• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Om den här #kompiskampen den som förstörde min vinter

Om den här #kompiskampen den som förstörde min vinter

Vi har inte varit kompisar i vinter.

”Jätteskoj! På riktigt. Dels för att det inte är en tävling om mest som dragit runt mest effekt och för att det blir roligt att se sin egen utveckling. Att göra en tröskel på 20 minuter är en sak. Att köra så hårt jag kan under 20 minuter är helt klart en annan. Fördelen eller räddningen är ju att det går att backa lite en stund för att hämta igen sig.”

Så skrev jag i november när kompiskampen skulle dra i gång. Jag vet inte vem jag försökte lura, troligtvis mig själv. Jag har gjort tre försök sedan dess. I februari kände jag mig lite krasslig och ville äventyra Vasaloppet.

Min första kompiskamp gick över förväntan vad gällde antal watt jag lyckades veva runt. Att då gå från ett redan utifrån mina förutsättningar högt värde och sedan öka var inte lätt. Jag hade som ett mål att komma över 4 watt/kg och var nära i januari. Det låter ju bra. Inget att direkt klaga på.

Men om jag ska vara ärlig om den här kompiskampen i stället? Att det inte var en tävling mot andra utan ett sätt att se sin egen utveckling var okej. Mindre okej var den press och prestationsångest som upplägget har gett mig under hela vintern. Inte för att slå andra utan för att vara bättre varje gång. Inför mig själv. Att kliva av cykeln och känna mig misslyckad som inte orkade mer. Hitta orsaker till varför jag inte var stark nog.

För att få rätt värden har jag varit tvungen att väga mig inför varje gång. Det är ingen hemlighet att lägre vikt och högre watt under 20 minuter ger ett bättre värde per kilo. En liten ökning på ett halvt kilo ger således lite sämre värde även om jag skulle ha ökat lite.
Även om jag inte skulle bry mig eller lägga större vikt vid kommentaren jag fick på en bild i höstas och som jag skrev om har jag gjort det. Tyvärr. Det satte sig som en liten tagg i kroppen och gjorde sig påmind varje gång det gick lite sämre på trainern. Jag är för tung blev mantrat.

Kombinationen av att vilja göra bättre varje gång och tankespöken har förstört min trainerträning under vintern. Jag har påbörjat varje pass utan större glädje och så fort det har varit lite jobbigt har jag vikt ned mig. De pass som varit bra är lätträknade. Däremot har jag utfört grymma intervallpass i stakmaskinen och på cykel utomhus. Jag trodde att det skulle släppa efter det sista intervallpasset inför Vasaloppet när jag fick till ett sådant där episkt pass i stakmaskinen. Ta med mig lite självförtroende till trainern.

Så nu är det april och ingen rapport om den sista och avslutade tjugan av kompiskampen har inte presenterats här. Det blev ett stort jäkla fail på den i måndags. Jag hade tänkt att det skulle bli bra. Smyga i gång med lite lägre motstånd och sedan öka. Precis som jag tänkt inför alla försök. Att jag kände mig hängig under dagen försökte jag förtränga. Vid 21-tiden körde jag i gång på tempohojen. Det började med fruktansvärt smärta av sadeln. Efter uppvärmning och 2 minuter in i tjugan gav jag upp. Då hade jag pressat 290 watt och trodde väl att det skulle gå. Bytte cykel till landsvägsfujin och gjorde ett nytt försök på samma höga och idiotiska motstånd. Efter 5 minuter var krisen ett faktum och jag bestämde mig för att aldrig mer sitta på en cykel. Någonsin. Jag gick inte ut lugnt utan brassade på siffror som mina ben inte pallar.

Med lite distans till måndagens kris så vill jag ju självklart fortsätta cykla. Något annat vore ju otänkbart. Men jag måste helt enkelt lägga bort fokus på att pressa siffror på trainern. Tejpa över displayen och köra på puls och känsla tills självförtroendet kommer tillbaka. Kroppen är inte alltid på topp och inte alltid det när väl gäller. Jag vet ju det. Likväl som att jag inte behöver tänka på vad en våg säger en viss dag. Det är inte relevant egentligen. Men i bland är jag inte mer än människa. I bland så sjunker allt vad självförtroende heter och jag tvivlar på min egen förmåga. Jag vet också att jag inte är ensam om att inte prestera på topp. Alla har dåliga dagar.

Varför lägger jag ut det här i bloggen? Jag vet inte. Negativa inlägg är sällan roligt men det är inte alltid som det går spikrakt uppåt. Att visa sig svag är sällan roligt det heller.

Avslutar väl lite hurtigt med nya tag nästa gång. Jag ska finna lite glädje i fin påskcykling  och beställa en ny sadel till tempohojen. Även om min cykelträning har varit sviktande under vintern så får jag ta med mig att jag var ruggig stark uppför Härke häromveckan. Starkare än någonsin i mars. Det bör inte vara för sent även om sommarsäsongen bara är ett stenkast bort.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

11 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: