• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Plattformspedaler – att lära en gammal hund att sitta

Plattformspedaler – att lära en gammal hund att sitta

Jag har så länge som jag cyklat suttit fast med fötterna i pedalerna. 11 år för att vara exakt. Första året som landsvägscyklist och en läskig känsla av att inte kunna få loss fötterna. Jag har gjort ett par klassiska spd-vurpor. De där när man nästan står still och ramlar åt sidan för att sedan inte komma loss. Jag har spunnit i cykelskor och det var självklart att även sitta fast när jag började cykla mountainbike. Jag har till och med kört downhill med spd-pedaler och cykelskor. Killen som hjälpte med mig alla skydd försäkrade om att även en del av de riktigt vassa utförsåkarna föredrog att sitta fast. Om det är sant eller inte låter jag vara osagt.

Det är tryggt. Det sitter i ryggmärgen att klicka i och ur. Att kunna dra effektivt med både bak- och framsida lår och inte halka omkring på pedalerna utför. Lika mycket och tyvärr måste jag säga sitter det i ryggmärken att ”fuskdra” lite med fötterna över stök och rötter. Att inte riktigt använda tyngdöverföring vid hopp.

När jag köpte fatbiken köpte jag också ett par kombipedaler. Med spd-kloss på ena sidan och plattform på den andra. Det fungerade inte så bra, nabbarna för små och kängorna gled omkring. Jag bytte till de enkla som följde med cykeln vid köpet. Min kompis Sandra hade kvar dem och gillade dem. Hon kör alltid utan att sitta fast. Det blev en stor skillnad mina Meindelkängor satt faktist fast lite grann.

Jag hade tre anledningar att prova.

  • Enkelt kunna pendla till jobbet utan att behöva packa ned kängorna i ryggsäcken.
  • Slippa sparka bort all snö ur klossarna vintertid och kunna ha lite varmare skor när det är riktigt kallt.
  • Lära mig att cykla utan att sitta fast.

Det var läskigt att inte sitta fast. Utför kändes det ostabilt och jag var rädd att halka av och fötterna gled gärna lite. Uppför på lite brantare och knixigare backar fick jag inte till drivet på samma sätt. Jag vågade inte riktigt ta hinder som jag annars bara åker över. För att fuskdra utan att sitta fast går inte. Det var också är fascinerande och lärorikt hur stor vanans makt är. Jag slog nästan knäna i hakan på de första turerna när jag glömde bort att det inte gick att dra så hårt med baksidan.

Det är som att lära en gammal hund att sitta. Det går långsamt men är inte omöjligt att lära om. Nu efter någon månads ivrigt plattformstrampande har jag insett fördelen med att snabbt kunna sätta ut en fot i en kurva. Hur stabilt och tryggt det känns att åka utför med bred pedal under foten. Hur smidigt det är att kunna hoppa av, springa eller gå och lika snabbt vara på cykeln och iv äg igen utan att ägnat en stund åt att sparka bort snö. Men att det svider i framsida lår när jag nöter väg utan att hjälpa till med baksidans muskler tar nog tid att vänja sig vid.

Men så det som kanske är det allra roligaste.  Den lite barnsliga förtjusningen när jag lyckas få 16 kg fatbike att smidigt ta sig över hinder utan att rycka. När jag får med mig cykelns bakvagn på ett korrekt sätt. Den känslan!

Jag inser ju hur otroligt grymma alla som kör utan att sitta fast är. Jag förstår också att det är lika läskigt att gå från att inte sitta fast till att göra det. Och att det egentligen inte spelar någon roll vad man väljer när man väl har vant sig.

Vad föredrar du? Sitta fast med fötterna eller inte? 

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Helena

    januari 10, 2018 at 06:07

    Min första tävling, Solstaloppet XC i Karlstad, 2016 var jag nog den enda i startfållan med plattform. Det var det snabbaste för mig just där och då. Behövde inte vara rädd för att inte komma loss och kunde chansa på vissa ställen för jag visste att det bara var att sätta ner foten.
    Sedan dess har jag kört med SPD och blir mer och mer säker med det. Skulle nog inte gå tillbaka nu, kanske för tränings skull i så fall. Men som pendling är det ju riktigt smidigt. Så bökigt att packa med andra skor till jobbet. Blir mycket packning ändå de dagar jag cyklat dit.
    Helena recently posted…Ljuset kommer tillbakaMy Profile

    Svara
    • Helena Enqvist

      januari 11, 2018 at 08:53

      Tack för att du delade med dig!
      För pedlingen är det ju kanon! Jag tror inte att jag skulle cykla min vanliga mtb med plattform till sommaren, det har ju sina fördelar att kunna få till ett bra rundtramp i backar och knixiga partier. Det går ju såklart om man är van att inte sitta fast men jag skulle nog tappa en hel del. Men vintertid är det smidigt och så tror jag att det är bra för tekniken till sommaren..eller hoppas på det i alla fall!
      Helena Enqvist recently posted…Onsdagsgym – en enkel bålcirkelMy Profile

      Svara
  • Dessi

    januari 10, 2018 at 23:51

    Jag började cykla MTB med spd men tyckte det var sviiiiinläskigt och jag cyklar omkull hela tiden i skogen. Så jag köpte ett par Shimano saint-pedaler med piggar i som borrade ner sig i skosulorna så jag satt som berget över stök men kunde sätta ner en fot när jag ville. När jag väl blivit trygg på cykeln efter ett par år bytte jag till spd igen och har inga problem med att klicka i och klicka ur 🙂

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.