• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Jaga sig själv en tisdagskväll – om att försöka sätta pers

Jaga sig själv en tisdagskväll – om att försöka sätta pers

Pre-köra-skiten-ur-benen. Jag var superpepp.

I förra veckan när jag duschade (I duschen får jag nänligen de mest kreativa ideérna och många uppslag till blogginlägg. De mest galna påhitten också för den delen) kom jag på att jag ville testa hur fort jag kunde åka ÖSK-banan. En sådan där maxinsats från bommen och tillbaka till bommen. Utan stopp på broarna som vi har gjort under morgonturerna där. Ren och skär racing mot mig själv. I tävlingstempo med mjölksya långt upp öronen.. Lät ju som en kanonidé. Rekordförsöket skulle ske nu på torsdag.

Nu när det har varit torrt har banan torkat upp. Det är sällan den är annat än lerig. När jag tittade på väderprognosen skulle det bli styggväder i morgon och resten av veckan. Överla med mig själv efter afterworken med jobbet. Pressa mina ömma ben sedan urblåsningen i går i Sveg eller vänta och slira runt i kallgrader på torsdag? Det fick bära eller brista. Rekordförsök nu i kväll.

I ett litet ögonblick ångrade jag mitt tilltag och tänkte att jag är fasiken inte klok som ska komma på sådana här ideér när det så mycket skönare att hänga kvar i soffan. När dottern meddelade att hon skulle baka en kladdkaka tills jag kom hem räckte det som bränsle.

Så jag rullade upp till ÖSK och försökte väcka ett par gråsuggor till ben. Motvind och sidvind och vind från alla möjliga håll och kanter. Men i skogen spelar vinden sällan någon roll. Stannade en liten stund vid bommen och peppade mig själv att jag var superstark i dag. Eller i alla fall lite stark. Eller åtminstone tjurig.

Jag satte fart och hade puls långt över vad som är nyttigt att ha sent en tisdagskväll. Det gjorde vansinningt ont i benen. Kändes ändå ganska skapligt och tekniken satt som en smäck. Så helt plöstligt står jag näsa mot två grindar på första bron. VA?

Hallå liksom.

Hallå liksom.

Det var som att sticka hål på en ballong även om jag för ett par sekunder övervägde att klämma mig förbi. Stod kvar en stund och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Snopet och surt och jag hade ju bara börjat. Insåg sedan att grindar faktiskt inte ska forceras i jakt på pers så jag vände tillbaka. Bestämde mig för att pressa mig så gott det gick efter en stig mot slutet av banan och sedan åka till Dagsåsdalen. Där finns en slinga på 3.5 km som är hemskt jobbig.

Efter en motvindsspurt till bommen ångrade jag mig och tänkte åka hem utan att passera Dagsåsdalen. Rullade lite lamt ut mot vägen innan jag klappade mig lite varsamt i ansiktet och sa barskt åt mig själv att jag inte kunde åka hem utan att kört lungorna ur mig.

Så jag försökte uppbringa lite kraft och satte fart runt Dagsåsdalens slinga med maxpuls. Det var befriande att få stånka, skrika och vråla lite när smärtan i benen var olidlig och lungorna låg utanpå. Jag gjorde massor av små misstag och åkte lite fel och fick göra en sväng tillbaka. Tänkte att jag inte åkt snabbare än mig sjäv i höstas men att insatsen i dag klart godkänd med tanke på hur trött jag kände mig.

nPost-dagsåsdalen. Jobbigt.

Jag hämtade andan en stund på en bro och blev omåkt av en herre med ryggsäck. Jag åkte i kapp och surrade lite om cykel. Han berättade att han åkt mtb-banan men inte sett några avspärrningar. Han hade tur tänkte jag. Vi tog sällskap och jag visade honom den fina stigen bakom Ica Maxi medan vi pratade Jämthjuling och Härjedalstramp. Jag lobbade lite för Happyride och han kanske skulle dyka upp. Vad han hette har jag vet jag inte men trevlig var han!

Hur gick min jakt då? Inget att klaga på. Jag överträffade mig själv och körde runt slingan på 1 minut snabbare än i höstas. Rätt bra på 3 ,5 km. Dessutom slog jag mig själv på alla segment utom två och delar förstaplatsen med två snabba herrar på målspurten. I bland räcker det långt att vara tjurig.

img_3390

Föressten så skrev Elna ett härligt inlägg om Strava Junike i dag. Jag håller med henne, det är roligt att jaga sig själv och en stor motivationsfaktor när det ska köras tuffare pass. Stravaaddict, javisst i bland. Likaväl som jag faktiskt kan åka och ta det lungt.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: