• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Racereport Grenserittet – jag missade visst landsgränsen

Racereport Grenserittet – jag missade visst landsgränsen

Jag har ju varit ute på äventyr igen. Cyklat ett långt lopp och varit sjukt stark uppför. Jag har snackat med många norrmän och imponerats av Knut i klassen 65-69 (!) som jag camperade med under långa sträckor. Han som cyklade hela stenbacken upp medan vi andra gick. Han som sedan kom fram efteråt och berömde min snabba åkning på platten och att han fått slita för att hänga på. Jag har cyklat från Sverige till Norge via fina stigar, grusvägar och årets vackraste nedförsåkning i Spanienstil. Grenserittet kvalar in som ett av årets bästa lopp! Hänger ni med på en racereport? Om inte så läs hälften, tänk att det nog gick bra, scrolla ned till slutet eller läs en annan blogg. Nu kör vi. (försök att läsa det här med lite norsk språkmelodi)

Någonstans efter en timme på banan.

Någonstans efter en timme på banan. Jag har precis hängt av en lång rad norske gutter.

Jag har kikat på det här loppet förut men Strömstad låg lite för långt bort. När vi fick möjligheter att starta i loppet via Bitte Håf hoppade vi på. Lite minisemester tänkte vi. Vi hade hyrt stuga tillsammans Andreas och Yvonne, Britta och Lena på Daftö camping i Strömstad. Bara det att få träffa lite nytt och nygammalt folk var värt resan. Nåväl. Vi började ju med middag i VIP-tältet i Halden på fredagseftermiddagen. Fick veta mycket om loppet av tävlingsledaren Micke. Han tipsade om att inte släppa en bra rygg.

Jag tittade lite mer noggrant på banprofilen vid middagen. Förstod att det skulle bli en hel del backar och jobbigaste biten de första 3-4 milen och efter Prestebakke skulle det lätta lite. Vi försökte uppskatta våra tider. Andreas funderade om 3,5 timmar kunde vara möjligt. Han startade i sista startled och skulle förmodligen ha en lång resa av vänsterfilsåkande framåt bland startleden. Jag hade ingen aning om hur fort eller långsamt det skulle tänkas gå. Under 4 timmar hade jag i alla fall som någon gräns.

Jag och Hasse hade lyckats seeda upp oss till startled 11 eller pulje som det heter i Norge. Det var Lida Loops tid som fick oss dit. De i vårt gäng utspridda lite längre ned i startleden. Vi startade därför först och rullade från Daftö camping vid halv nio för att lämna väskor och ställa upp oss vid Kärleksudden. Jag var inte alls nervös bara sugen att få ge mig i väg. Få uppleva en ny bana och den lite skräckblandade känslan av inte veta vad som väntade. Efter tio minuters väntan släpptes vi vidare mot centrum i gångfart. Där stod vi ytterligare ett par minuter innan vi åkte genom Strömstad i lugn masterstart till tidtagningen 2 km bort. Där släpptes fältet fritt och tempot skruvades upp direkt. Ett bra sätt att värma upp på och för en gångs skulle hade jag inte den där panikkänslan som infinner i sig vad vi här kallar för Masterstart. När tempot är skyhögt.
Både jag och Hasse satt med i täten och jag hade inga problem att hålla tempot. Efter ett par hundra meter går en norrman i backen framför oss. Troligtvis av en flaska. Hasse stannar och hör hur det är med honom och jag stannar några meter längre fram. Villrådig hur jag ska göra. Efter ett par minuter vinkar Hasse åt mig att fortsätta och han ringer ambulans och stannar kvar. Där och då blev det lte avmätt och jag känner hur glädjen försvinner lite. Olyckor är aldrig roligt och jag funderar på hur det gick med killen. Tänker först att jag ska vänta in Hasse lite längre fram men bestämmer mig för att trampa vidare.

Den första milen kör jag på någon sorts halvfart och har svårt att tagga till. Jag jobbar mig upp bland de 200 som startade i mitt startled och som vi tappade efter olyckan. Jag passerar ett par damer men blir sedan själv med herrarna. Trots att jag inte kör mig blå går det fort. Jag börjar gasa lite för jag skulle ju faktiskt försöka seeda upp mig.
För första gången den här sommaren eller på väldigt länge känner jag ett rejält sug och surr i benen. Den där känslan av att ha ben av krut. Känslan infinner sig i uppförsbackarna otippat nog. Jag passerar långa rader av cyklister uppför utan att jag för den delen tar ut mig eller går på rött. Vad händer tänker jag flera gånger. Jag har ju inte direkt en bergsgetskropp och borde inte flyga uppför backar. Är lite rädd att benen bara ska pysa i hop men jag kan inte låta bli att trycka på. I den första lite steniga backen hoppar en del av och går precis som jag sett på film. Jag förstår inte riktigt vad de pysslar med för backen är inte brant.

sportograf-67468506

Så var det här med att alltid gapa. Jämt och ständigt.

Kilometerna tickar på och jag suger i mig gel enligt plan. Ser till att dricka och känner mig superstark. Framförallt på stig och backar. Börjar ana att de som kör i dag inte är riktigt så bra på stig som jag trodde. Det är knappt några svårigheter men så fort klungorna kommer in på smalare grusväg eller stig sjunker tempot. På asfalt däremot är tempot högt och jag får slita för att hålla rulle. Jag gör några riktigt snygga och snabba omåkningar i skogen och får många efter mig när det går uppför. Börjar gå in på rulle ett par sekunder för att andas lite och går om till vänster. Det fungerar fint och jag plockar cyklist efter cyklist. Blir så småningom omåkt av en kille som jag kan följa en bra bit och som uppmuntrar mig att hänga på. Tappar honom så småningom när en cyklist tränger sig in och stoppar upp.

Passerar banans enda lite mer tekniska parti och möts av ett gäng gubbar som spelar dragspel. Stenhällar och små avsatser att ta sig uppför. Många går och jag cyklar. Fortfarande är det krutben jag har under mig och jag längtar lite efter att få passera gränsen. Det ska visst vara flaggor och musik. Efter ungefär 3,5 mil undrar jag vart den där gränsövergången tog vägen. Ser några killar spela på oljefat målade i svenska och norska flaggor och tänker att det nog måste ha varit där. Överväger att fråga ett par damer längs vägen om jag är i Norge men hejdar mig. Tänker att de måste tro att jag är knäpp. När ännu ett gäng killar med oljefat dyker upp förstår jag det inte var vad jag trodde.

sportograf-67376807

Förklaringen till att jag missade det jag sett framemot. Jag hade fullt upp att äta. Typiskt mig.

Strax innan Prestebakke kommer loppets svåraste uppförsbacke och jag får stifta bekantskap med den där Knut. Backen, en lång stenig och brant sådan som jag försöker att cykla upp i men får släpp på bakhjulet. Jag får snällt ansluta mig till alla andra som går uppför. Efter en liten stund kommer en liten herre trampades förbi mig. Han ler stort och jag berömmer honom för att han så stark. När han passerar mig ser jag att han kör i klassen 65-59 år. Hatten av för dig ropar jag. Imponerande och inspirerande, så pass att jag hoppar upp på cykeln och följer honom en bit. Då börjar det strama lite i ena vaden. Kramp? Aldrig hänt innan. Jag tuggar i mig en gt-tablett och dricker lite extra och försöker sätta fart på benen. Det släpper och jag andas ut. Det är trots allt halva loppet kvar. Jag har börjat passera cyklister ut både starled 10, 8 och 7.

Jag ser Knut framför mig och försöker komma i kapp och möts sedan av den finaste utförskörningen jag fått uppleva bortsett från backarna i Spanien. Serpentiner i Norge är fina saker. Det går undan och jag sätter varje kurva tryggt och säkert. Tjuter av glädje när vi kommer ned och jagar i kapp Knut och ett gäng herrar i en makalöst fin allè. Pratar lite med en kille som berättar att en cyklist kraschade så illa i utförslöpan att han fick hämtas med helikopter.

sportograf-67368285

Knut längst fram. Jag kämpar och når så småningom dem.

Upp mot Prestebakke slingrar sig vägen igen i serpentiner och det mycket som folk som hejar. Jag hittar drivet och tar mitt tempo. Fortfarande med starka ben. Får glada tillrop från banan ”flinke jente” ja tack tack!

Har fått veta att de sista milen mot mål efter Prestebakke är lättare och inte lika kuperade. Kollar klockan och känner att en tid under 3.30 kan vara inom räckhåll. Fortsätter min turne i vänsterfilen och tillsammans med Knut. Hejar på publiken och börjar längta mat och att få dricka massor av vatten. Jag har fått ransonera min sportdryck. Vet att det kommer en depå till med vatten och innan mål även en colastation. Längar kolsyra. Trummar på och känner mig fortfarande stark. Pratar lite och bara njuter av att få vara där i nuet. Det är kul att cykla tänker jag. Sådana här lopp utan tävlingshets och vara jagad är skönt.

sportograf-67458708

Soloåkning och ännu en grimars.

Når så småningom en flowig utförslöpa där jag gärna vill stå på men har ett gäng rädda norrmän framför mig som bromsar upp. Ropar att de ska släppa på. Får till fina kurvtagningar och klappar mig lite axeln. Jag har överlevt rullgrus nedför och nu även lite slirig velodromliknande stig. Dessutom åkt om.

sportograf-67388688

En trevlig kille från Uddevalla. Mattias tror jag han hette. Roligt med nummerlappar med namn på.

 

sportograf-67393162

Här med en mil kvar. Rullgrus ett vanligt inslag i loppet och stora varningskyltar innan. Bra!

Med en mil kvar börjar jag känna målvittring och en bra överaskande bra tid. Lägger i en extra växel när jag ser att det kanske kan bli runt 3.15. Sista biten mot mål går längs asfalt och snart dyker colastationen upp. Får en stor mugg som jag sveper och får kolsyra i näsan. Så otroligt gott. Fram för flera sådana stationer på långlopp!

sportograf-67455228

En ivrig min, ge hit!

Nu återstår 3 kilometer och jag pratar med killen från Uddevalla och försöker att inte tappa Knut. Vi svänger så småmingom in på sista gångvägen upp mot Fredriksstens fästning och jag får gåshud. Mäktig syn. Likt den i Varberg på Bockstensturen men så mycket vackrare. Det är mycket publik som hejar och jag hör speakern i målområdet. Laddar mentalt för den sista backen upp som jag hört ska vara tuff. Efter den svänger det 90 grader och sedan kommer målet. Växlar ned på lilla klingan och är uppe snabbare än jag tänkt. Den var väl inte särskilt svårt tänker jag. Spurtar in i mål och stänger av klockan. 3.19.17 blir min tid. Knut ett par sekunder före.

sportograf-67423053

Skön känsla!

Pustar ut en stund och tar mig igenom folkhavet för att kunna hejja fram Hasse. Funderar en stund om han brutit när klockan tickar på. Jag är trött och törstig men så nöjd över mitt lopp. Hänger lite på staketet och ser så småningom Hasse komma upp för backen och samtidigt vinkar till publiken att heja. Jag ler när han lyckas och känner en stor stolthet över hans lopp och att han valde att stanna och hjälpa till vid kraschen i stället för att bara åka vidare.

Vi hämtar lite mat och vilar en stund i gräset innan vi tittar på prisutdelningen och väntar in de andra som kommer en efter en. Alla nöjda med sin prestation. Andreas som startade i sista fållan åker in på grymma 3.26 med soloåkning. Yvonne som gärna ville in under 4 timmar och åker på starka 3.43, Britta som åker in på strax över fyra timmar, Lena som aldrig kört ett mtb-lopp inte så långt efter. Bitte nöjd på 4.17 någonting, Mats som kommer glad och nöjd strax efter och hjälten av den alla Raja som har cancer och som är ute på banan i över sex timmar, utan att ge upp. Det ger mig gåshud än i dag.

Vi åker så småningom tillbaka till Strömstad. Jag och Yvonne med buss, Andreas och Hasse i bil. Vi avslutar dagen med den godaste burgaren någonsin på Backlunds i hamnen. Nöjda, trötta och eniga om att det blir ett Grenseritt till.

Kollar reslutatlistan sedan. Jag får en åttondeplats av 73 damer i min åldersklass. Före mig enbart damer ur elitledet. Jag är 18 minuter från en pallplats i min åldersklass (där elitdamer får pris igen även om de vunnit elitklassen) och enbart 28 minuter efter Jennie Stenerhag som vann. Det är jag supernöjd med. Några startled längre fram nästa år och jag kan putsa min tid.

Så sammanfattningsvis.

Tävlingledaren Micke lovade oss en fin bana och resa mellan Sverige och Norge. Grenserittet är ett förhållandevis enkelt teknikmässigt och innehåller breda stigar. Det för att locka många likt cykelvasan och för att det inte ska skapas köer. Han berättade att de klippt gräset lite ”stiglikt”, låtit buskar rama in för att skapa känsla av mer stigåkning än vad det var. Jag kan bara instämma i att de verkligen lykaces med den punkten.
Det är som cykelvasan men så mycket finare. Så mycket mer cykling. Mer backar och finare utförskörning.

Föredömligt markerat efter banan. Varningar när det blev lite mer tekniskt och stora skyltar som varnade för rullgrus. Skyltningar med allmen vei vilket är bra. Då tänker jag i allafall till och tittar en extra gång innan jag åker ut på vägar. Flaggvakter där det behövdes och mycket funktionärer i depåerna. Musik efter banan, folk i massor och i en av uppförsbackarna mot slutet rena Tour de francestämning när publiken sprang med! Att vi åker runt med namn på nummerlappar gör att folk skriker ens namn och det i sin tur ger så mycket mer energi.

En smart grej som arangörerna gjorde var att uppmana folk att slänga sitt skräp i avsedda korgar och på så sätt vinna extra priser. Man fick nämligen klisterlappar med sitt startnummer att sätta på gels och annat. Vem vill inte vinna? Jag klistrade hejvilt och lyckades vinna en vattenflaska. Något för våra svenska arrangörer att ta efter?

Servicen efteråt var riktigt bra. God mat, bra duschar och bra cykelparkering.Det som var mindre bra är Grenserittets hemsida. Rörig och svårnavigerad. Sammantaget ett kanonlopp och jag undrar varför inte fler svenskar åker. Nästa år tycker jag att du ska anmäla dig! Fixar du en cykelvasa fixar du ett Grenseritt utan problem och får en stor upplevelse med dig. Jag kommer tillbaka.

Nu är det äntligen slut på romanen. Tack för att du orkar läsa.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

12 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: