Om vintercykling – fatbike eller mountainbike

Den här vintern har jag inte cyklat lika mycket ute som förra året. Det är med en liten ledsen känsla som jag konstaterar det. Framförallt har jag inte cyklat så många happyturer. Men vintern har kantats av förkylningar och veckokvällarna har varit korta och i bland har det bara hunnits med Zwiftpass inomhus. Helgerna har ägnats åt skidåkning i den mån jag har varit frisk.

För jag har priorierat skidåkningen. Den som ändå är allra viktigast för mig på vintern. För att samla värdefulla skidtimmar inför Nattvasan. För att få variation i träningen och skapa en längtan efter att cykla när våren kommer. Skidåkningen är min distansträning vintertid. För hur roligt jag än tycker att de tär att vintercykla gillar jag inte riktigt att nöta många mil på cykel. För det fungerar ändå för mig att lägga långa pass på skidor. Jag blir bättre på cykel för varje år och hjärtat är van att jobba länge trots att jag avstår cykeldistanspass. För alternativ träning vintertid är inte dumt. Det pratade jag och Elna om i vårt senaste poddavsnitt.

Det fina i kråksången av färre vintercykelpass är att varje tur blir extra fin och efterlängtad. Benen är ofta pigga och förväntantsfulla. De hinner inte bli trötta av cykling helt enkelt. Lite så som löpningen fungerar för mig på sommaren. Och så snart jag har klarat Nattvasan skiftar jag fokus och cyklar lite mer.

Fatbike eller vanlig mountanbike på vintern?

Jag skulle kunna skriva att fatbiken är den allra bästa vintercykeln. Att den slår det mesta när snön kommer och stigarna blir svåra att ta sig fram med vanlig mountainbike.

För nu med några snömånader med egen fatbike har en ny värld öppnat sig när det handlar om vintercykel. Milvis med skoterleder och mina gamla sommarstigar får annan karaktär när de trampas upp under vintern. Fjällcyklingen lever trots att snön ligger djup tack vare vesslor och skoterburna fjällturister. Med fatbikens stora däck med så lite lufttryck att fälgen nästan vilar mot underlaget tar jag mig fram nästan precis var jag vill.

Den här typen av cykling där det inte går särskilt fort eller milen tickar in passar mig som allra bäst vintertid. Jag får balansträning i snön och benen känns som de blir lite starkare för varje pass jag tar mig an med min tunga cykel.

Men även om fatbiken är ljuvlig så kan jag inte säga att den är bäst. Den kryddar bara en annars lite tjurig cykelsäsong och gör vintern lite roligare. För en vanlig mountainbike är inte heller dumt. Det som jag cyklat andra vintrar på. En lite längre runda på väg med dubbens ljud mot vägen kan nästan vara meditativ. Eller en tur på isen en solig vårvinterdag när det sprätter lite i benen och cykeln svarar direkt. Så de där tidiga vinter och vårturerna när stigarna är knallhårda och släta som salsgolv och man flyger fram och håller tungan rätt i mun för att inte göra allt för hastiga rörelser så dubben släpper. Då är en vanlig mountainbike oslagbar.

Så det finns inget som är bättre än det andra. Det är bara två olika sorters cykling. Fina på sina olika sätt och det kanske är just tjusningen med cykling. Oavsett vad man väljer så har man roligt!

Vill du ha mer vintercykling så lyssna på poddens andra avsnitt! Lite över en halvtimme tillägnat något som både jag och Elna gillar så mycket!

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.