sakta upp mot ett renstängsel med sweepern tätt bakom oss. Går i en backe och jag säger till Sandra att det tog mer energi än jag trodde att dra lina men om jag får gå lite så kommer jag tillbaka. På toppen är energin tillbaka och benen återigen starka.

Här börjar loppets jobbigaste del men den allra vackraste. Loppet börjar också här. Det som varit tidigare bara en lång startsträcka. Vi är ute i vildmarken och ser inte en enda människa bortsett från killen som åker sist i loppet för att se till att sista lag kommer framåt. Han berättar att vi har 2-3 mil av sten framför oss. Det visar sig bli nästan 4 mil till slut. Vi bestämmer oss för att spara lite energi uppför och ta igen det på lättåkta partier eller partier som det i alla fall rullar lite lättare. Det är svår teknisk cykling när huvudet börjar bli trött och sömnbristen ger till känna. Vargtimmen är lika jobbig på cykel som utan. Precis efter att jag säger att det är lite oroväckande varmt när det droppar från hjälmen drar kyla in. Vi är i ett dimmoln med regn bakom oss. Det hänger tungt på topparna och jag huttrar lite. Känner mig trygg att softshelljackan ligger i väskan och vinterhandskarna sitter på händerna.

44 km kvar till Mollisjok. En brunfloviken runt som vi säger varje gång sträckan är den samma. Bara delmål, ingen tanke på det riktiga målet. Så tog vi oss framåt.

Vi skrattar, pratar och är tysta i bland. Vi är ensamma på fjället och har passerat laget som navigerat fel. Sandra säger att det känns tryggt att veta att vi har sweepern bakom oss om något händer. Så går solen upp bakom molnen och sprider ett gult ljus över fjällplatåerna. Vi blir stående en stund och ser hur dimman dansar över en sjö. Fotar. Det ögonblicket är det allra starkaste och jag får dela det med en vän som betyder mycket. Jag säger det, eller försöker göra det. Tänker att det är sten, soluppgång och ensamhet. Så oerhört vackert. Fjället som stunden innan kändes kallt och ogästvänligt blir mjukt. Vi tittar på klockan och skrattar lite över att det om några timmar är happymorningride hemma i stan. Vi själva står på ett fjäll långt borta och ska cykla hela dagen.

Varför gör jag sånt här tänker jag gång på gång. Vad är det som driver mig att utmana kroppen till det yttersta? Vad är det som gör att jag njuter allra mest när jag får göra en mental resa och utmana elementen.

När jag höjer blicken och tar in det runtomkring mig blir svaret klart. Det är för att få uppleva naturen och dess växlingar, känna trötthet och ny få ny energi av en sol som går upp. Få uppleva det med en vän som betyder mycket. Få vara den lilla människan i det stora och ta sig fram för egen maskin. Känna att kroppen är stark, att den klarar så mycket mer än jag tror i mörka stunder.

Någonstans mellan Tutteberget och Mollisjok när solen går upp.

Vi båda får lite ny energi och börjar ta oss nedåt. Passerar en ensam cykeledsskylt och frågar varandra var den kom i från. Ett mjukt böljande landskap möter oss ju längre ned vi kommer och turens första riktiga vad. Vi ser plötsligt cyklister i fjärran. Vi har tagit in trots att vi inte har bråttom.

Sandra berättar tryggt och pedagogiskt hur jag ska ta mig över jokken. Sten för sten och mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag är rädd för vad, för strömmande vatten men tar mig framåt. Förstår att det inte är det första och sista vadet vi ska göra. Vi fortsätter framåt. Jag börjar tröttna lite på sten och känner hur benen börjar bli trötta. Bestämmer att vi tar en paus för en gel på nästa topp.

Det ger energin tillbaka och vi tar oss vidare. Lägger kilometer efter kilometer av stenig terräng som känns i armarna. Vi gör ytterligare ett stopp och Sandra stopar plastpåsar i sina skor medan jag tyst äter en bars. Känner mig för första gången trött. Gelen har gjort sin verkan och gått ur kroppen och jag vill inte se en sten till på en stund. Jag har ramlat någon kilometer tidigare. Gått över styret bland sten och konstaterat att det inte går att cykla för sakta. Då fastnar man. Men hur cyklat man fort bland all sten. Det känns lite motigt. Positivt ändå tänker jag är att min frambroms fungerar bra i bland. Sämre att dropperposten halkar ned. Sandra frågar om vi inte ska försöka tejpa fast den med silvertejp medan jag rycker lite i vajrar och reglage. Bestämmer mig för att leva med det till Suossjavri där Hasse finns och kan laga. Jag som bestämt sa att min stolpe minsann skulle sitta kvar eftersom den är mekanisk och inte kan strula skämdes lite.

Efter ytterligare ett vad kommer vi i kapp ett mixlag och jag ropar att det är så roligt att se folk. Vi pratar lite och Sandra får en enrgiboost som räcker länge. Bakom den lilla knixen väntar hårt packad sand. Inte en enda sten på flera kilometer och utför. Hon drar i väg med ett tjut och jag hänger på. Vi susar ned för fjället och parerar stora partier av lös sand. Det känns som en stor belöning efter flera mil av svår terräng och vi närmar oss Mollisjok. Möjlighet att få gå in i en varm stuga, äta något varmt och jag längtar efter kaffe. 15 km kvar ropar jag och Sandra tjoar av glädje. Vi räknar ned. Bara till nästa checkpoint. Njuter av vad vi kallar gratiskilometer när det sluttar lätt utför och vi spar energi. Gränserna flyttas allt mer. 4 mil är inte långt. 15 kilometer nästan ingenting. Men de sista 2 kilometrarna innan chekpoint en evighet.

Vi rullar in till checkoint. Möter damlaget som vilat klart. De som åkte om i Tutteberget. De har en kille med sig. Han som vi passerade även det innan Tutteberget. Hans lagkamrat bröt och finns det ett lag att åka med får man fortsätta för att bli en finisher. Jag hejar glatt och önskar dom en god tur. Att Sandra och jag är sista damlag berör mig inte. Jag är lika glad ändå.

Vi checkar in, får en post-itlapp och hjälp att tvätta våra cyklar. Vi lägger dom i gräset och går in. Jag tar av mig blöta skor och skoöverdrag och tassar i väg i blöta strumpor och frågar om det finns kaffe. En snäll kvinna visar en termos och jag vill nästan gråta. Jag får fiskkakor på en tallrik och vi hittar ett rum att sitta i. Tillsammans med norrmännen vi åkt med, om och hamnat bakom. Sandra skrattar åt våra fiskbitar och liknar dem vid platta stora fiskbullar. Vi pratar lite med norrmännen som är från Olso och tror att jag bor i Alta. Jag har tydligen en sådan dialekt. Östersund säger jag. Långt härifrån. Sandra är trött och skakar. Jag äter och njuter av något annat än söta bars och kletig gel. Brer en macka med mycket smör och sippar kaffe och vill inte vara på någon annan plats än där just då. Vi tar en selife och anar att vi kommer se ganska trötta ut.

Trots allt ganska fräscha…..

Sandra ber att få lägga sig en stund. Väck mig om en halvtimme, det går bra va? Jag säger att vi inte har någon brådska och Sandra kryper i hop i en säng. Jag själv är för uppe i varv och kan inte slappna av. Tar en mugg kaffe till och byter rum för att inte störa dom andra och försöker packa om min väska. Flyttar runt gels och extra kläder. Benen är stela och jag undrar hur jag ska få i gång dem. Vi har cyklat hälften av sträckan redan och det har gått så fort. Om någon mil slår jag rekord på antal mil på mountainbiken och Sandra har redan gjort det. Sånt ger lite energi. Jag går ut och till dass. Vet att jag kommer att gråta av smärta men måste kissa. Hur jag än gör med cykelbyxepadding och sadlar så får jag ont. Det hör till. Bestämmer mig för att inte kissa något mer förens jag är i mål. Jag klarar inte smärtan.

Vi kan trycka uppför och köra fort till Suossjavri!

Sandra får lite ny energi och vi rullar i väg tillsammans med norskarna i checkpoint och en funktionär som provar att hetsa oss att ta i kapp på lagen framför. Vi har en kort sträcka tills vi äntligen får träffa Robin och Hasse igen. Bara 32 km säger vi och perspektiven på distans har förflyttas ännu en gång. Jag har fått höra att sträckan ska vara lättare och vi ska få lite utförskörning. Jag struntar i killen som försöker få oss att åka fort. Säger till Sandra att hon inte ska bli stressad. Vi tar det i vårt tempo. Och vårt tempo räcker till att gå om de andra så småningom. Vi nöter ned dom konstaterar jag.

Vi skrattar lite förundrat åt att vi faktiskt kan trycka på uppför och köra fort utför trots så många timmar i sadeln. Det känns som en nästan för lätt sträcka och kilometrarna tickar på. Vi skrattar åt att vi troligtvis är det enda laget som verkligen tog arrangörerna på orden och går tillbaka om vi råkar navigera fel även om det handlar om några meter. Ingen av oss vill bli diskade. Jag har ont och svårt att sitta men försöker ändå. Längtar till asfalten för att slippa stenarna. Snart ska vi få krama om våra sambos igen. Få pausa en timme och kanske försöka sova.

När asfalten kommer inser vi att det gör alldeles för ont att sitta och trampa. Vi som längtat efter något annat än sten. 5 km till checkpoint och jag försöker andas och hitta en position som fungerar. Trött och hungrig men fortfarande vid gott humör. Så får vi snart syn på en cyklist med blå jacka och Sandra piper att det är Robin. ”Jag har faktiskt längtat efter dig” säger hon när han ansluter och jag skrattar. I stunden blev orden så fel men så roliga. Innan hade Sandra sagt samma sak och jag konstaterat att det är bra för förhållanden att göra sådana här utflykter. Man blir lite extra glad när man ser varandra. Vi båda får ny energi och det bubblar av saker som vill fram och berättas. Jag låter Sandra och Robin och prata och cyklar lite före och ser snart Hasse stå med kameran. Jag vill gråta. Av tacksamhet och glädje. Robin lämnar oss och vi vinkar glatt till hasse och får snart rulla ned i depån.

Foto: Hasse Gustafsson
Foto: Hasse Gustafsson
Foto: Hasse Gustafsson. Robins matbild på mig får inte hamna i bloggen 😉

Blir återigen servade med varma jackor och mössor. Cyklarna tas om hand och Hasse lagar min dropperpost som strulat sedan 6 mil tillbaka. Vi hämtar mat och jag blir lika glad över våfflor med nutella som jag blev av kaffe i Mollisjok. Vill gråta av tacksamhet och får hjälp att bära ut juice till bilen. Jag vill sitta tillsammans med Hasse. Få träffas en stund innan vi ska försöka sova. Jag är yr av trötthet och samtidigt så uppe i varv av alla känslor som ligger utan på huden och darrar. Tänk vi har bara 9 mil kvar. En cykelvasa, ett längre långlopp. Nio mil bara. Vi får hjälp att komma upp från våra stolar på marken och hittar ett rum att sova i. En halvtimme bestämmer vi och Sandra sätter ett alarm. Jag kan inte slappna av, hör hur Sandra pratar i sömnen och tassar i väg. Ut till Hasse igen och packar om min väska. Mår lite illa av alla bars som ska med. Vill inte se socker.

Inte en jävla backe till nu

Vi ger oss av efter 2 timmar och jag har svårt att sätta mig på sadeln. Vi är som gamla tanter som ska ta oss upp cyklarna som Sandra sagt tidigare och jag håller med. Stela och osmidiga och lätt kvidande innan vi hamnat rätt. Vi får ytterligare 5 km av asfalt innan vi viker in på en fyrhjulingsväg som ska oss hela vägen till Jotka. Där vi ska ta av från vägen står Hasse och Robin och hejar på oss en sista gång innan de ska dyka upp vid Tutteberget framåt natten. Vi har tappat tidsuppfattningen och frågar oss flera gånger vad vi har gjort med tiden. Cyklat har vi svarat i kör!

Det ska vänta en ”rask sträcka” och vi skrattar gott åt det när vi med knapp styrfart tar oss uppåt igen. 54 km väntar innan vi får äta varm mat igen och 54 km känns kort. Vi tror att vi har gjort det värsta och jag är glad att jag inte visste hur mycket mer sten Finnmarksvidda hade att bjuda på och hur många fler fjälltoppar och backar vi ta oss upp och över.

Foto: Hasse Gustafsson
Strax efter att vi svängt av vägen och upp på den fyrhjulingsväg vi ska åka efter ända ned till Jotka. Foto: Hasse Gustafsson

Fortfarande fungerar benen och vi kan trampa uppför. Utför passar vi på att rulla och hämta kraft. Passerar renstängsel och myrar. Vi har fått in rutinen, stänga om det var stängt innan, åka igenom om det var öppet. Vi får vada ännu mer och har en makalös utsikt framför oss. Fyrhjulingsvägen är bitvis slät och snabb och bitvis stenig och jobbig. Jag ser hur den går över fjällen. Slingrar sig som en orm genom landskapet och jag anar att vi ska ta många höjdmeter till. Här kommer turens lilla dipp för mig. Mina tår gör ont i cykelskorna. Jag känner mig trött och låg för att en stund senare inse att vi faktiskt kommer att gå i mål. Sandra tar min hand när jag säger det högt. Jag har gråten i halsen och vi båda är stolta som tuppar mitt ute på fjället. Bara en gång till att ladda in en sträcka i datorn. En gång till att räkna ned och bli glad över att datorn tickar ned till under 40, 30 och 20 km och se hur den sedan räknar ned från 10 km.

Mellan Mollisjok och Jotka. Stora renhägn som vi passerat så många av under loppet.

Vi tar höjdmeter, tappar höjdmeter och får se andra lag som siluetter mot himlen. Återigen plockar vi in trots att vi pausar längst. Vårt jämna och ganska höga tempo är en vinnande strategi. Men vi gör ingen brådska att komma i kapp. De svenske jenterna bli vedertaget bland de vi passerar. De som rastar länge, kommer i kapp och cyklar längre upp för branta stigar innan de kliver av. Det som laget som körde fel i Tutteberget inte ville bli slagna av. Med lite ursäktande röst sa en av herrarna det till mig i Mollisjok. Jag skakade lite på huvudet. Men det gav oss lite bränsle att fortsätta. För gubbarna skulle inte få äran att cykla om oss innan mål. Jag hade också fått höra av sweepern at hans svenska granne hejade på oss och följde oss på racetracken. Det gör oss båda rörda. Sandra säger flera gånger att det är häftigt hur många som följer och hejar på oss i det nu som vi cyklar.

Vi tar oss framåt, med Jotka som mål. Till varm mat och en liten paus och kilometerna tickar på. I bland snabbt och i bland så långsamt att det känns som vi står still. Repet ligger i Sandras ryggsäck och vi har ingen tanke på att använda det. Jag säger flera gånger till henne hur otroligt stark hon är.

Vi gick uppför. Sparade energi när det behövdes. Oftast Sandra i spets.

Vi går, vi cyklar och kämpar oss utför. Rullar utför och har fortfarande bra fokus på cyklarna. Säger flera gånger att det är bra att vi inte blivit allt för trötta och fnissiga att vi inte kan hantera cyklarna. Jag har ingen aning om hur mycket klockan är men det går mot tidig kväll. Solen är framme och när vi inser att vi ska få cykla sista biten i midnattssol och solnedgång blir vi glada. Som en stor belöning för allt vi tagit oss igenom.

För det är något stort vi gör tänker jag flera gånger. Något som inte alla gör. Det är mäktigt på något sätt. Lika mäktigt att vi båda är så pigga och starka. Ingen som tappar fokus, ingen som blir för trött och inte orkar. Och jag inser att jag inte kommer att få genom dipparna den här gången. Inte de där mörka tunga. I stället rusar euforin i kroppen om och om igen. Jag älskar det här. Älskar fjällen och cyklingen och vill göra om det. Innan jag ens kommit i mål. Jag är knäpp tänker jag också.

Den flera mil långa fyrhjuligsvägen från Suossjavri till Jotka var häftig!

När cykeldatorn tickar ned under 10 km tjoar vi lite. När vi har ett par kilometer kvar och ser att det går utför får jag ny energi. Ska det äntligen kännas lätt fram till en checkpoint? Det gör det självklart inte. Det går uppför igen och nedför. Och upp. Vi fnissar uppgivet. Drar cyklarna. Trampar lite. Drar cykel. Med en enda kilometer kvar ropar jag till Sandra att nu kan det inte finnas en backe till. Det går inte. Det är fort kort sträcka och vi har sett fjällstugan. Bakom nästa sväng kommer en jävla backe till. Jag blir trött. Sandra skrattar uppgivet och vi svär oss upp. Hälften på allvar och hälften på skoj. Sten är det också säger jag.

Vi checkar in och överlåter våra cyklar till en funktionär för tvätt och kedjesmörjning. Vilken service man får tänker jag rörd och hämtar en mugg med köttsoppa. Jag hör i bakgrunden en kvinna fråga hur terrängen ser ut. Kvinnan säger att det inte är någon mening att ens börja cykla utför depån eftersom det blir klättring direkt. Hon konstaterar också att det är farligt att lägga en sista brant backe av loppet, Vi båda är trötta och fnissiga och det brister för Sandra när hon inser att vi ska upp för en brant och ned för en teknisk utförslöpa.

Jag kan varken sitta eller stå. Inte orkar jag bromsa heller. Jag släpper bara på och hoppar över bäcken.

Herrlaget vid bordet bredvid är inte lika roade av våra hysteriska skratt. De som vi passerat tidigare och Sandra frågat om de inte tyckte det var fint trots alla backar och stenar. De såg inte tjusningen i det. Vi däremot har varit glada sedan start, skrattat och pratat. Jag tänker att det nästan har gått för lätt. Att det inte blev så tufft mentalt som jag föreställt mig. Visst känns det i varje nerv i kroppen att vi cyklat långt. Jag har inte kunnat sitta på länge och jag är vimmelkanting av sömnbrist. Men jag har fortfarande ork och mina trötta knän gör inte längre så ont. Vi har bara lite mer än en Brunfloviken runt. Dessutom ska vi få återse Hasse och Robin om bara några kilometer.

Midnattssol över Jotka och den allra sista depån innan mål.

Vi tar oss i väg. Benen är stela och jag kan inte sitta ned på sadeln. Tårna gör ont i cykelskorna när vi går upp för en lång och brant backe. Men det känns bra. Så bra och så fint. Solen gör fjällen mjuka och jag är gråtmild. Över att få avsluta äventyret med midnattsolen, över att veta att vi kommer i mål och att vi har klarat av så många mils cykling på fjället och på stig. Att min kropp orkar trots så många skador i sommar.

Sandra går före mig. Cyklar en bit och jag förstår inte riktigt hur hon orkar. Jag fnissar hysteriskt när jag kör över en död lämmel och tänker att jag måste skärpa mig. Jag ska snart cykla utför och jag måste hålla fokus. Uppe på toppen stannar vi en stund. Fotar och jag tänker att vi nästan passerade här kvällen innan. Det känns som en evighet sedan.

Foto Hasse. Vi susar ned mot Tutteberget igen.
Och passerar återigen renhägn. Foto: Hasse Gustafsson

Jag vågar släppa på lite i utförslöpan genom renhägnet som vi natten innan gick vid sidan om. Någonstans lite längre ned väntar Hasse och Robin. Vi har runt 4 mil kvar och ett större vad. Ett vi passerat en gång tidigare.

Vi hejar glatt och har hamnat fel. Vi får vända upp igen och ta en annan väg. . Foto Hasse
Trötta med nöjda och en aningens pömsiga.

Vi gör ett litet längre stopp och jag äter lite godis. Struntar i att ta med några fler bar, jag har så det räcker. Säger till Hasse att vi kommer att klara det och har kanske 4 timmar kvar av cykling. Det är ingenting säger jag. Inte i förhållande till det vi har gjort. Vi gissar att vi kommer in till mål strax efter 30 timmar och att vi skulle kunna gå hela vägen tillbaka till Alta och ändå klara av det. Det är en otroligt skön känsla. Vi har ett lag bakom oss och ett lag framför oss. Killarna som tröttnade på våra skratt i Jotka. Till sist ger vi oss iväg efter asfalten och jag kan inte sitta. Tänker att benen måste klara av att stå sista biten.

Det är inte lätt att komma i väg efter många timmar på cykel.

När vi äntligen får vika av asfalten och kommer upp på Finnmarksvidda igen blir det alldeles tyst mellan oss. Stundens allvar säger vi sedan. Som om vi båda insåg vad vi precis var på väg att klara av. Jag ryser lite och fryser om mina fötter. Temperaturen har sjunkit och solen värmer inte längre. Vi har snart klarat det. Vi har klarat av det tuffa Offroad Finnmark. Inte en enda gång har vi varit oense, inte tröttnat på varandras sällskap trots att vi nästan tillbringat varje minut tillsammans sedan starten. Jag ler lite åt att vi skojade om det tidigare. Att det var svårt att få egen tid när man hade någon som envist förföljde en på cykel.

Tankarna bryts hastigt när vi ser herrlaget som varit före oss. Den ena killen har lite luft i framdäcket och de har inte provat om deras pump fungerar eller ens passar ventilerna. Sandras hjälper till och skojar lite om att de måste tycka att det är fint nu på Vidda med solnedgång. Jag minns inte om hon fick något svar.

Midnattsolen och fyrhjulingsäg över Finnmarksvidda. Så otroligt fint att få cykla det i slutet av loppet.

Vi rullar vidare och lämnar dem bakom oss. Sandra börjar bli sovtrött och jag är uppe i varv. Snart i mål. Snart en kram av Hasse och sedan en varm säng. Jag vill kliva av cykeln. Inte sitta på en sadel, inte behöva stå upp. Vi klarar det säger jag till Sandra. Vi tar en gel när det är 22 km kvar.

Så får vi loppets sista och helt makalösa ögonblick när den stora röda solen hänger över bergen i Alta. Vi stannar på toppen av det fjäll vi står på och jag önskar att jag hade en bättre kamera än min lilla GoPro. Vi vet att det nästan bara väntar utförsåkning och kanske någon backe till. Vi har så få mil kvar och vi är inte slutkörda bara sovtrötta. Vi tar oss vidare och så ser jag en lång fyrhjulingsväg över ännu en fjälltopp och frågar Sandra om hon tror att vi ska upp över den. Det är lite för få kilometer kvar. Säkert säger hon. För avstånden på fjällen ser längre ut än vad de där. Och mycket riktigt. Vi ska upp för en brant backe till och säger till varandra att det är bra att vi får gå en stund, då kanske fötterna blir varma. Vi tar en gel på toppen och får höra av en cyklist att det väntar en mils utförskörning.

Det går fort, alldeles för fort för trötta händer som inte orkar bromsa och en hjärna som inte riktigt hinner med att planera körningen. Vi väljer att gå när det blir för brant och jag undrar om jag inte missförstod hans som sa en mil. Halvmil kanske? Vad heter det på norska? Tankarna snurrar och så småningom när vi når grusvägen och det platta landskapet längs med älven. Vi båda fryser och stannar för att ta på oss varma jackor. Snart kommer herrarna vi hjälpte att pumpa däck i fatt oss och de får tävlingsinstinkt och försöker hänga av oss. Vi gör ingen ansats att komma förbi dom och jag säger att det är kallt om fötterna. Han måste ha missförstått mig och trott att jag ville spurta. Han säger att det inte är någon vits och så försvinner de.

Vi huttrar och mina fötter är iskalla. Vi har 15 km kvar till mål och åker lite fel. Får vända uppför och nås sedan av två långa branta stigningar. Gps:en skickar oss fel och vi får svårt att hitta rätt. Enda gången vi är osäkra är mitt inne i stan. Vi bestämmer oss för att tro att det är samma väg tillbaka som det var på väg ut eftersom GPS-spåret går bredvid. Strax innan mål möter vi herrlaget igen som är upprörda över blindspår och kört vilse. I tröttheten förstår vi inte riktigt varandra och den ena herren lägger sig på våra hjul. Vi säger inget. Låtsas som om han inte finns. VI har bara några kilometer kvar.

Vi rullar in i ett folktomt Alta och ser målrakan. Vi tar varandras händer och gråter de sista hundra metrarna. Det är stort. Det är galet stort att vi gjort det. Klarat alla milen, alla timmarna, all sten och alla backar. Hela tiden glada och och starka. Klockan är runt halv ett och vi har varit ute i 30 timmar och 25 minuter utan sömn. Jag vill stanna tiden. Vara kvar i det där ögonblicket precis innan målportalen.

Vi möts av Robin, Hasse, Claes och Erika. Jag känner mig förvirrad och gråter av glädje och lättnad. Kramar om Sandra en lång stund och skålar sedan i champagne. Ger vår gps-sändare till vad jag tror är en funktionär som men sedan visar sig vara en deltagare i 70 mils-varianten. Jag glömmer bort att ta på mig överdragsjacka. Försöker stå upprätt när kamerorna går varma och står sedan tillsammans med Erika och Sandra vid den stora Offroad Finnmarksskylten med en Jämtlandsflagga bakom oss.

Jag har så ont av sadeln att jag knappt kan gå, benen är stela och kroppen är uppjagad. Jag äter lite och försöker att prata. Berätta om vad vi gjort men det känns som jag svamlar. Jag inser att det kommer att ta lång tid att smälta det vi gjort. Fan vad grymma vi är tänker jag flera gånger. Så otroligt grymma som bestämde oss för att köra loppet, planerade det, stod på start och gick i mål. Vi var ett lag även om alla tre inte gick i mål. Men vi vågade. Det var huvudsaken.

Jag gläds åt Hanna och Ingrid som lyckats köra in på en andraplats. Så galet starkt. Tänker att alla oavsett placering är fantastiska. Som klarar av loppet. Som cyklar alla milen, i så många timmar, i sån svår terräng och bitvis kyliga förhållanden. Det är häftigt.

Jag somnar sedan nästan direkt jag lägger huvudet på kudden. Utmattad men inte slutkörd i kroppen. Förstår att den var mycket starkare än jag kunde tro och att all träning inte varit förgäves. Tänker på det Sandra sa någon gång under alla timmarna vi var ute, det är tur att vi är så bra på att cykla stig. Om vi inte varit det hade resan varit så mycket jobbigare.

Nu lite mer än en vecka efter målgången har jag fortfarande känslorna utanpå. Jag har inte riktigt landat ännu. I bland kommer det över mig. Hur otroligt häftig resan var, hur starka vi båda var och vilken utmaning det var. Det är inget man skojar bort. Nästan 30 mil i tuff terräng med lite väg i förhållande till antal mil på stig, stenig fjälled och jobbiga fyrhjulingsvägar. Men det är inte omöjligt. Inte alls. Jag tror att det som gjorde att vi klarade det var att vi var väl förberedda, både på kylan, underlaget och att vi tränat rätt. Kanske hade vi kunnat tagit oss i mål snabbare om vi velat. Men då hade inte loppet blivit detsamma. Jag skulle aldrig velat stressa mig igenom det. Missat alla vyer, alla de där små stunderna när jag drog efter andan över hur vackert det var. Missat alla fina människor människor som hjälpte oss i depåerna. Som Sandra sa; det hade inte blivit samma upplevelse om vi haft flera andra lag omkring oss hela tiden.

Jag kommer att göra något liknande igen. Inte nästa år. Men sedan. Det gav mersmak och klarar jag 30 mil klarar jag mer! Och funderar du på att göra något liknade så gör det. Kör Offroad Finnmark. Det är ett minne för livet och en upplevelse som verkligen berör en djupt inne i kroppen.

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

  • Lena Indahl Jonsson

    augusti 12, 2019 at 11:59

    Vilken resa! Jag ömsom skrattade och ömsom snörvlade och det kändes nästan som att man var med på färden. Det kom flera flashbacks från min VR och jag kände igen känslorna och även uppgivenheten, hur lång är en kilometer egentligen. Måste förtydliga att min VR ändå inte ens är en fis i rymden i jämförelse med detta. Ni har verkligen gjort något stort och att hålla sig till den bestämda planen är inte enkelt. Ruset av eufori brukar kunna trissa igång något som inte ingick i planen. Fick en extra härlig känsla när jag läste om lämmeln, om hur lite det behövs ibland för att totalt flamsa ur. STORT Grattis till er!

    Svara
  • Helena

    augusti 14, 2019 at 08:56

    Ja vilken resa det var! Precis som du skriver kan det vara svårt att hålla sig till planen, jag har ju lätt att rusa i väg men vi lyckades bra! Haha, ja den där lämmeln fick det att brista lite 🙂

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: